Hoppa till huvudinnehåll

Femtio år sedan Selmas blodiga söndag

Svarta medborgarrättsaktivister marcherar år 1965
Från ett av protesttågen från Selma till Montgomery 1965. I förgrunden medborgarrättsledarna Martin Luther King och Ralph David Abernathy med fruar, samt paret Abernathys barn. Den vite pastorns namn är inte känt. Svarta medborgarrättsaktivister marcherar år 1965 Bild: Abernathy Family/ public domain medborgarrättsaktivism

Det var scener som fick USA att kippa efter andan: på tv kunde hela nationen ta del av rasismens och segregationens verklighet. Polis med batonger och tårgas gick till brutalt angrepp mot hundratals aktivister, som krävde rösträtt för den svarta befolkningen.

Den 7 mars har det gått 50 år sedan sammandrabbning mellan polis och aktivister på Edmund Pettus Bridge, en bro i den sömniga landortsstaden Selma i Alabama. För eftervärlden har episoden blivit känd som Blodiga söndagen, Bloody Sunday.

I Selma, som idag har knappt 20 000 invånare, firas dagen på alla upptänkliga vis. President Barack Obama ska tala, det ordnas seminarier, konserter och en minnesmarsch över den berömda bron.

Samtidigt med firandet ställer sig många amerikaner frågan hur deras land har förändrats under ett halvsekel - och i hur stor utsträckning utvecklingen stått stilla. Händelserna i Ferguson i Missouri i fjol blev en smärtsam påminnelse om att relationerna mellan raserna inte är vad de borde vara.

- Det enda som är annorlunda idag, det är i mitt tycke att många ungdomar inte vet något om direkt aktion genom icke-våld, säger John Lewis. Han är demokratisk kongressledamot från Georgia och upplevde den blodiga söndagen som 25-årig studentaktivist. Han fick en fraktur i skallen av polisens slag.

Andra medborgarrättsveteraner är ännu mer uppgivna. De känner att deras uppoffringar sist och slutligen inte tjänade mycket till.

- Rasismen försvann ingenstans. Rasismen tog bara en tupplur. När den vaknade upp stod vi bara och glodde på, tycker Lynda Blackmon Lowery. 1965 var hon fjorton år, och enligt egen utsago var hon en av de yngsta som misshandlades den blodiga söndagen. Än idag har hon ett ärr från en polismans slagträ över höger öga.

Batongslag på bron

Medborgarrättskampen under 1950- och 60-talen riktade in sig på de diskriminerande vallagarna i USA:s sydstater. De svarta invånarna var genom olika smarta arrangemang i praktiken utestängda från att rösta.

Selma i Alabama, knappt 90 kilometer från delstatens huvudstad Montgomery, var inget undantag. Den vita majoritetsbefolkningen styrde efter eget behag. Bara två procent av de svarta väljarna i staden var registrerade.

Medborgarrättsrörelsens ledare, den 36-årige pastor Martin Luther King Jr, var vid tidpunkten en av världens mest uppmärksammade personer. I augusti 1963 hade han hållit sitt "I have a dream"-tal för en kvarts miljon åhörare i Washington, och i december 1964 hade han tagit emot Nobels fredspris. King ansåg att Selma vore den perfekta symbolen för rösträttskampen.

I februari 1965 ordnades talrika manifestationer runtom i Dallas County, där Selma är beläget. Protesterna var fredliga, men de lokala myndigheternas reaktion var hård. Den 18 februari blev den 26-årige småbarnspappan och ex-soldaten Jimmie Lee Jackson dödligt sårad då han försökte skydda sin mor mot batongslagen. En protestmarsch med anledning av Jacksons död utlystes till den 7 mars.

De omkring 600 protesterande hade för avsikt att tåga från Selma till Montgomery. Men på Edmund Pettus Bridge - en bro över Alabamafloden, uppkallad efter en sydstatsgeneral under amerikanska inbördeskriget - stoppades marschen av ett uppbåd delstats- och ortspolis.

Poliserna krävde att demonstranterna skulle vända tillbaka. Då de vägrade lyda gick ordningsmakten lös på dem med hästar, tårgas och batongslag. Åttiofyra personer skadades - även om andra siffror också uppgetts. Via TV-kamerorna förmedlades tumultet till resten av USA och världen, och förtrytelsen var stor.

Två dagar senare, den 9 mars, hölls en ny protestmarsch med ett par tusen deltagare under ledning av Martin Luther King själv. Den slutade med att en vit pastor, James Reeb, blev ihjälslagen.

Ett tredje demonstrationståg den 21 mars kunde ostört avtåga från Selma. Då manifestationen fyra dagar senare anlände till Montgomery, hade den svällt från omkring tretusen till 25 000 deltagare. Guvernör George Wallace, en av de mest ihärdiga försvararna av rasåtskillnadspolitiken, vägrade ta emot aktivisterna. Men då president Lyndon Johnson några dagar senare talade i kongressen, jämförde han händelserna i Selma med amerikanska frihetskrigets bataljer.

Den 6 augusti undertecknade presidenten Voting Rights Act som garanterade alla amerikaner rösträtt. Där förbjöds de läs-, skriv- och allmänbildningstest som tillkommit för att hindra afroamerikaner och andra minoriteter att registrera sig som väljare.

Edmund Pettus Bridge fick 2013 status som historiskt minnesmärke. För någon månad sedan var det premiär för Ava DuVernays dramafilm om händelserna, med den enkla titeln Selma.

Optimism trots allt

Många av dem som var med om Bloody Sunday kommer att medverka vid helgens festligheter i Selma. I intervjuer inför årsdagen är det fler än en av dem som dragit paralleller till dödsskotten i Ferguson i Missouri den 9 augusti i fjol. Den svarte 18-åringen Michael Brown sköts ihjäl av den vite polisen Darren Wilson.

Dödsskjutningen gav upphov till protester runtom i USA. Missnöjet fick ny näring då en åtalsjury i november valde att inte åtala Wilson för Browns död.

Den 4 mars friades Wilson även av justitiedepartementet i Washington. Men i en separat rapport konstaterade departementet att poliskåren i Ferguson präglas av rasism. Polisen i Ferguson har en benägenhet att utan giltiga misstankar stoppa och gripa svarta, fastslår rapporten. Även om stadens befolkning till två tredjedelar är svart, är fler än nio av tio av dem som polisen griper av afroamerikansk börd.

Men trots de kritiska rösterna verkar ändå optimismen dominera.

Joanne Bland, 61 år, är även hon veteran från Bloody Sunday, och var med om att grunda Selmas museum över rösträttskampen. Bland beklagar att dagens ungdomar inte orkar engagera sig för social rättvisa, men hoppas på en förändring med tiden.

- De har fler rättigheter än vad vi hade på 60-talet. De har mer pengar och så all den här moderna tekniken. Gosse, om vi hade haft det där, så skulle vi ha fått en svart president redan år 1972, utbrister Bland.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes