Hoppa till huvudinnehåll

Mordet på Mark Rothko

Seppo Pääkkönen och Olavi Uusivirta i Red.
Seppo Pääkkönen och Olavi Uusivirta i Red på Nationalteatern. Seppo Pääkkönen och Olavi Uusivirta i Red. Bild: Lauri Rotko seppo pääkkönen

I John Logans prisbelönta pjäs Red profileras en av den amerikanska efterkrigstidens mest inflytelserika konstnärer vid en tidpunkt då en ny generation och nya ideal redan håller på att ta över. Seppo Pääkkönen och Olavi Uusivirta tar mått av varandra i rollerna som Mark Rothko och hans unga assistent på Nationalteatern. För regin står Juhana von Bagh.

Året är 1958 och Mark Rothko har anställt en ung assistent för att bistå honom i arbetet med den s.k. Seagram-sviten, ett uppdrag för skyskrapans lyxrestaurang The Four Seasons. Assistenten Ken, en ung man med konstnärsambitioner, knackar på och ställs omedelbart på prov inför en av dukarna.

”Vad ser du?” lyder den första repliken och snart är vi mitt inne i en diskussion om konstens väsen och vårt sätt att varsebli den samtidigt som det annalkande fadermordet tornar upp sig i bakgrunden.

Rothko, en av de främsta företrädarna för efterkrigstidens abstrakta expressionism, står vid den här tidpunkten på höjden av sitt anseende men utmanas redan av en ny generation som inte har mycket till övers vare sig för det abstrakta måleriets kompromisslösa allvar eller ideal.

Traditionell far- och sonkonflikt

I Red får den unga assistenten inte bara ge röst åt den nya generationen i största allmänhet. Motorn i Logans pjäs är uttryckligen den här adeptens förhållande till sin förebild, ett förhållande som går igenom alla obligatoriska stadier av beundran och revolt för att slutligen ebba ut i frigörelse och försoning. Och konsekvensen blir att det intressantaste i Logans pjäs, diskussionen om konst, snart bara framstår som rekvisita för en far- och sonkonflikt av det slag som omhuldas i den anglo-amerikanska traditionen av well-made plays där varje detalj har sin givna plats och riktning.

Det får smått förödande konsekvenser också för Nationalteaterns uppsättning trots att Juhana von Baghs regi diskret glider över de mest melodramatiska fällorna i texten.

Missriktad ironi

De allra första scenerna fungerar bäst. Seppo Pääkkönen gör inledningsvis en stram Rothko som med skolmästarens stränghet utsätter Olavi Uusivirtas unga assistent för en uppfordrande lektion i konsten att omslutas av de monumentala målningarna, gå in i upplevelsen samtidigt som scenerna fungerar som en inkörsport till hans egen ambition att kommunicera med det innersta i vårt mänskliga predikament, bortom alla slitna sinnebilder.

Men den allt mer accentuerade egocentrismen tar snabbt död på diskussionen. Som publik lockas vi snart att se pjäsens Rothko-gestalt med assistentens ögon. Arrogansen, uppblåstheten och motsägelserna stjäl showen och konsekvensen är att vi hör honom - men vi lyssnar inte längre.

Seppo Pääkkönen som Mark Rothko i Red.
Seppo Pääkkönen som Mark Rothko i Red. Bild: Lauri Rotko seppo pääkkönen

Effektivare kan mordet på Rothko inte utföras. Och ändå tror jag inte alls att det har varit meningen, varken i Nationalteaterns uppsättning eller för John Logan själv. Tvärtom, faktiskt. Under hela texten löper frågan om konstens mening, bortom beräkning och kommersiella intressen. Men ironin över en uppburen konstnärsgestalts tillkortakommanden som människa lägger sig obönhörligt också över det uppriktiga i hans arbete. Det är synd.

En scenisk tabula rasa

Som konflikt- och generationsdrama tickar Nationalteaterns uppsättning däremot på som ett väloljat urverk i takt med att Ken växer och Rothko krymper. Intigheten och svärtan som hotar det dionysiskt röda i Rothkos liv och konst förebådar självmordet drygt tio år senare.

Juhana von Bagh har valt att vända på scenrummet så att dramat utspelar sig i publikauditoriet medan vi åskådare på scenen får fungera som projektionsyta för de arbeten som tar form under dramats gång. Vi ser dem inte, vi ingår i dem och får antagligen helt ny gestalt i takt med att stolarna mitt emot oss blir allt färre. Mellan scenerna pågår nämligen en gallring som antyder en annalkande tabula rasa med nya ideal och nya konstverk på de gamlas plats.

Men kanske också en hyllning till det eviga sökandet efter tillvarons innersta kärna, bortom alla yttre attribut.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje