Hoppa till huvudinnehåll

Wahlroos: Tio myter om marknadsekonomin

Finansmannen Björn Wahlroos fortsätter sitt korståg mot alla dem som vill sätta käppar i hjulet för den fria marknadsekonomin. I sin nya bok Talouden kymmenen tuhoisinta ajatusta argumenterar han mot skattehöjningar, aktiv finanspolitik och inkomstutjämning. Caj Rönning har läst boken.

Den här gången riktar Wahlroos sin kritik mot professionella nationalekonomer som aktivt förfäktar statligt ingripande i ekonomin. Det är inget nytt när det gäller Wahlroos, men i denna bok är kritiken mera systematisk och underbyggd än tidigare.

Wahlroos har noterat att det efter finanskrisen 2008 ordnades en mängd konferenser och diskussioner om orsakerna till krisen. Kritiska böcker skrevs om krisen, men enligt Wahlroos var de flesta ute på villovägar. "Dejourerande sociologer och ekonomer som hamnat på ett sidospår märkte att de hade blivit efterfrågade som talare.

En av de nationalekonomer som får mest kritik är Nobelpristagaren och New York Times-kolumnisten Paul Krugman. Wahlroos verkar ställvis riktigt förbannad på Krugman, bland annat för den svidande kritik som Krugman levererade mot dåvarande EU-kommissionären Olli Rehn.

Frågan gällde den svångremspolitik som Rehn förfäktade i kommissionen. Wahlroos tröstade ”sin vän” Olli Rehn: ”Bry dig inte om Krugman. Du är på rätt spår, men av fel orsak.” Till saken hör att Rehn betraktar sig själv som keynesian.

Finanspolitiken är verkningslös

I det första kapitlet presenterar Wahlroos ”den troligen mest inflytelserika ekonomen” John Maynard Keynes. Han beskriver ett par av de centrala idéerna i Keynes ”Allmänna teori”, bland annat att en ekonomi med hög arbetslöshet lider av för liten totalefterfrågan och att situationen kan rättas till genom ökade offentliga utgifter från statens sida.

Downshifting stjäl samhällets framtid.

Men Wahlroos ser inte Keynes teori som en allmän teori, utan ett specialfall. Hur som helst blev keynesianismen allmängods bland nationalekonomer världen över och stod sig till 1970-talet, då den åsidosattes av den "nya klassiska ekonomin”. Nu har keynesianismen fått ett uppsving igen.

Wahlroos argumenterar att en skuldfinansierad finanspolitisk stimulans inte fungerar, utan den enda effekten blir att skuldsättningen ökar. Därför borde man sluta upp med den genast och i stället få balans i ekonomin genom spar- och åtstramningspolitik.

Lätt att höja skatter

En aktiv finanspolitik leder till att statsskulden växer. Det är inget problem så länge den hålls inom rimliga gränser och är hanterlig. Men i många länder har statsskulden som andel av BNP vuxit till närmare och till och med över 100 procent. I Finland är skuldsättningsgraden 60 procent, i Grekland är den 175 procent. Det finns två sätt att minska statsskulden: genom att öka intäkterna eller skära ner utgifterna (eller en kombination av dem).

Wahlroos anser att de inte är symmetriska. Det är alltid bättre att minska utgifterna än att höja skatterna. Wahlroos utgångspunkt är att beskattningen alltid är av ondo, eftersom den förändrar vårt beteende så att vi konsumerar mindre än vad vi skulle göra utan skatter.

Höga inkomstskatter, förmögenhetsskatter och kapitalskatter skapar snedvridningar som gör att ekonomin fungerar sämre. Den enda skatteform som ger staten inkomster enligt skattens storlek är konsumtionsskatter, till exempel moms. Också fastighetsskatten ger bra avkastning om den inte är för hög, menar Wahlroos.

När det gäller politik är nedskärningar och skattehöjningar asymmetriska. Det är mycket svårare att ta bort fördelar än att höja skatter. Wahlroos har i det här kapitlet ett intressant resonemang om valet av boningsort. Synd att han inte går närmare in på sina egna bevekelsegrunder när det gäller flytten till Sverige.

Ojämlikhet är bra för tillväxten

Den allmänna opinionen förhåller sig ganska välvilligt till rika, lättjefulla aristokrater och man ser dem som oförargliga representanter för en fascinerande svunnen tid, skriver Wahlroos. Tidigare var de som ärvde sin förmögenhet jämlikhetsivrarnas huvudfiender. Numera är huvudfienden den framåtsträvande nyadeln (!), det vill säga proffs och chefer inom näringslivet och finansbranschen.

I boken tar Wahlroos upp den franske ekonomen Thomas Pikettys bok Kapitalet under det tjugoförsta århundradet. Egentligen skulle Wahlroos ha velat lämna boken åt sitt öde, men befarade att han hade beskylls för att ha sidsteppat ett viktigt diskussionsinlägg.

Pikettys ”Kapitalet”

Wahlroos medger att utvecklingen i USA har gått som Piketty framställer den, det vill säga att ojämlikheten minskade från början av 1900-talet fram till 1970-talet, men efter det har den ökat. Däremot får Piketty kritik för att inte beakta att inkomstskillnaderna globalt har minskat då över en miljard människor har kommit bort från fattigdom.

Enligt Piketty är den genomsnittliga avkastningen på kapital (r) större än den genomsnittliga ekonomiska tillväxten (g), r>g (läs mera här). Detta leder till ökade inkomstskillnader, menar Piketty.

Men Wahlroos hävdar att ökade inkomstskillnader inte beror på att r>g, utan på att en livskraftig kapitalism och fungerande finansmarknader har gjort det möjligt att de mest begåvade kan utnyttja sitt humankapital och bli rika.

En jämn inkomstfördelning minskar risktagandet i samhället och utan risktagning tappar den ekonomiska tillväxten tempo eftersom investeringarna blir mindre eller uteblir helt. Det här skadar de fattiga eftersom ekonomisk tillväxt är det bästa sättet att förbättra de fattigas situation, skriver Wahlroos.

Vad är inflation?

Deflation är alltid och överallt ett monetärt fenomen.

Den vanliga uppfattningen är att inflation är en ökning av den genomsnittliga prisnivån under ett år. Det här duger inte för Wahlroos. Han kritiserar Europeiska centralbanken för att sprida denna uppfattning. För att få fram sin poäng beskriver han i läroboksaktig stil vad pengar är.

Wahlroos använder kvantitetsteorin för att bevisa att inflation är att penningvärdet minskar, det vill säga att pengarnas köpkraft minskar. Deflation innebär att pengarnas köpkraft ökar. Inflation har inget att göra med produktpriser, och ECB:s snack om nationella inflationstal är enligt Wahlroos enbart enfaldigt.

Effektiva marknader och monopol

Wahlroos presenterar den effektiva marknadshypotesen som gav Eugene Fama Nobels ekonomipris 2013. Hypotesen är omstridd, men Wahlroos försvarar den och hävdar att många kritiker har missuppfattat den.

Marknaderna fungerar någorlunda effektivt när en del av oss vill bli rika.

Wahlroos skriver också att monopol och monopolistisk konkurrens inte är särskilt betydande fenomen i modern kapitalism. Effektivitetsförlusterna av monopol är försumbara, skriver han med hänvisning bland annat till forskning.

Wahlroos beskriver i ett kapitel hur aktie- och andra marknader har utvecklats och hur eufori och bubblor uppstår. Han tecknar en bild av utvecklingen i Norden på åttiotalet och händelserna som ledde till finanskrisen 2008 och hur krisen slutligen sköttes i USA.

Negativa räntor

Wahlroos anser att det är en myt att räntorna inte kan sjunka under noll. Varför han lyfter upp frågan som ett problem förstår jag inte riktigt. Frågan är rykande aktuell, men få kan väl i dagens läge förneka möjligheten att räntorna kan vara negativa. Kapitlet om negativa räntor är i mitt tycke det mest intressanta i boken.

Wahlroos ser många fördelar med negativ ränta. Centralbankerna är inte längre bundna till nollräntegolvet utan kan använda negativa räntor för att förstärka penningpolitiken. Men här finns ett problem: folk kan alltid hålla sedlar och därmed undvika att betala för att ha pengar på kontot.

En lösning är en ekonomi utan sedlar och mynt. Negativa räntor kan däremot anpassas till elektroniska pengar. I ett första skede borde centralbanken dra tillbaka alla stora valörer, eftersom de blir de mest efterfrågade. Det skulle ha en annan fördel: det skulle bli svårare för kriminella att använda stora sedlar som betalningsmedel och för penningtvätt.

De kvantitativa lättnader (att pumpa in likviditet i ekonomin) som både Fed och ECB genomför får grönt ljus av Wahlroos. Han efterlyser till och med större sänkning av bankernas depositionsränta (nu -0,20 % inom eurozonen) för att de nya pengar som skapas av obligationsköpen inte skall rinna tillbaka till ECB.

