Hoppa till huvudinnehåll

Peik Henrichson: Lost in Lovisa del 2

peik henrichson framför rådhuset  i Lovisa
peik henrichson framför rådhuset i Lovisa Bild: Yle/Stefan Härus peik henrichson

Kan man vara fri och kreativ i en småstad som Lovisa?

Den brutala frågan ställs sällan rakt ut av våra artiga vänner och kolleger från huvudstaden. Men den finns ofta där som ett underliggande motiv i många andra frågor och kommentarer - också i mina egna reflektioner efter flytten hit för cirka två månader sedan.

Vi gläder oss över att få besök av våra hesavänner som oftast jobbar med media, grafik och litteratur. Inledningsvis är förstås alla helt överens om att Lovisa är en fantastiskt vacker trästad där man till på köpet kan tala svenska, vilket man ju numera inte kan i huvudstaden. Inte ens på Stockmann.

Efter att vi gått husesyn, uppskattar jag förstås sedan stort att våra vänner prisar vårt 115 år gamla stockhus som har nästan lika mycket ålderstigen karaktär som de gamla typsnitten Baskerville och Bodoni, och därför ser vi alla fram emot att första soliga sommardag ha grillparty i vår trädgård.

Men. Alltid finns där några men.

Blir det inte inskränkt?

Det börjar med att vännerna skämtsamt ger goda råd om hur vi nyinflyttade kan begränsa grannarnas insyn i vårt förmodat dekadenta liv med gardiner och högre eller tätare trädgårdshäckar.

Sedan glider diskussionen in på hur vi upprätthåller kontakterna till de sprudlande arbetskollektiven i huvudstaden inom våra egna gebit, förlags- och tv-branschen.

Känner vi oss isolerade? Och hur mycket tid använder vi egentligen till resor mellan huvudstaden och Lovisa?

Och sedan det viktigaste: hur ofta är det lämpligt att besöka stans enda Alko?

Plötsligt har solen gått i moln, och vädret känns lite grådaskigt i vår trädgård.

Kreativa restriktioner

Men bara för en stund. Jag har nämligen min egen hemliga ljusglimt. Nånting som inom den anglosaxiska konsultjargongen kallas Creative Restrictions, kreativa begränsningar.

Första gången stötte jag på begreppet för fjorton år sedan då professor Arne Bro från filmskolan i Köpenhamn höll en kurs för finländska dokumentärfilmare. Arne Bro skickade oss ut på olika inspelningsuppdrag med en massa godtyckliga regler som vi strikt skulle hålla oss till. Det kunde handla om att vi bara fick filma en viss kategori av människor eller bara från ett visst perspektiv. Eller bara spela in scener där det fanns exakt två människor.

Godtyckliga men stränga självpåtagna regler som likt druiden Miraculix trolldryck skulle hjälpa oss bli övernaturligt kreativa.

Ge mig en liten plastspade

Om det låter obegripligt, föreställ er då motsatsen: ett litet barn med ett stort presentkort på Stockmanns leksaksavdelning. Oändliga möjligheter.

Först känner sig barnet allsmäktigt i sitt stora nya universum. Men efter en stund bara förvirrat, sedan gnälligt. Ingen leksak är riktigt intressant för någon annan leksak kan ju vara ännu intressantare. Samma barn som flera timmar i veckan leker glatt i sandlådan med en sliten smutsgul spade slås plötsligt av fullskalig ångest på det stora varuhusets leksaksavdelning.

Barnet har fråntagits sin kreativa restriktion vilket översatt från förnämt konsultspråk betyder just en sliten plastspade i sandlådan. Eller inomhus en barnhage med tio träklossar.

Men hur kan vi veta att den här barnhagen också fungerar i yrkeslivet?

Lovisa som barnhage

Då jag behövde en nykomponerad signaturmelodi för ett tv-program ringde jag en bekant musiker som specialiserat sig på musikteknologi på Sibeliusakademin. Det första han frågade mig var hur många BPM (beat per minut) jag ville att melodislängan skulle ha.

Jag svarade att det inte är så noga. Det är alltid lättare för mig anpassa den rörliga grafiken till musikens rytm än för honom att anpassa rytmen i en ny låt till en färdig grafik. Men nej, han svarade att han jobbar mycket kreativare om han blir tvungen att hålla sig till ett på förhand fastslaget BPM då han komponerar.

Så jag sade exakt 102 BPM och sedan var vi båda nöjda: han fick som kompositör en klar begränsning att hålla sig till och själv slapp jag besväret att ändra min färdiga grafik.

Fart på fantasin

Har jag då själv utvecklat några kreativa restriktioner för att få fart på min egen fantasi?

Egentligen inte, för min nya hemstad Lovisa har helt gratis försett mig med flera kanonfina restriktioner. Jag märker till exempel att jag sällan får så många nya idéer som när jag sitter på bussen till eller från Helsingfors.

Kanske borde jag besöka huvudstan oftare än en gång i veckan bara för att tvingas sitta stilla utan dator och låta fantasin flöda?

Numera låter jag mig inte heller distraheras av dåligt samvete för att jag inte går på gym som medelålders män bör göra. Jag hugger ved och skottar snö i stället, för gör jag det inte blir huset kallt och gården igensnöad. Så jag behöver egentligen aldrig ta ställning till om jag borde motionera. Motionen kommer på köpet.

En annan välkommen kreativ inskränkning är att vår kabel-TV från Helsingfors inte fungerar i vårt nuvarande trähus. Vi kunde förstås byta ut den mot en annan TV på Huuto.net, men vill vi att vår enkla barnhage i Lovisa sakta förvandlas till en förvirrande leksaksavdelning?

Läs också

Nyligen publicerat - Östnyland