Hoppa till huvudinnehåll

Fäktaren – när det vackra och hotfulla möts

Fäktaren, Märt Avandi
Fäktaren, Märt Avandi Bild: photo me@tuomomanninen.com miekkailija

Bättre fly än illa fäkta heter det i ordspråket men i Klaus Härös film kan huvudpersonen fäkta och stannar därför kvar, med risk för sitt eget liv.

Det är tidigt 1950-tal och den unga Endel Nelis (Märt Avandi) stiger av tåget i Hapsal i Estland. Han skall jobba som lärare i en lågstadieskola men blir även uppmanad att starta en idrottsklubb. Eftersom Endel har en bakgrund som fäktare startar han en fäktningsklubb, trots att rektorn i skolan anser fäktning vara för individualistiskt och inte alls passande för de unga sovjetmedborgarna.

Endel Nelis är en tystlåten man som helst vill vara ensam och ganska snabbt förstår vi att han kommit till Hapsal för att han är på flykt. Att han bär på ett förflutet som myndigheterna i Leningrad verkar vara mycket ivriga på att få veta mer om.

Fäktningsklubben blomstrar och barnen utvecklar snabbt en lika stor passion för fäktning som Endel. Så stor att de vill delta i en stor nationell turnering i Leningrad. Och då ställs Endel inför ett svårt val, skall han åka med barnen och förverkliga deras stora dröm eller skydda sig själv och fly?

En fara som lurar bakom hörnet

På väggen i gymnastiksalen hänger Stalins porträtt och i kansliet sitter rektorn och bekymrar sig över om fäktning är en kommunistisk sport och varför Endel är så förtegen om sitt förflutna. Om Endel inte vill tala måste det finnas nåt han döljer, resonerar rektorn och börjar gräva i det förflutna.

Filmen präglas av en obestämbar, hotfull stämning som sakta växer sig starkare. Redan förtexterna upplyser oss om Estlands historia under andra världskriget och hur Estland i början av 1950-talet nu är en del av Sovjetunionen. Det vi ser är ett land med kuvande medborgare.

Klaus Härö bygger effektivt upp en hotfull stämning men använder sig av små medel, därför behöver han heller inte ta till stora effekter för att sedan skapa den konkreta rädslan. Det räcker med att vi ser svarta bilar som nattetid åker runt i staden och några snabba blickar mellan en morfar och hans barnbarn för att vi skall förstå skräcken.

Barnets perspektiv

Klaus Härö är en regissör med en helt exceptionellt bra förmåga att regissera barn. Därför är barnen i hans film helt fenomenala, de behöver inte ens repliker, det räcker med blickar för att vi skall fatta vad de tänker och känner.

Skolbarnen i filmen är svältfödda på aktiviteter och en manlig rollmodell, de flesta har fått se sina fäder antingen dö i krig eller försvinna spårlöst i samband med deporteringar. Det är antagligen därför de så snabbt tyr sig till den unga, tystlåtna Endel Nelis och han själv inser, om än lite motvilligt, att han också trivs i barnens sällskap.

Visualiserade känslor

Fäktaren är, precis som Härös tidigare filmer, väldigt vacker. Härö kan visualisera känslor och han berättar på ett mjukt och ödmjukt sätt, det är aldrig hårt eller fult trots att det i Fäktaren är både farligt och gripande. Den enda skönhetsfläcken är användningen av musiken, som på sina håll blir lite väl accentuerande. När bilden redan säger allt, kunde tystnaden få tala.

Det vackra syns även i valet av idrottsgren, fäktningen. En sportgren som inte bara är skön att se på där den rör sig på gränsen till balett. Men också en nobel sportgren, en förfinad form av duell med tydliga regler om respekt för sin motståndare. Därför blir också kontrasten till verkligheten så mycket brutalare.

Den sista kampen

Det blir ganska tidigt klart att filmen kommer att kulminera i en ”strid”, i en riktigt klassisk underdogskildring. Filmen tar bara lite onödigt lång tid på sig att komma dit. Men väl framme är den ”sista kampen” ett sant nöje att följa. Endel och hans elever kommer från en litet skola i utkanten att det stora, mäktiga Sovjetimperiet, de andra småler åt deras bristfälliga utrustning och deras unga ålder.

Det finns mycket som man kan känna igen från Härös tidigare filmer. Det känsliga men otroligt viktiga förhållandet mellan ett barn och en vuxen, inte nödvändigtvis barnets föräldrar. Det förflutna som tynger ner en mänska och styrkan som krävs för att överkomma sitt förflutna och kunna gå vidare.

Det nya är den hotfulla stämningen. Och det bästa i filmen är just skildringen av vad rädsla gör med ett land och dess invånare.

Läs också