Äganderätten central i miljöfrågor

I kapitlet om miljöpolitik skriver Wahlroos att fiskeri, miljö och kapitalism har varit en svår ekvation. Orsaken är att ingen äger fisken i haven. Det samma gäller alla allmänningar. Utan äganderätt överexploateras allmänningarna.

Wahlroos ger kaviarproduktionen som exempel. Efter Sovjetunionens sönderfall inleddes ett intensivt störfiske för att få mera av den eftertraktade kaviaren ut på exportmarknaden. Privata bolag rovfiskade tills stammarna hade minskat drastiskt. Dessutom minskade både tillgången och kvaliteten på kaviar.

Under Sovjetunionens tid hölls stammarna intakta på grund av kontrollen. Staten fungerade som ”ägare” till vatten- och fiskresurserna. Det är intressant att Wahlroos i det här fallet ser Sovjetunionens förvaltning av resurserna som en bättre lösning än den råa kapitalism som uppstod efter sönderfallet. Men förklaringen ligger i marknadens logik, att äganderätten och handeln alltid styr så att alla parter kan bli nöjda.

Det är inte kapitalismen som är orsaken till utarmningen av naturresurserna, utan det är det gemensamma ägandet. Alltså kunde problemen lösas genom att någon äger resurserna, som sedan kan säljas till dem som är villiga att köpa.

Penningpolitiken viktig

I princip har centralbankerna två uppgifter. För det första ska de se till att inflationen hålls vid inflationsmålet. För det andra ska centralbankerna upprätthålla stabilitet inom finansmarknaderna. Om inflationen är för hög eller för låg måste centralbankerna reagera. Samma gäller om det uppstår en situation där banksystemet är hotat.

Wahlroos anser att centralbankerna visserligen i första hand ska sköta om prisstabiliteten, men de ska också ha en roll i att påverka den ekonomiska tillväxten på kort sikt. Det här har man förstått i USA, men inte i Europa. ECB är enligt Wahlroos allt för hårt bundet till sin enda penningpolitiska uppgift: att vakta inflationen.

Tyvärr har Wahlroos lämnat bort en analys av hur de kvantitativa lättnaderna i penningpolitiken påverkar inflationen. Inflationshökarna i USA har i åratal varnat för att de massiva köpen av statsobligationer leder till hyperinflation av samma klass som under Weimarrepubliken. Tills vidare har vi inte sett sådana effekter.

Tio myter som Wahlroos vill slå hål på

1) Inbesparingar stryper den ekonomiska tillväxten
2) Kapitalismen leder till en utarmning av naturresurserna
3) Underskotten sköts med skattehöjningar
4) Inkomstskillnader är illa för den ekonomiska tillväxten
5) Inflationen innebär att konsumentpriserna stiger
6) Marknaderna fungerar inte effektivt
7) Räntorna kan inte sjunka under noll
8) Det finns inga fria marknader
9) Det är lätt att hindra eufori, panik och krasch
10) Centralbankerna borde enbart bekämpa inflationen

Ett par reflektioner

Björn Wahlroos bok försvarar marknadsekonomin kraftigt. Man behöver inte nödvändigtvis vara av samma åsikt som Wahlroos för att konstatera att han har skrivit en intressant bok om ekonomi. Wahlroos har vinnlagt sig om att göra svåra resonemang begripliga. Bara på ett par ställen är boken svårläst, men det kan bero på översättningen, som på det hela taget är bra. Boken är välskriven och de många exemplen lättar upp läsningen.

Men Wahlroos mission är så stark att han ställvis glömmer bort eller medvetet utelämnar forskning som inte är helt i linje med hans tänkande. Så sker till exempel när det gäller finanspolitikens effekter. Det finns en hel del forskning som har gjorts inom OECD och IMF (av t.ex. chefekonomen Olivier Blanchard) som visar att finanspolitisk stimulans har positiva effekter på tillväxten.

Boken är skriven på engelska och översatt till finska. Den kommer ut på på svenska på Albert Bonniers förlag i maj under namnet De tio sämsta ekonomiska teorierna - från Keynes till Piketty. Tyvärr saknar den både sak- och namnregister.

Björn Wahlroos: Talouden kymmenen tuhoisinta ajatusta. 367 sidor. Översättning: Juhana Rossi. Otava. Keuruu 2015.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes