Hoppa till huvudinnehåll

Fäktaren – om att fäktas mot verkligheten

Regissören Klaus Härö hade föresatt sig att göra en film som inte kunde kallas en typisk ”Klaus Härö”-film. Och vad gör han då? Jo, levererar ännu en vacker film om barn, hierarkier, förlåtelse. Hur blev det nu såhär?

Låt oss börja med filmen. ”Fäktaren” utspelar sig i Estland under tidigt 1950-tal. En tid då rädslan ligger som ett tungt, grått skynke över tillvaron. Hur öppet vill man prata, hur fritt kan man känna, hur högt vågar man tycka?

Varje ord vägs på guldvåg i en verklighet där varje avvikelse från det allmänt accepterade kan resultera i en enkelbiljett till Sibirien.

Mot bakgrunden av detta samhällsklimat stiger en ung man ner på den slitna perrongen i Haapsal. Mannen heter Endel Nelis (Märt Avandi) och har fått jobb som lärare på en liten skola. Vid sidan av ordinarie undervisning förväntas han också starta någon form av organiserad fritidsaktivitet.

Han väljer att satsa på fäktning. Trots att sportgrenen ifråga anses höra hemma i den feodala tiden. Trots att den utgör ett hot. Mot allt.

Manuset – en bladvändare

Detta är innehållet i det manus som Anna Heinämaa skrivit och som en dag landade på Klaus Härös bord. Han var inte särskilt intresserad av utsikterna att ta sig an en estnisk historia, men av artighetsskäl lovade han att kasta ett öga på texten. And the rest is – som man brukar säga på god finlandssvenska – history.

Artighetsläsandet övergick snabbt i ren entusiasm. Och så var projektet igång. Med alla dess utmaningar. Det här var inte bara första gången Härö skulle filma i Estland – det var första gången han besökte landet. Någonsin. Han kände således inte till miljöerna och hade ingen koll på skådespelarutbudet. Visst använder man professionella casting-människor i de flesta filmsammanhang, men när det gäller ”Fäktaren” blev det extra viktigt att få hjälp med rollbesättningen.

Och visst har Piret Toomvap gjort ett strålande jobb när hon letat efter den ultimata ensemblen. ”Fäktaren” är nämligen en film som kan stoltsera med idel duktiga skådespelare. Vare sig det handlar om Märt Avandi eller Ursula Ratasepp i huvudrollerna eller hela gardet av begåvade unga talanger.

Eftersom Härö i sitt berättande förlitar sig på små gester, närbilder och ett långsamt tempo är det av yttersta vikt att skådespelarna håller. Att de har närvaro och intensitet. Att de förmår uttrycka sig med varje blick.

Rutinerade Märt Avandi som har stor erfarenhet av att jobba med både teater och tv säger att han var väldigt imponerad av barnen. Dessa unga förmågor som förmådde prestera även under hårda förutsättningar. Det var långa och tunga dagar – dagar som enligt Avandi kunde ha fått vem som helst att gråta. Oberoende av ålder.

Kombinerar man bilden av dessa skickliga skådespelare med det faktum att Estland tidigare i år vad med och tävlade om en Oscar i kategorin "Bästa utländska film" får man lätt för sig att landets filmindustri upplever ett uppsving. Att den frodas, växer och mår bra. Jag ser redan framför mig hur det håller på att slå ut nya estniska filmblommor på samma sätt som norsk filmindustri börjat spraka i många färger.

Men riktigt så är det inte. Inte alls. Faktum är att frågan om hur det står till med den estniska filmbranschen ger upphov till ohejdad munterhet för Avandi och Ratasepp.

Två filmer om året! Esterna producerar alltså ungefär två egna filmer om året! Och lyckas trots detta prestera såväl det suveränt helgjutna skådespelargardet i "Fäktaren" som en Oscarsnominering för "Tangerines". Inte illa.

Om fakta och fiktion

När en film uppges vara baserad på verkliga händelser uppstår automatiskt frågan om hur relationen mellan fakta och fiktion ser ut. Stämmer alla historiska fakta? Hur väl motsvarar filmens karaktärer de verkliga gestalter som legat till grund för det hela?

När det gäller ”Fäktaren” kan man antagligen pendla mellan definitionen "baserad på en verklig historia" och ”inspirerad av verkliga händelser”. Visst stämmer det att samhällsklimatet såg ut som det gestaltas i filmen och visst har Endel Nelis funnits i verkligheten. Men visst har man också tagit sig vissa friheter för att få det hela att forma sig enligt ett visst dramaturgiskt berättande.

Nelis´ son Peter som idag driver faderns fäktningsklubb verkar vara nöjd med resultatet - säger att det innebär en emotionell smäll att ställas inför sin mor och far på vita duken. Och enligt honom är filmen trots allt mera fakta än fiktion. Nej, i verkligheten deporterades hans far inte till något arbetsläger – men han levde ständigt i skuggan av det hotet.

”Inte fly - hellre fäkta”

Det är knappast helt långsökt att tänka sig att verklighetens Endel Nelis antagligen varit nöjd med filmen. Inte minst med tanke på hur fäktningen framställs.

För här är fäktningen inte enbart fäktning utan en symbol för så mycket annat. För motstånd, för försvar, för skönhet, disciplin och protest.

Peter Nelis som hunnit läsa många manusversioner konstaterar att terminologin kring fäktning kanske inte öppnar sig för utomstående, men att sporten i sig är öppen. Rentav demokratisk.

Peter Nelis är påtagligt stolt över att lilla Estland fortfarande klarar sig utmärkt i stora internationella sammanhang. Och talar man en stund till inser man att Nelis haft sitt finger med i spelen när det gällt finländska fäktningsframgångar. Jämfört med många andra länder är vi ändå fortfarande små spelare inom denna sport som sedan länge haft ordentligt fotfäste i bland annat de forna öststaterna.

Klaus Härö är ingen fäktare själv – men han känner påtagligt starkt för allt det som sporten kan ge uttryck för när den får ta plats på duken. För fäktning är inte bara sport och dans och precision. Fäktning representerar en skönhet som gått förlorad. En skönhet som vi lätt avskriver som förlegad, pretentiös. Men det skyggar Härö inte för utan understryker att konstens uppgift en gång ansågs vara att sträva mot skönhet och sanning.

Framtiden – en nagelbitare

Sedan arbetet med filmen inleddes har det hunnit förflyta mer än två år. Två år under vilka det politiska läget i öst förändrats drastiskt. Samma dag som inspelningarna inleddes brakade det loss i Ukraina och sedan dess har esterna hållit andan.

Klaus Härö säger att det som skett inte påverkat filmens utformning, men att arbetet med den förändrat hans eget förhållningssätt. Det är en sak att höra om det som sker ur ett finländskt perspektiv, det är något helt annat att befinna sig i Estland och känna av det reella hotet.

När man talar om nuläget med Märt Avandi och Ursula Ratasepp ändrar stämningen genast. Det här är inget man skämtar om. Det här är på allvar. Det här är deras liv.

”Fäktaren” har premiär i såväl Finland som Estland den 13.3. Efter det vet vi hur historien om Endel Nelis tas emot av biopubliken i respektive land. Kommer publiken att se bortom fäktningen? Känna av hotet? Ryckas med av den adrenalinstinna kampen mot klockan och övermakten?

Och framförallt; kommer den att dra en suck av lättnad när sluttexterna rullar. För visst är det skönt att detta är historia. Och att det är över nu. För det är det väl?




Läs också: Klaus Härö: "Wow, vilken berättelse"

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje