Hoppa till huvudinnehåll

Blåbandsstiftelsen: Onyktra boenden behövs också

Aarne Kiviniemi lyssnar på en intervju med en arg butiksägare i Tölö.
Aarne Kiviniemi får höra företagarens sida av historien Aarne Kiviniemi lyssnar på en intervju med en arg butiksägare i Tölö. Bild: Yle / Ted Urho blåbandstiftelsen

Både stödboenden med nolltolerans och stödboenden utan behövs för personer med missbrukarproblematik. Det säger Blåbandsstiftelsens verksamhetsledare Aarne Kiviniemi.

Stödboendet för narkomaner på Rosavillagatan väcker igen diskussion, efter att en företagare i området kritiserar boendets rusmedelspolicy.

Företagaren har själv utsatts för två inbrott varav det ena säkert utfördes av en boende på Rosavillagatan. Stödboendet upprätthålls av Blåbandsstiftelsen.

Aarne Kiviniemi, varför väckte boendet så mycket debatt under hösten 2013?

- Som jag ser det finns det två kärnfaktorer. För det första handlar det om rusmedel och missbruk. Den tematiken väcker alltid diskussion. För det andra är invånarna överlag mycket mer aktiva i Tölö än på annat håll. Dessa två i samverkan bidrog till att väcka en livlig debatt.

Hur ser förhållandet till invånarna och företagarna ut idag?

- Man kan så klart inte se invånarna och företagarna som en homogen grupp, utan det handlar om individer. Men överlag är samarbetet mycket lyckat och har gett resultat. De problem som upplevdes år 2013 har statistiskt sett minskat och den statistik vi har från andra liknande boendeenheter har visat sig stämma in också på Rosavillagatan.

- Så klart finns också de som fortfarande är kritiska till boendet och dess verksamhetsmodell. Det som är vardag för oss som jobbar med det känns säkert främmande för en del.

Hur har samarbetet sett ut för att förbättra relationen till invånare och företagare?

- Vi ordnar regelbundet träffar där vi öppet går igenom statistik, både vår statistik och polisens. Vi ser på vad som händer i området just nu och varje särskild händelse utreds noggrant. Också de boende ställs till svars när de är inblandade i incidenter som till exempel snatteri. Den här verksamhetsmodellen har gett goda resultat.

Boendet kritiseras bland annat för att det saknas nolltolerans för rusmedelsbruk. Varför är det så?

- I Helsingfors har man slopat institutionstänket och gått in för stödboenden med låg tröskel. Tanken är att det ska vara ett eget hem. Vi följer det nationella programmet för att minska på långtidsbostadslöshet. Vårt boende följer Bostad först-principen där nykterhet inte är ett kriterium för att man ska få en bostad. Det finns också boenden som har nykterhetskrav och båda modeller behövs. Det finns de som inte omedelbart klarar av att ta sig ur missbruket och dem kan man inte heller lämna på gatan.

- De som arbetar på boendet lägger sig nog i bruket. Det är inte så att missbruk understöds. Men nykterhet är inte ett kriterium för att få bostad. Det finns mycket internationell forskning som visar att Bostad först-principen fungerar väldigt bra för en del.

Företagaren som haft inbrott har berättat att hon av anställda vid boendet och polisen uppmanats att sätta upp en lapp där det står att det inte finns något att stjäla. Hur kommenterar du det?

- Jag känner till fallet och vi har bemött företagaren och inlett ett samarbete. Att ett inbrott, där en av våra invånare har varit involverad, har inträffat är självklart väldigt tråkigt. Vi har gått igenom händelsen både med invånaren, med företagaren och med polisen i enlighet med vår verksamhetsmodell och jag upplever att vi har gått framåt även i det här fallet. Hur polisen och våra anställda har formulerat sig kring lappen på dörren kan jag inte uttala mig om.

Läs också:
Företagare trött på drogpolicyn på Rosavillagatans boende
Onödigt ältande skadar de boende (2013)

Läs också