Hoppa till huvudinnehåll

Satir i ultrarapid

Robert Kock och Christoffer Strandberg i Valet och kvalet.
Timo Soini ( Robert Kock) och Alexander Stubb (Christoffer Strandberg) i Valet och kvalet. Robert Kock och Christoffer Strandberg i Valet och kvalet. Bild: Cata Portin valet och kvalet

Folket tvivlar, politikerna fumlar och kapitalet styr i Viirus nya turnépjäs Valet och kvalet. Texten är ett samarbete mellan Christoffer Strandberg och arbetsgruppen, för regin står Tobias Zilliacus.

’Jaa, snart är det val igen. Och som vanligt så vet man ju igen vem man int’ ska rösta på’.

På kvarterskrogen C’est la vie sammanfattar krogvärdinnan Söderi och stammisarna vid bardisken ett välkänt problem. Och medan folket vädrar sin frustration på krogen rider en rad kända politikerprofiler vidare på sina trötta käpphästar samtidigt som storkapitalet smider sina egna ränker i Viirus episodkavalkad.

Vem ska man tro på egentligen? Existerar demokratin alls utanför ordboken?

Husbonden på Åminne har sannolikt ett eget svar på den frågan. Han har köpt Akropolis och lite till för en spottstyver av de utarmade grekerna. Snart kommer ingen längre att minnas var demokratins vagga stod...

Valet och kvalet bjuder på en handfull läckra slängar men intrigen i pjäsen är lös. Tonvikten ligger på de otaliga snabbporträtten av politiker och andra kända gestalter. För stommen i manuset står Christoffer Strandberg, känd för sina egna träffsäkra imitationer av kända profiler och det konceptet har man sedan utvecklat kollektivt. Nu får han sällskap av Marika Parkkomäki och Robert Kock på scenen och det som fungerar bäst i uppsättningen är uttryckligen typerna, från Strandbergs hyperenergiska gamängporträtt av Alexander Stubb till Parkkomäkis trubbigt buttra Antti Rinne och Kocks självtillräckliga Paavo Väyrynen.

Robert Kock i Valet och kvalet.
Att vara eller inte vara...? Robert Kock i Valet och kvalet. Robert Kock i Valet och kvalet. Bild: Cata Portin valet och kvalet

Haltande dramaturgi

Men så mycket mer än en handfull godmodigt parodiska kändisporträtt blir det inte.Första akten känns som en enda lång exposition till ett drama som aldrig tar form och dialogen är inte vass nog för att bära upp scenerna på egen hand. Men upplägget hade kanske fungerat ändå om ordduellerna och iscensättningen flutit på i ett betydligt raskare tempo.

Tobias Zilliacus har t.ex. överfört en del element från filmen till scenen men effekterna går obönhörligt förlorade när sketcherna flyter ut. Anslaget i en Mission Impossible-scen i Centerns katakomber bådar gott men blir snart en lika seg affär som en incident i en tågvagn där slow motion-effekten bara utmynnar i ett alldeles outhärdligt slooooow....

Förhoppningsvis hittar uppsättningen en slagkraftigare rytm med tiden. Vid premiären fungerade de inledande vinjetterna till akterna bäst , ett par koreograferade sekvenser där Finlands historia sammanfattades ekonomiskt på ett par minuter blankt med Strandbergs väna mö, först i kläm mellan moder Svea och den ryska björnen och därefter mellan EU och det Nokia-slukande kapitalet...

Men det som uppsättningen fångar allra bäst är kanske ändå vårt kollektiva dilemma. Spelar det överhuvudtaget någon roll hur eller om vi alls röstar? Har demokratin ännu en chans?

Stammisarna på C’est la vie skulle förmodligen spontant svara nej men kommer vid närmare eftertanke fram till att Finlands mö kanske ändå är värd vår handräckning.

Vår talan må vara begränsad men vem skulle annars stå upp till hennes försvar?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje