Hoppa till huvudinnehåll

Kaffe och khat håller modet uppe

Den politiska flyktingen Abdi från Etiopien
Abdi på verandan till Abdulkarims restaurang i Nakivale Den politiska flyktingen Abdi från Etiopien Bild: Liselott Lindström nakivale

"Vad roligt att ha någon utomstående att prata med, det är så fruktansvärt tråkigt på det här stället", säger Abdi Hassan från Etiopien.

Han har redan hunnit få i sig hela portionen med injera, kött, linsröra, tomater och ris stekt med ägg. Jag har bara kommit halvvägs på min. Vi träffades av en slump i Ethiopian Village på flyktingbosättningen i Nakivale.

Etiopiern Abdulkarim öppnade den etiopiska restaurangen på flyktingbosättningen vid nyår, och den är redan känd som den bästa på hela området med 72 000 invånare (som Borgå, Ekenäs och Karis sammanlagt).

Men för många är det för dyrt att äta här – den stora portionen kostar 1,5 euro. Och man kan inte få allt som i Etiopien. Teffmjölet som man egentligen ska göra injera på går inte att få tag på här, så Abdulkarim gör det platta brödet på rismjöl istället.

Mellan tuggorna har Abdi börjat berätta om sitt liv. Hans föräldrar dog – eller dödades, han vet inte – när han var bara ett par år gammal. Han är relativt säker på att de var regimkritiker och därför blev dödade av Mengistus regim. Han har lyckats spåra sin mammas halvbror med hjälp av Röda Korset.

Morbrodern finns i Dallas i USA, och har lovat att berätta vad som hände Abdis föräldrar när de träffas.

– Det är inget man berättar per brev eller telefon sa han, säger Abdi.

Abdi växte upp i en fosterfamilj där han fick allt han behövde – utom kärlek. Fostersyskonens favoritlek var att binda fast honom och lämna honom så i flera timmar. Det var polis och tjuv-leken, sa de.

I sin egen fosterfamilj såg han samhällets orättvisor speglas. Han såg ett land som på ytan var rättvist och demokratiskt, men i verkligheten var en diktatur där varken människor eller medier var fria. Och det blev bara värre. Han bestämde sig för att studera juridik. Han ville bli domare och döma emot orättvisorna.

– Men jag insåg fort att det var lönlöst. Hur kan man kämpa emot dem som skriver lagarna och tillämpar dem på alla andra utom sig själva? säger han.

Han kämpade ändå. Vid valet år 2005 hade han precis blivit färdig med fem år av juridikstudier, och som många andra studerande demonstrerade han mot regimen. Han greps.

– De dödar oppositionella, sådär bara. Jag såg många vänner dö den dagen, jag hade tur som bara hamnade i fängelset.

Han sattes i Kalityfängelset i Addis Abeba, samma fängelse där de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye var fängslade. Men till skillnad från deras 438 dagar satt han där i fem år.

– Tortyren skedde alltid vid midnatt, jag vet inte om det var för att störa medfångarnas sömn. Antagligen.

Han lyfter hastigt på ärmen till den långärmade fotbollsskjortan han har på sig. Den redan smala armen har en stor ärrig grop strax ovanför armbågen.

– Jag fick hjälp av UNHCR först när jag hade flytt och kunde få armen opererad i Kampala, berättar han.

Det var alltså efter fem år i fångenskap som han släpptes från fängelset efter att ha bett om ursäkt för sitt ”brott”. Precis som de svenska journalisterna tvingades han be om förlåtelse för ett brott han inte hade begått. Eller snarare något som inte var ett brott.

– Det är klart det inte kändes bra, men hellre så och att jag fick komma ut. I fängelset gör man ju ingen nytta.

Så fort han kom ut 2010 lämnade han landet. Hans flykt gick via Sudan och Kenya. Men den etiopiska regimen har spioner överallt enligt Abdi, så han känner sig tryggare i Uganda, som inte har någon gräns med hans hemland.

– De är så dåliga, deras spioner. Man ser igenom dem direkt, flinar han.

Nu sitter Abdi alltså och ugglar på en flyktingbosättning i sydvästra Uganda. För att fördriva tiden fungerar han som en sorts ledare i den etiopiska gemenskapen på lägret. Alla verkar känna honom. När vi promenerar hem till honom hälsar han på nästan alla på vägen. Han bor bakom moskén.

Inne i huset byggt av lera ligger hans fru Johara på en madrass. Hon har varit sjuk i en vecka, någon infektion, men är på bättringsvägen.

Så mycket mer än två madrasser och några dynor samt en gammal liten tv finns det inte i huset. Abdi och Johara har varit gifta i snart ett år. De visar mig sina bröllopsfoton.

Hon flyttade från Kampala till Nakivale för att gifta sig med honom. Också hon är väldigt uttråkad.

– I Kampala hade jag ett jobb, jag satt i kassan i en somalisk mataffär. Här finns ingenting att göra.

Hon frågar om vi ska stanna på lunch, men vi hade ju redan ätit.

– Du måste komma på middag då! Vi delar gärna med oss av det vi har, säger hon.

Jag vet att det de har långt handlar om ransonen på sex kilo majs och ett kilo bönor per person som de får av FN:s matprogram WFP varje månad. Matransonen har precis halverats.

Men det är tack vare matransonerna Abdi har det ganska bra. Han känner folk som är registrerade på flyktingbosättningen, men bor i Kampala, så han får deras ranson också, och säljer den på marknaden.

– Det är ju egentligen inte tillåtet, men jag känner rätt personer så att säga. Och maten går ändå till flyktingar, säger han.

Många andra gör det också – säljer en del av sin matranson för att kunna köpa salt eller tvål. På den största veckomarknaden i Nakivale ser jag stora majssäckar med texten ”WFP – Not for sale”.

Abdi och jag går tillbaka till Abdulkarim, som under tiden har kokat etiopiskt kaffe. Det får han hit via bekanta i Kampala, som importerar det från Etiopien. Abdi sörplar hastigt i sig en liten kopp med starkt kaffe med tre skedar socker och går genast efter påfyllning.

– Jag dricker alltid två koppar varje morgon. Det och att gå ner till floden för att tugga khat är det som gör att man orkar med det här, säger han.

Jag ursäktar mig, jag har en intervju jag måste hinna till. Jag gräver efter min plånbok för att betala för lunchen och kaffet.

– Nej nej, säger Abdi. Jag bjuder.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes