Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Ida – vacker och meditativ film om grymma hemligheter

Ida
Ida Ida Bild: Cinema Mondo Paweł Pawlikowski,Ida,Teemalauantai,Oscar,dawid ogrodnik

Den omtalade och hyllade polska filmen Ida av regissören Pawel Pawlikowski har vunnit så gott som alla filmpris så därför var det ingen större överraskning att filmen även tog hem en Oscarsstatyett.

Ida är en till synes mycket enkel film, svartvit, lågmäld och med en minimal dialog men desto talande bilder som förmedlar en berättelse som är både dramatisk och gripande.

Två kvinnor - varandra motsatser

Huvudpersonen är Anna (Agata Trzebuchowska), en ung kvinna som tillbringat sitt liv på barnhem och nu i ett katolskt kloster.

Tiden är tidigt 1960-tal i Polen. Anna ska snart avge sina klosterlöften men abedissan vill att Anna innan det besöker den enda släkting hon har kvar i livet, en moster som inte har velat veta av Anna under alla dessa år.

Anna gör som hon blir tillsagd och åker iväg. Mostern Wanda (Agata Kulesza) öppnar dörren och när Anna sätter sig i hennes kök släpper mostern en bomb – du vet väl om att du egentligen heter Ida Lebenstein och är jude.

En resa in i det förflutna

Filmen handlar om mötet mellan de här två kvinnor, två kvinnor som kunde vara varandras motsatser, Ida är som ett oskuldsfullt barn, en ung kvinna som snart skall välja att leva i fattigdom, lydnad och kyskhet medan mostern är 40+, en desillusionerad kommunist som jobbar som domare och som röker, dricker och raggar upp män på krogen. Men en kvinna som också bär på en mörk hemlighet.

Men det handlar också om ett möte med det förflutna. Ida och hennes moster börjar leta efter Idas föräldrars grav.

Det visar sig att Idas föräldrar gömdes i skogen, av kristna, som sedan tog livet av dem. Det hela blir en resa genom ett disigt och lite ruggigt vinterlandskap.

En berättelse för stor för sitt format

Ida är också en extremt vacker och nästan meditativ film.

Filmen är svartvit och bilden är i ett 4:3-format, dessutom är karaktärerna ofta placerade långt ner i bilden eller i ena kanten. Det är som om berättelsen är så tung att den nästan verkar tränga ut personerna ur bilden eller att de bara är små bitar i ett mycket större spel.

Det är oerhört poetiska bilder som stannar kvar på näthinnan. Och den absolut sista scenen i filmen skiljer sig från alla de andra bilderna och den får vi tolka själva.