Hoppa till huvudinnehåll

Bländande analys av begär på Q

Foto från Jotain toista
Iida Kuningas och Emmi Parviainen i Jotain toista. Foto från Jotain toista Bild: Pate Pesonius jotain toista

Vad är det som styr våra handlingar egentligen? I sin nya pjäs Jotain toista granskar Milja Sarkola det personliga begäret med en klarsyn som känns både skoningslös och befriande. Uppsättningen ges på Q-teatteri i hennes egen regi.

Ceremonimästaren i Jotain toista är en kvinnlig regissör som Sarkola försett med en biografi snarlik sin egen. Regissören, gestaltad av Iida Kuningas, är i färd med att sätta upp en pjäs om åtrå ur ett kvinnligt, homosexuellt perspektiv. Hon närmar sig ämnet ur det självupplevdas synvinkel, spelar upp minnessekvenser som sträcker sig ända från tonårens första förvirrande erfarenheter till metanivåns nutid samtidigt som den tilltänkta pjäsens teser och dramaturgi tar form.

I ett samtal med teaterdirektören på den teater som ska producera pjäsen nagelfar hon t.ex den heteronormativa manliga blickens herravälde både inom teatern och utanför. De manliga regissörerna i medelåldern är ju så genomskinliga , fastslår hon. De dikterar kvinnosynen och låter helt enkelt rollerna gå till dem de helst vill ligga med.

Och vi i publiken råskrattar förstås instämmande när teaterdirektörens egna protegéer råkar göra entré i samma veva: två halvnakna skönheter på skyhöga klackar... Finns det någon kvinna som inte är trött på den bilden?

Skarpt men aldrig cyniskt

Men Milja Sarkola skulle inte vara den hon är om hon nöjde sig med att enbart bokstavera ut det uppenbara. Den fiktiva regissörens teser är sanna men får samtidigt helt nya nyanser när de granskas i relation till hennes eget agerande. Begäret styr oss alla även om vi gärna kallar det något annat - och maktpositionerna dikterar spelreglerna.

Sarkola demaskerar systematiskt sin huvudperson men lotsar samtidigt Jotain toista stadigt förbi alla de klichéer vi är vana att möta när sexualitet iscensätts. Varsamt och precist letar uppsättningen sig fram till alla nyanser av lust, skam, manipulation och hämningar.

Elena Leeve, Lotta Kaihua och Sanna-Kaisa Palo gestaltar en rad olika roller, också huvudpersonen själv, i de tillbakablickande scenerna medan Tommi Korpela gör de få mansrollerna. Rollarbetena är lika exakta som regin. I varje scen finns ett tydligt fokus , en spänning där kropparna avslöjar det som orden döljer. Accentueringen är hårfin, bara just så mycket att vi ser den – och känner igen strategierna.

Blicken är skarp men aldrig cynisk. Med stillsam humor blottlägger uppsättningen bara alla de skenmanövrar vi lurar både oss själva och andra med.

En syskonpjäs till Perheenjäsen

I Sarkolas förra pjäs, Perheenjäsen på Teatteri Takomo, utkämpade barnets krav på uppmärksamhet och den vuxna konstnärens egofixering en ojämn kamp samtidigt som uppsättningen lyfte upp narcissismen i hela vår kultur till granskning.

I Jotain toista har konstellationen mellan barn och förälder ersatts av relationen mellan två vuxna kvinnor men frågan kvarstår. Hur mycket narcissism finns det plats för i ett parförhållande?

För de fränaste iakttagelserna står Emmi Parviainen i rollen som huvudpersonens hustru. Från sin avsidesposition intill scenen ifrågasätter hon regissörens motiv och tolkningsföreträde i scenerna som passerar revy samtidigt som hon vägrar att känna igen sig eller bli inskriven i den fiktion som håller på att ta form.

Hur hanterar vi vårt omättliga begär efter den bekräftelse arbetet, erkännandet, andras blickar eller kroppar ger oss?

Leken med de autofiktiva elementen tar udden av det utpekande i Jotain toista samtidigt som rollerna är så arketypiska till sin karaktär att vi med lätthet urskiljer oss själva i den spegel Sarkola håller upp - utan att någonsin hemfalla åt det förenklade, koketterande eller fega.