Hoppa till huvudinnehåll

Glitter åt folket

För ett par veckor sedan hade jag möjligheten att träffa det svenska kungaparet, för att ställa några frågor inför deras statsbesök i Finland.

Det gällde att träna på titulerandet: att nia i tredje person: vad anser Kungen om det ena och Drottningen om det andra. Och att inleda första frågan med Ers Majestäter. För rätt ska vara rätt, och i de här sammanhangen hör det till att markera att de, alltså kungafamiljen är lite finare än vi vanliga dödliga.

I den situationen slår det mig vilken paradox förhållningssättet till kungahuset är här i kanske världens mest jämlika land - i det informella Sverige, där i övrigt ingen niar den andra, utan alla är "hej på dig" med alla. Och då ska vi inte ens tala om bristen på insyn då det gäller kungahusets användning av skattemedel. I Sverige är det vanligen stenhård mediegranskning av offentliga personers beskattning. Men hovet behöver inte redovisa öppet för ens hälften av det årliga apanage, det vill säga det bidrag ur statsbudgeten på nästan 130 miljoner kronor, som hovet får för representation och leverne. I ett land där den offetnliga debatten i mångt och mycket handlar om rättvisa är hovet ett stort undantag.

Men det finns ingen aktiv debatt om att avskaffa monarkin och en klar majoritet av svenskarna stöder det nuvarande statsskicket. Av riksdagspartierna är det ändå bara Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som tydligt stöder monarkin, men inget av de övriga partierna driver aktivt på ett avskaffande, eftersom frågan inte har folkets stöd.

Däremot följs kungafamilljens göranden noggrannt och en viss kritisk granskning förekommer. En fräsch diskussion uppstod nyligen, på 70-års minnesdagen för förintelsens offer. Vid minnesceremonin i Auschwitz får kronprinsessan Victoria frågan, om vad hon tänker om att kungafamiljen haft släktingar längre tillbaka, som varit anhängare till nazismen. Frågan syftar på de nazistkopplingar som drottning Silvias far Walther Sommerlath hade. Victoria lyckas i den här situationen svara sakligt, att den som är intresserad kan ta del av den information som finns att få. Hovet framför sitt missnöje över frågan till SVT, som försvarar sig med att det var just rätt dag, att ställa den här typen av svåra frågor.

Ett annat uppmärksammat färskt inlägg står chefen för Sveriges Radio Gävleborg för, efter prinsessan Madeleines besök i trakten tidigare i vintras. Madeleine är hertiginna över Hälsingland och Gästrikland och besöker företag och insititutioner i landskapen med jämna mellanrum, men utan att någonsin ge en enda intervju till de lokala medierna. Det räcker inte att vinka och småle, utan man ska kunna kräva mera av ett modernt kungahus lyder kritiken. Hovet har försvarat prinsessan med att Madeleines val beror på blyghet, medan kritikerna påpekar att man inte behöver ha en prinsesstitel, om man inte orkar bära den.

De här debatterna kommer och går men kungahusets popularitet består. Svensken, precis som många finländare, vill få sin beskärda del av glitter och glamour. Vad kan den finländska kvälls- och damtidningsläsaren annars få, som kan mäta sig med Vickans, Maddes och snart också Soffes förehavanden? När kronprinsessbröllopet gick av stapeln för fem år sedan råkade jag som reporter bevaka det av tradition antiroyalistiska Vänsterförbundets partikongress hemma i Finland. Till och med där lockade prinsessbröllopet i hotellets vestibul, som konkurrerande program till den politiska debatten i stora salen. Partiordförande Paavo Arhinmäki råkade gå förbi och konstaterade med en viss ironi: "Jahaa, täällä istuvat puolueen rojalistit" - alltså "här sitter partiets rojalister."

I juni kommer nästa chans - då sprids bröllopsyran igen över både Sverige och Finland, då prins Carl Philip gifter sig med fröken Sofia. Och då är det än en gång många icke-rojalister som inte kan låta bli att suga åt sig av glitter och glamour.