Hoppa till huvudinnehåll

Elmer Bäcks 24 timmar av berömmelse

En glad Elmer Bäck på den röda mattan på Berlinale 2015
En glad Elmer Bäck på den röda mattan på Berlinale 2015 En glad Elmer Bäck på den röda mattan på Berlinale 2015 Bild: EPA/BRITTA PEDERSEN eisenstein in guajanuato

I Helsingfors i januari hämtar han sitt livs första smoking som han behöver för Berlins röda filmmatta, “fast hela grejen känns overklig, jag vet inte ens hur man ska vara på den där mattan”.
I Berlin tre veckor senare konstaterar han att ”det här har helt klart varit en delare i mitt liv, det finns ett före och ett efter, och det roliga är att allt gick så bra som det kunde gå”.

Mellan de två ögonblicken finns skådespelaren Elmer Bäcks 24 timmar av berömmelse, när han som huvudrollsinnehavare i Peter Greenaways nya film hade filmvärldens ögon på sig.

Det var den 11e februari som Elmer Bäck skrev finländsk filmhistoria; med att spela huvudrollen i en internationell filmproduktion som får sin världsurpremiär i filmfestivalen Berlinales tävlingssserie. Det har ingen finländare tidigare varit med om under festivalens 65-åriga historia.

Då talar vi om en festival som lockar 20.000 ackrediterade personer från hela världens filmbransch till Berlin, inklusive 4.000 journalister. Att tävlingsserien är världens näst mest prestigefyllda efter franska Cannes, innebär att filmerna noteras av ”alla”. Eller som Elmer formulerar det.

Elmer Bäck på Berlinale 2015.
På presskonferens med regissören Peter Greenaway Elmer Bäck på Berlinale 2015. Bild: Yle/Tomas Jansson berlinale 2015

- Filmbranschen fungerar lustigt nog så att, det är inte bara på basen av vad du har gjort utan också att du har gjort som saker och ting kan hända. Det är inte så att folk ser mej och tycker ”fint” och ringer upp. Det att du har varit med i en tillräckligt viktig film är tillräckligt för att du ska få gå på alla castings, och eftersom alla vet Berlinale och alla vet Peter Greenaway så... nu har jag varit med om något som folk kan associera mej till.

- På det sättet finns det helt klart ett före den här festivalen och ett efter.

Från smokingen...

Festivalplanschen
Festivalplanschen Festivalplanschen Bild: Berlinale 2015 eisenstein in guajanuato

För mig som journalist är Berlinale alltid årets hetsigaste tio jobbdagar. Festivalen hämtar så många stjärnor till Berlin (i år; Kidman, Binoche, Franco, Rampling, Portman, hur många som helst), över 400 filmer, intressanta djupsamtal med viktiga filmpersonligheter – och i år var det dessutom det här med Elmer Bäck och filmen Eisenstein in Guajanuato där Elmer spelar den ryska filmlegenden Sergei Eisenstein när han 1931 reser till Mexico för att spela in en ny film.

Jag var nyfiken, inte bara på hans ”just nu mitt i vimlet”, utan också på hans ”före” och ”efter”. I god tid kom vi överens om att träffas åtminstone fyra gånger, allt från att han två veckor före dagen D hämtade sin nyinhandlade smoking i Helsingfors.

Då var det många som försökte få honom att formulera sina förväntningar inför den där promenaden över röda mattan, men det fanns aldrig mycket mer att säga än att ”jag har ju ingen aning om vad som väntar mej”.

- Men förstås är det ju pirrigt, speciellt hur filmen tas emot, och hur det kommer att kännas att sitta där i salongen och se sej själv hoppa omkring på en jättelik screen...

Konstaterade Elmer Bäck, och följde upp det med sitt jättelika skratt.

...mot röda mattan

I Berlin hinner jag träffa Elmer tillsammans med teater Nya Rampen-kollegan Rasmus Slätis som konstaterar att det ”alltid snurrar en massa saker i hans hjärna”, när jag frågar om det syns på Elmer att den kommande premiären får det att snurra i hans hjärna.

Elmer Bäck på European Film Market
Elmer Bäck på European Film Market Elmer Bäck på European Film Market Bild: YLE/Tomas Jansson berlinale 2015

De 24 timmarna av berömmelse är sedan hur hetsiga som helst, och då är det svårt att hänga med i tempot.

På förmiddagen tränger jag mig in i festivalens konferenssal där jag tillsammans med kanske 150 andra journalister från hela världen har möjlighet att ställa frågor till Elmer och den andra centrala skådespelaren Luis Alberti och regissören Peter Greenaway. Därefter måste jag hoppa i en taxi för att få en pratstund när han ska hämta sin smoking, så är det dags för röda mattan, galaföreställning som avslutas med att Greenaway bjuder upp Elmer och Luis upp på scenen framför den jättelika festpubliken, det blir premiärfest, och inte många timmar senare följer den stora intervjudagen när ensemblen ger enskilda intervjuer på löpande band.

- Det gick ju helt bra sen, skrattar han då med redan hes röst.

- Speciellt med tanke på att jag i bilen till röda mattan nästan mådde illa.

Om att bli beroende av uppmärksamhet

Det är först när festivalen är över som vi hinner slå oss ner för ett lugnt samtal. Vi träffas på hans stamcafé i hemkvarteren, och jag ber honom försöka sammanfatta sina upplevelser.

- Alltså mest så, är jag så glad över att allt gick så bra, filmen fick gott mottagande, och när jag såg den kunde jag uppriktigt säga att jag är stolt över den. Men ännu har jag inte hunnit smälta det här, det var så intensivt allting, jag är fortfarande uppe i varv.

Vi talar inte längre om hur det var att i så många scener uppträda naken - det har han redan hunnit kommentera under festivalens presskonferens - men istället ber jag honom försöka beskriva vad Berlinale-huvudrollen kan betyda för framtiden, vad som är så speciellt med regissören Peter Greenaway, och vilka framtidsplaner Greenaway har för Elmer, vad det är som gör så många Berlincaféer så trevliga, om man i stunder som dehär minns varför man en gång ville bli skådespelare, eller om han förstår att man kan bli förälskad i och beroende av glamour och uppmärksamhet.

- Klart det, när alla plötsligt vill tala med en och tycker man är intressant. klart jag kan förstå att, blir man van med det så kan man bli beroende av det. Men såpass länge har jag varit med att jag vet hur snabbt det försvinner, man är intressant i den här stunden men du blir också snabbt tråkig.

- Man måste minnas att den ju inte är sann, den där uppståndelsen. Det är samma problem som när man är skådespelare, att man står på scenen och vill ha folks applåder. Det får man arbeta med, och mot.

Flera svar bjuder radioprogrammet Dokumenterat på.

Mer från programmet

Läs också