Hoppa till huvudinnehåll

De va de LIVE!

Foto från De va de LIVE!
Foto från De va de LIVE! Bild: Michael Sörensen de va de live!

I Robert Enckells monologföreställning för en gammal tvärvigg ordet. Kverulansen roar men under texten framträder en utsatthet som berör. De va de LIVE! ges på Luckan i Helsingfors.

Radions väderrapport mal på i bakgrunden när kvällens huvudperson hasar in och mer än så behövs inte för att tända hans svada. Vinter eller sommar, spelar ingen roll, allt är vidrigt... Naturkatastrofen nalkas och hans egen kropp vittrar sönder. Det enda som förmår sätta lite fart på livsandarna är skvallret - företrädesvis om andra människors gruvliga sjukdomar och spektakulära dödsfall.

Medan vi i publiken glider in i rollen som en son eller dotter på besök bänkar sig kvällens huvudperson i en rullstol och från sin skröplighetstron kommenterar han frispråkigt allt som råkar falla honom i sinnet. Förbi flimrar en släkthistoria där varenda kotte haft klena nerver och svagt hjärta, ett äktenskap det inte heller har varit mycket bevänt med och älskarinnor som antingen har varit kalla laxar i sängen eller klena till förståndet.

Robert Enckell tolkar rollen med läcker skärpa. Sarkasmerna och självupptagenheten roar men under dem träder en utsatthet fram som berör. Och samtidigt blir rollen förstås också ett språkrör för Enckells egna iakttagelser. När samhället granskas genom den här kverulantens ögon ter det sig ofta skäligen bisarrt.

Triumferande sträcker han fram sin dosett, så full av svindyra läkemedel att den inte ens skramlar längre samtidigt som han ironiserar över alla de eufemismer åldrandet bäddas in i. Sina egna sjukdomar och ålderskrämpor demonstrerar han nästan njutningsfullt samtidigt som han levererar små nålsting åt oss som bara sysslar med vårt och inte alls tycks fatta hur illa det står till med honom.

Lyckad dramaturgi

Föreställningen är bara en timme lång men rymmer en båge som sträcker sig över en längre tid. Ilskan avtar i takt med sinande krafter och krympande självständighet, det enda som finns kvar till sist är maktlösheten.

Genom hela texten löper en dubbelbelysning som gör det klart för oss att den här mannen på intet sätt lämnats åt sitt eget öde men de tjänster han får ter sig ur hans perspektiv oftast bara som ett hån. Och jag förstår honom.

I en av de inledande familjeredogörelserna har han småironiskt berättat om morfadern som dog den dag hushållerskan berövade honom morfinet, cigarrerna och de gröna marmeladkulorna. Innan vi skiljs åt redogör han med darrande stämma för rutinerna på sitt eget vårdhem. Ett vårdhem där invånarna till varje pris ska aktiveras medan all väntan på hjälp känns oändligt lång.

Det talas mycket om stressen och underbemanningen inom vården men betydligt mindre om den effektiva beskäftighet som styr allt tänkande i dag.

En god samhällsmedborgare tillåter sig inte att bli trött och gammal. Och den som misslyckas bör åtminstone ha förstånd att tiga om sin skröplighet och dödsångest.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje