Hoppa till huvudinnehåll

Dramathriller filmad i en enda tagning är årets tyska filmhöjdare

Scen ur filmen Victoria
Frederick Lau och Laia Costa, laddat huvudrollspar i Victoria. Scen ur filmen Victoria Bild: Senator Film Verleih sebastian schipper

Ny tysk film skulle vara värd mer plats i den finländska biorepertoaren, konstaterar Tomas Jansson efter att ha sett en bunt nya tyska filmer under Berlinale filmfestival.
Höjdaren var "Victoria", som gör det som Oscarsvinnaren Birdman leker att den gör; en hel långfilm i en enda tagning.

För den finländska publiken är tysk film närmast oåtkomlig, och jag undrar om det fortfarande kan ha att göra med det förfall som tysk film gick igenom under 90-talet när Tyskland förvandlades till en internationellt sett totalt betydelselös filmnation.

Då talar vi ändå om ett land som tack vare 70-talets nya våg (namn som R.W. Fassbinder, Wim Wenders, Werner Herzog) + 60-talsnamn som Volker Schlöndorff hade betecknats som Europas livskraftigaste filmlandskap av USA-tidskriften Time så sent som 1978.

Den tyska filmens comeback

Idag är situationen igen en helt annan än på 90-talet.

.I boken Good Bye, Fassbinder! beskriver Pierre Gras den tyska filmens comeback. Han nämner Tom Tykwers "Lola Rennt" (Spring Lola, 1998) som en första vändpunkt, men det var först med Good Bye, Lenin! (2003) som allting verkligen förändrades.

Good Bye, Lenin!
Daniel Brühl i Good bye, Lenin! Good Bye, Lenin! Bild: Wikimedia Commons lenin!

Den filmen lockade 5 miljoner (!) åskådare utanför Tyskland, och blev startskottet för en utveckling som har gjort tysk film till något som också internationellt upplevs vara värt att kolla in - trots att man sedan 2008 inte har producerat en enda enskild jättesuccé som "Gegen die Wand" (Mot väggen 2004), "Der Untergang" (Undergången 2004) eller "Das Leben der Anderen" (De andras liv 2006).

Just de filmerna har hittat till Finland, liksom enskilda undantag som Christian Petzolds Barbara (2012), men annars har tysk film sällan hittat till Finland.

Ändå har jag under de senaste årens Berlinalefestivaler ramlat över så många tyska filmer som kunde ha en publik också här.

Under årets Berlinale var en av mina absolut största festivalupplevelser just en tysk film; Victoria, som sina 140 minuter och 22 olika miljöer till trots spelades in i en enda tagning, mellan 04.30 och 06.50 en morgon i Berlin.

Mera om den till allra sist.

Livskraftig ung film

Berlinalefestivalen är numera ett viktigt skyltfönster också för tysk film, och då handlar det inte bara om etablerade namn.

En udda programsektion under festivalen kallas för "Perspektiv Deutsches Kino", och visar filmer av "framtidens stora reginamn".

Bakom filmvalen står Linda Söffker, som konstaterar att den unga generationen hämtar med sig något helt nytt till det tyska filmklimatet.

- När det är så svårt att få finansiering så hittar de nya utvägar. Man väntar inte längre på att få ihop pengarna utan sätter bara igång, med minibudgeter eller med hjälp av coproduktioner eller crowdfunding, berättar hon

- Och det att så många jobbar med en "vi gör det fast vi inte får några pengar"-attityd, har hämtat med sig en kreativitet och passion som gör filmerna fräscha på ett spännande sätt.

- Också tematiskt har de hämtat med sig nya vinar, väldigt många filmer cirklade i år kring familjen och handlade om olika former av beroendeförhållanden och försök att komma loss från dem.

Besvikelsen; von Trottas nya

Jag hinner med fyra tyska produktioner av mer etablerade namn, och en av dem bjuder faktiskt på allt som i tiderna fick också mig att undvika tysk film för att så mycket rymdes inom de två klichéboxarna "dålig komedi" eller "statisk film med skådisar som svämmar över av teatermanér".

När jag under festivalen är med om ett långt samtal med Wim Wenders kommer han med en delförklaring; det var först när han började göra film i USA som han hörde om skådespelare med en utbildning som fokuserade på film – i Tyskland var skådespelarna på gott och ont väldigt låsta vid sin teatertradition.

Det trodde jag tysk film redan hade blivit av med, men rutinerade Margarethe von Trottas nya film ”Die abhandene welt” (ungefär Den förlorade världen) är både stel statisk och överdrivet teatral. Von Trotta har gjort en film som är någonting mellan en typisk tysk komedi och allvarligt familjedrama, utan att lyckas med någondera.

Här har vi en gammal man som på nätet hittar en bild av en tysk operadiva som gör karriär i USA och som precis ser ut som hans döda fru. Så skickar han sin dotter till New York för att ta reda på vem hon är.

två karaktärer ur filmen Die abhandene welt tittar på gamla foton
Barbara Sukowa som operadivan och Katja Riemann som dottern i Margarethe von Trottas nya film. två karaktärer ur filmen Die abhandene welt tittar på gamla foton Bild: Jan Betke © Concorde Filmverleih die abhandene welt

Det som följer är ofrivillig komik, en fullkomligt otrovärdig historia, och ett spel så fyllt av teatermanér så man inte tror att det är sant. Plus att den enda fungerande skådisen (kända teaterfiguren Katja Reimann) inte verkar tro på historien.

Lyckligtvis är de tre andra filmerna mycket mycket bättre. Det enda jag saknar är intressantare kvinnokaraktärer – också i det avseendet lyckas filmen Victoria bäst.

Fler krigsfilmer

I Finland är regissören Oliver Hirschbiegel känd för sin Hitlerfilm Der Untergang, som har blivit en youtube-älskling via de oändligt många varianterna av scenen med en desperat Hitler i sin bunker.

Under Berlinale fick hans nyaste film sin urpremiär, och han håller sig stadigt kvar i det andra världskriget. ”Elser” handlar om ett misslyckat attentat mot Hitler 1939, ett som aldrig blev lika mytomspunnet som det av von Stauffenberg som ju också blivit film med Tom Cruise.

Här har vi timmermannen Georg Elser (spelad av Christian Friedel): en man som njuter av livet, hävdar att våld inte leder någonstans när han håller sig borta från kommunisternas Hitler-protester, men som till slut ensam planerar ett bombattentat i München som misslyckas bara för att Hitlers planer ändras i sista stund och han lämnar ölkällaren tretton minuter innan bomben exploderar.

Filmen är ett oerhört professionellt hantverk, dramaturgiskt perfekt, hel och utan svackor. Samtidigt upplever jag att det kunde bränna till litet oftare, det blir perfektion på bekostnad av känslor.

- Vi har serverats en förvriden bild av Elser ända fram till idag, istället för en hjälte så har man tagit honom som en brittisk marionett och därför som en landsförrädare, berättar Hirschbiegel i Berlin.

- Personer som på något sätt varit släkt med Elser har berättat att de var förföljda ännu väldigt länge efter kriget. Men egentligen var han ju en slags Edward Snowden, som helt utan personliga motiv satte sitt liv på spel för att han ansåg sig vara moraliskt tvingad att försöka stoppa Hitler.

Filmen handlar om tiden före och efter attentatet, och hans stora kärlek (spelad av alltid lika utmärkta Katharina Schüttler) blir en parallellhistoria. Han är också hennes stora kärlek, men hon kan ändå inte lämna sin våldsamma äkta man. Sådär som det tyska folket inte kan lämna Hitler.

Men filmens enda stora kvinnoroll fungerar mest som ett dramaturgiskt stöd för Elsers historia, och under presskonferensen blir Schüttler den enda skådisen som inte får en enda fråga.

Typiskt.

En annorlunda ”Wende”-film

Om kriget fortfarande är ett standardtema, så är Berlinmurens fall ett annat.

Andreas Dresens ”Als wir träumten” (när vi drömde) bygger på en roman av Clemens Meyer och utspelar sig i Leipzig, dels under småskoltiden i DDR men framför allt ett par år efter murens fall när filmens huvudpersoner hunnit ur tonåren.

Filmens pojkgäng kör runt med bil.
Pojkgänget i Als wir träumten. Filmens pojkgäng kör runt med bil. Bild: © Rommel Film / Pandora Film / Foto: Peter Hartwig clemens meyer

Det handlar om en klassisk pojkig uppväxthistoria med alla bekanta element; den där snygga drömflickan som hela filmen igenom får nöja sig med att vara oåtkomlig, pojkigt kamratskap, ungdomlig eufori, fyra musketörer som stjäl bilar och dricker öl och vrålar ”vi är bäst”.
Porträtt av regissören Andreas Dresen.
Andreas Dresen. Porträtt av regissören Andreas Dresen. Bild: Berlinale andreas dresen

Men filmen är fylld av starka känslor, och som ”wende-film” är den också speciell. DDRs kollaps finns där bara som fond, den problematiseras aldrig, istället fokuserar filmen på att gestalta hur killarna försöker hitta sina liv i denna nya situation – framför allt via den mycket tidiga technoklubb som man sätter upp i Leipzig; Eastside, som har en verklig förebild.

- Jag gillade romanen just för att den var fri på ideologi, berättar Andreas Dresen i Berlin.

- Vi har redan behandlat skuldfrågorna och allt det där med (hemliga polisen) Stasi, men jag var mer intresserad av detta vakuum som uppstår när ett helt samhälle ännu söker efter sina fundament, och alla äventyr som detta vakuum ger utrymme för. Och för de här ungdomarna spelar Stasi-frågorna ingen roll.

En film där skådisarna sätter sig själva på spel

Min absoluta favorit är Sebastian Schippers ”Victoria”, som har blivit omtalad för sitt formmässiga experiment: den här 140 minuter långa filmen är på riktigt inspelad med en enda tagning.

Hatten av för den norska kameramannen Sturla Brandth Grøvlen, som under festivalen belönades med en silverbjörn för ett "extraordinärt konstnärligt bidrag".

I centrum står den spanska flickan Victoria (Laia Costa) som är ny i Berlin. Hon jobbar på ett café och träffar under vägen hem från en klubbnatt på Sonne (Frederick Lau) och hans tre vänner - urberlinale som vill visa Victoria sin stad. Hon kan inte tyska, så kommunikation sker framför allt på engelska utom när killarna internt tjafsar med varandra.

Skådespelarna från Victoria firar ett festivalpris.
Laia Costa och Sturla Brandht Grøvlen firar kamermannen Grøvlens festivalpris. Skådespelarna från Victoria firar ett festivalpris. Bild: Jens Kalaene/EPA Laia Costa,sturla brandth grövlen

Så flanerar de fem runt i Berlinnatten. Framför allt rör man sig i stadsdelen Kreuzberg, och det handlar inte om lätta inomhusmiljöer som i filmhistoriens andra omtalade "en tagning"-film; ryska 13 år gamla "den ryska arken" som spelades in i Vinterpalatset. Här är man ständigt på väg; tar hissen upp till ett tak, besöker Victorias café, cyklar runt på gatorna, dansar på technoklubb, det ena leder till det andra, gruppen liksom glider in i ett bankrån när en i gänget är en gammal fängelsekund som måste återgälda en gammal skuld, och så blir filmen en slags vardagsnära version av danska succén Pusher. Inte lika våldsam men lika intensiv, med polisjakt och flykt in i ett höghus, vidare ut på stan, taxiresa, hotellbesök, vidare och vidare fram till slutet där Victoria promenerar in i Berlins gryning.

Ett magiskt filmögonblick.

Att spela in en film i en enda tagning är förstås inget självändamål, men för mig känns den oerhörda nervigheten och närvaron som den formen förutsätter. Framför allt huvudrollsparet sätter sig själva så totalt på spel, och jag sugs in i den intensiteten.

Egentligen var jag inte ens på väg på filmen i Berlin. Jag hade inte ätit på tio timmar, vrålhungrig bestämde jag mig för att kolla in den första halvtimmen – men det var helt omöjligt att lämna salongen. Om något är det ett bevis, att filmen lyckades få mig att fullkomligt ändra mina planer.

Tredje försöket tillräckligt bra

Men hur genomförde teamet projektet i praktiken? Sebastian Schipper:

- Vi repeterade förstås enskilda scener inför tagningen, men egentligen diskutera vi dem aldrig, det var filmen vi talade om. Och så bara fyllde vi oss med självförtroende, att vi faktiskt kan fixa det.

Sammanlagt gjorde man tre versioner av filmen, och på tredje försöket klaffade allt.

Regissören Sebastian Schipper intervjuas i festivalbaren.
Sebastian Schipper intervjuas i festivalbaren. Regissören Sebastian Schipper intervjuas i festivalbaren. Bild: Tomas Jansson/YLE sebastian schipper

- Redan på första tagningen gick allt bra, men då var det ingen film, jag saknade risktagning och vansinne. Allt det fanns i den andra tagningen, men då blev det istället mest panik. Så inför tredje tagningen kände jag mej som fotbollstränaren i pausen när man ligger under med 0-4 och försöker komma underfund med vad man ska göra annorlunda, berättar Schipper.

- När tagningen börja så var man helt enkelt tvungen att släppa allt, berättar Frederick Lau. Det handla om att, ja, sluta tänka efter när man en gång var igång.

- Och efter den sista tagningen gick vi på så höga varv att åtminstone jag var beredd att göra en till fast genast, skrattar den spanska skådespelerskan Laia Costa.

- Men det viktiga var ju inte det här med ”en tagning”, fortsätter Schipper.

- Klart att det styrde filmen, men det viktiga var ju vilka nyanser som uppstår, vad som händer mellan skådisarna. Det handla ju om att vi alla tillsammans i stunden gör filmen, inte så där som annars, bit för bit och så skapar man filmen i klipprummet, utan att man gör det här och nu.

- Film har idag mer och mer blivit som ett väldresserat djur. Det jag var ute efter var att allt inte behöver vara perfekt, jag ville ha den här ”på randen till katastrof”-känslan.

Nu återstår bara att hoppas att filmen också hittar till Finland.

Läs mera om Berlinale 2015 här.