Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: Det krävs en hel by för att fostra ett barn

Alkoholism
Alkoholism Bild: Yle/Katja Mättö alkoholbolag

Att ha vuxit upp i en familj med missbrukande föräldrar har varit otryggt. Att ha hållit det hemligt har varit förlamande, skriver Maria Pörtfors, som arbetar med barn- och familjearbete på Familjehörnan i Ekenäs.

Det var en vårdag för ungefär sju år sedan. Jag jobbade för en förening som erbjöd olika former av stöd åt mänskor i utsatta livssituationer.

Just den här dagen hade jag och en föreningsmedlem hjälpt en kvinna flytta. Hennes liv var ett kaos. I hennes lägenhet såg vi lådor, möbler, damm, matrester och kläder om vartannat.

Hon tog emot oss med ett snett leende och en ursäktande gest. Hon var märkbart förvirrad. Hon visste inte hur hon skulle packa, hade för ont för att bära och flyttade saker från ett ställe till ett annat, medan hon tackade oss för att vi kom.

Hennes liv var ett kaos.

Hon sade att hon inte hade någon att vända sig till. Hennes långa depression hade gjort henne oförmögen att upprätthålla kontakter med andra. Hopplöshet, skam och en känsla av främlingskap stod emellan henne och omvärlden.

Hon kände sig och var ensam. Lådorna vägde inte så mycket. Dammet och matresterna kunde jag städa bort utan att känna mig illa berörd av smutsen. Men övergivenheten, den tysta desperationen liksom det sneda leende hos kvinnan satt kvar hur vi än bar och skrubbade.

Vi hade inte kunnat ta bort kvinnans lidande.

Jag gick därifrån med en skrämd fågel i bröstkorgen. Den fågel som ljuder då den möter andras läten satt nu tyst och stel i ett försök att värja sig mot sin uppgivenhet. Kvinnan hade tackat oss, vi hade städat en åttondedel av hennes lägenhet. Men vi hade sju åttondedelar kvar. Och vi hade inte kunnat ta bort kvinnans lidande.

På väg hem ringer min telefon. I andra ändan presenterar sig en socialarbetare. Han frågar om jag är dotter till Solveig Pörtfors. Han förklarar att han har hand om hennes ärenden och vill tala med mig en stund om det passar.

Hur har ingen hjälpt er familj?

Jag drar efter andan. Vad har nu hänt, vad har hon nu gjort? Socialarbetaren fortsätter. ”Jag kan inte tro att det är sant. Hur är det möjligt att ingen ingripit tidigare? Hur har din mamma inte fått vård? Hur har ingen hjälpt er familj?"

Liknande ord fortsätter att nå mig genom luren. Det är märkligt. Jag har hunnit bli 40 år och ändå känner jag mig starkt berörd och lättad. Någon annan vet vad jag vet. Någon annan är till och med upprörd över hur min familj har haft det och har det. Jag är inte ensam.

Mamma skriker nog för att jag är dum.

Att ha vuxit upp i en familj med missbrukande föräldrar har varit otryggt. Att ha hållit det hemligt har varit förlamande. Barn lär sig snabbt att bära sin familjs hemlighet. Barn tar lätt på sig skulden då föräldrarna inte klarar av att ta hand om dem. De kan inte se att problemen beror på föräldrarnas missbruk om ingen säger det till dem.

Barn följer sin egen logik som kanske säger: min mamma skriker nog åt mig för att jag är dum, då mamman i själva verket skriker för att hon är bakfull och hastigt vill få igenom kvällsrutinerna och lägga barnen för att kunna ta sig några återställare.

Kvinnan jag hade hjälpt flytta känner jag inte, men jag föreställer mig att hon har en livshistoria som hon gärna skulle vilja dela med andra. Jag föreställer mig att hon skulle känna sig mindre övergiven om hon blev sedd och hörd och kunde känna sig behövd då hon lyssnade på andra.

Jag tror helt enkelt att hon saknade en känsla av tillhörighet. Vi städade bara en åttondedel och kunde inte "fixa henne". Men vi mötte henne där hon var och för att kunna göra det behövde vi möta vår egen utsatthet. Tänk om socialarbetaren hade kontaktat min familj då jag var sju år. Tänk om han hade erbjudit mina föräldrar en grupp dit det kom andra föräldrar och barn som hade gått igenom liknande saker som dem vi kämpade med. Tänk om...

Missförstå mig inte. Jag tror inte på before and after, julgubben eller happy endings. Jag tror på det som Aaron Antonovsky,professor i medicinsk sociologi, introducerade med sin salutogenes (hälsans ursprung).

Jag tror inte på happy endings.

Nämligen begreppet KASAM, som är en förkortning av Känsla Av Sammanhang. Barn får inte en känsla av att livet är hanterligt, begripligt och meningsfullt om det inte finns vuxna som hjälper dem att göra vardagen sammanhängande.

Barn behöver andra vuxna då deras föräldrar inte förmår bära sitt föräldraansvar. Barn behöver veta att det finns ett nätverk av medmänskor runt dem som ingriper då arbetslöshet, sjukdom, missbruk, skilsmässor, ekonomiska trångmål och andra påfrestningar belastar deras föräldrar.

Barn behöver naturligtvis veta att det finns andra vuxna att lita på också en alldeles vanlig vardag då Kalle missade bussen och behövde skjuts till skolan, då Eva hade samlat allt sitt mod för att berätta att någon i klassen utsätts för mobbning.

I dag jobbar jag på Barnavårdsföreningens enhet Familjehörnan i Ekenäs. På Familjehörnan erbjuder vi familjer möjligheten att möta andra familjer som precis som de hemlighålligt sin vardags blåmärken av rädsla för att inte tas på allvar eller till och med bli förödmjukade.

Tala är inte silver och tiga guld.

Ibland stannar jag upp och tänker: Hur är det möjligt att det allra mänskligaste vi har - vår sårbarhet - är det som vi mest av allt strävar efter att dölja? Ensam är inte stark, tala är inte silver och tiga guld.

Då jag varit ledare i barngrupper har jag upplevt glädjen av att se hur lättade barn blir då de får lov att uttrycka vad de ser, hör och känner, alltså sin verklighet.

Barnen kan komma med frågor som till exempel: "Dricker pappa för att jag bråkat i skolan?” "Brukar din mamma också skrika: gå härifrån, då hon är deprimerad och ligger i sängen?” ”Är det ok att jag är glad trots att pappa är ledsen efter skilsmässan?”

Det krävs en hel by för att fostra ett barn. Vad betyder det? För mig betyder det att jag behöver våga bryta olika sorters tystnad.

"Vad skall andra tänka" tystnaden och "Ingen annan än jag känner sig ensam och hopplös" tystnaden och ”Jag måste klara det här ensam” tystnaden. Vi behöver alla tillkännage vår mänsklighet som i mångt och mycket handlar om att säga: "Jag behöver dig!”

Skribenten Maria Pörtfors är sakkunnig inom barn- och familjearbete och arbetar på Familjehörnan i Ekenäs.

Läs också:
"Barnen ser att de inte är ensamma om att ha knäppa föräldrar"

Läs också

Nyligen publicerat - Västnyland