Hoppa till huvudinnehåll

Alex ville inte dö

Alex, kongolesisk flykting
Alex, kongolesisk flykting Bild: Liselott Lindström agenda uganda

Jag hade precis svept i mig min fjärde kopp Star Café snabbkaffe för dagen. Vattnet har en konstig bismak här på flyktingbosättningen i Nakivale, men eftersom de som jobbar här dricker det så dricker jag det också. Så behöver jag inte slösa så mycket flaskvatten.

Jag satt och surade. Har inte haft inspiration att skriva mina texter och det har känts som om jag inget har att säga på bloggarna. Jag har väl varit här så länge att det börjar kännas vardagligt och jag vet inte mer vad som är spännande och intressant. När jag jobbade med utrikesjournalistik i Finland kändes det ofta som om jag hade en massa intressanta teman att arbeta med, men inga intressanta case. Nu känns det däremot som om jag sitter här med en massa intressanta case, men vet inte vilka teman jag ska knyta dem till.

I torsdags intervjuade jag en somalisk kvinna med en fruktansvärd historia man enkelt kunde göra film av, och nu funderar jag febrilt vilken kontext jag kunde placera hennes öde så att det skulle få den uppmärksamhet det skulle vara värt.

Nåja, jag satt och surade och hade precis tänkt att Jim Morrison och ännu en kopp kaffe skulle kunna pigga upp mig när en ung kille kom in på Flyktinghjälpens inhängande område.

– Får jag slå mig ner? frågade han och pekade mot andra ändan av soffan på terrassen utanför mitt rum. Jag nickade.

– Jag heter Alex. Jag tycker om att prata med människor, sa han. Sen pratade han i tre timmar.

Alex kommer från en by i bergen nära Tanganyikasjön i södra Kivu, ett av de områden i Kongo som har drabbats värst under senare år. I hans by bodde förutom hans egen stam också tutsier, som är en folkgrupp som många i Kongo inte tycker om. Byn terroriserades av både tutsirebeller och babembarebeller. Den då 20-årige Alex ville få ett slut på den nattliga terrorn i byn. Han grundade en fredskommitté och inledde samtal med rebellerna.

Så en natt bankade det på dörren.

– Jag sade åt dem att de kunde komma tillbaka på morgonen och tala som civiliserade människor. De sade att de skulle skjuta mig om jag inte genast kom ut. Det var kongolesiska soldater, de tog mig till sin bas som låg några tiotal kilometer bort.

De frågade ut Alex i flera dagar. Var finns rebellerna? Hur har ni samarbetat med dem?

– Min pappa var där när de kom och hämtade mig, och han kom till slut till basen. De släppte mig motvilligt.

Men tillbaka i byn kände sig Alex inte säker – många i byn var rädda eftersom soldater hade kommit dit – och de såg det som Alex fel.

– Jag sade åt pappa att jag måste fara iväg. Han tyckte att det var bättre om jag stannade. Han ville kunna begrava min kropp när jag blev dödad. Han var helt säker att det skulle hända oberoende. Men jag övertalade honom om att det fanns större chans att överleva om jag flydde. Jag ville inte dö.

Han flydde till fots, men nära gränsen till Burundi sprang han på kongolesiska soldater.

– Jag vet vem du är, sa en av dem, och rabblade upp både mitt och mina föräldrars namn. De grep mig.

Alex satt instängd och var säker på att nu skulle han dö. Och nu skulle hans föräldrar inte ha någon kropp att begrava.

– Så en natt kom han som vaktade mig in och talade med mig. Han sa att han också är son till en pastor precis som jag, och att han inte vill ha mitt blod på sina händer. Han hjälpte mig att fly. Jag hoppas att han inte dödades för det.

Alex lyckades ta sig till Uganda. Det är nu 8 år sedan, och han bor på flyktingbosättningen Nakivale nära gränsen till Tanzania. Han drar nu en ungdomsgrupp där de bland annat vill spela in en film om våld i hemmet och tränar maraton tillsammans. Eller filmen har de redan spelat in – genom att skrapa ihop allt de hade kunde de hyra en kamera av UNHCR i några dagar. Det kostade dem 3 euro om dagen. Nu har de inga pengar att editera filmen med.

– Det enda sättet jag finner någon mening med att vara här är att hjälpa andra. Nu vill jag lära ungdomarna engelska, säger Alex.

Han var en tid i Kampala där han gick på engelskakurs och talar nu väldigt bra engelska. I Kampala försökte han hitta jobb, men, som jag har hört så många gånger tidigare, vill ingen anställa en flykting. (Det enda stället jag har hört om att någon har fått jobb är på Hilton-hotellets bygge i Kampala. Arbetet är så omänskligt och så dåligt betalt att till och med flyktingarna duger som arbetskraft).

– Nu försöker jag göra allt för att vidareutveckla mig själv. Jag är här för det finns ingen annanstans att ta vägen, säger han.

– Nu tror du säkert att jag kom för att tala med dig för att jag hoppades att du skulle ge mig någonting, pengar eller så. Men den viktigaste hjälpen man kan ge är idéutbyte och goda råd. Om du säger åt mig att gå till vänster och inte höger, för till höger finns rebeller, är det mer värt än alla pengar i världen, säger han.

Något som liknar en liten geting sätter sig på mitt ben.

– De sticks, säger han, och kniper ihjäl den med sina bara fingrar.

På tal om rebeller fick Alex nyligen höra att hans pappa pastorn hade blivit skjuten på vägen hem från en mässa han hade hållit. Nu är det istället han som inte har någon kropp att begrava.

– Jag är säker att det finns en plan för mig. En dag blir allt bra. Inte om en dag, men en dag.

Alex frågar mig vilka alla länder jag har varit i. Efter att jag rabblat upp alla 43 stirrar han på mig.

– Jag skulle också vilja resa, säger han.

Till slut måste jag be honom gå.

– Ett fattigt liv är inget liv, är det sista han säger innan han går. Jag mumlar något i stil med ”jag vet” eller ”jag förstår”, men sanningen är ju att jag inte alls förstår, än mindre vet.

Hur mycket potential går inte till spillo här i världen på grund av krig? Hur många människor som Alex finns det inte bara här i Nakivale med 72 000 flyktingar, människor som inte får en chans att utveckla sig själv, inte får en chans att bli något.

The West is the best, the West is the best. Get here, and we'll do the rest, sjunger Jim Morrison.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes