Hoppa till huvudinnehåll

Seppos mamma murades in i ugnen

Ugnsmordshuset i Kokemäki
Ugnsmordshuset i Kokemäki Bild: Svenska Yle/Oskar Koivumäki Kumo,ugnsmordshuset i kokemäki

Julen 1960 försvann Hilkka Saarinen spårlöst från familjens hem. Hennes man Pentti Saarinen menade att han inte visste vart hon hade tagit vägen och han verkade inte bry sig så mycket om den saken heller. Äldsta sonen Seppo som var 13 hade kommit hem för att fira jul och han började ana oråd.

Innan vi går in i Finlands kusligaste ödehus skall vi ta en titt på händelserna i huset på 50-talet. I byn visste man att det slitna trähuset vid åkerkanten inhyste ett mörkt och dystert liv.

Pentti var en hustrumisshandlare av rang och förutom att läsa böcker var supandet hans främsta intresse.

Hilkka trivdes ofta borta hemifrån och ansågs vara litet enkelt funtad och oförmögen att ta hand om sig själv eller sin familj. Paret hade fem barn, som alla omhändertogs och placerades i nya familjer.

Pentti Saarinen som bakgrund för planritning över stugan där hans fru Hilkka hittades inmurad i ugnen.
Planritning över stugan. Pentti Saarinen som bakgrund för planritning över stugan där hans fru Hilkka hittades inmurad i ugnen. Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos mord,brott

Pentti jagade frun med yxan

I polisens förhörsprotokoll läser jag hur grannarna vittnar om hur Hilkka otaliga gånger fick rymma till grannarna för att söka hjälp när Pentti jagat henne med yxan, stuckit hennes huvud ner i slaskämbaret, tvingat henne äta salt, slagit gaffeln i armen på henne, ölflaskan i huvudet eller annars bara slagit henne gul och blå.

När hon skulle föda yngsta barnet lämnade han henne hjälplös i stugan och drog iväg för att supa så grannarna fick kalla på ambulans till stugan.

Öde hus

Det här är en serie om öde hus och ställen där vi besöker allehanda platser som Gud och samhället glömde bort.
Här kan du kolla in alla husen.

Där tiden stannat

Jag gör en tv-dokumentär om ödehus och får nys om det ökända ”ugnsmordshuset”. Vägen dit är för länge sedan igenvuxen och huset är svårt att hitta.

Vägen dit går längs med en åkerstig, genom en skog och en igenvuxen skogsstig tills ett grått ruskigt hus tornar upp sig framför mig.

På sommaren är huset så dolt av vegetationen att man måste gå alldeles nära för att upptäcka det. När jag går dit första gången är det vår och ännu litet snö på marken.

Jag går runt huset. Bakom en stor gran dyker plötsligt dörren upp alldeles oväntat. Det ser skitigt och asigt ut. Jag stiger in.

TV-dokumentären "Ödehusöden" kan ses på Yle Arenan.

Julen då Hilkka försvann

Seppo Saarinen är familjens äldsta son. Julen 1960 var han 13 år och skulle tillsammans med sin kompis Pentti Fager besöka föräldrarna för att fira jul.

Pojkarna promenerade 20 kilometer till Seppos gamla hem, men de anlände en dag tidigare än överenskommet, på juldagen. Seppos pappa Pentti var ensam i huset och pynjade någonting i det stora rummet uppe på brödugnen när pojkarna kom.

Båda pojkarna noterade att Penttis ena knog var blodig. Pentti Saarinen betedde sig litet underligt och följde noga med vad pojkarna gjorde.

Han låste också dörren till rummet med ugnen och alla tre sov i det s.k. ”lilla köket”. Pappan kunde inte förklara vart Hilkka hade tagit vägen.

Ugnsmordshuset då och nu
Pekkas rum före och efter. Ugnsmordshuset då och nu Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos mord,ödestugor

Snuskigt

Jag stiger in i tamburen och går först in i lilla köket. Här bodde Pentti Saarinen ensam till sin död 1986.

Möblerna saknas och golvet är täckt av bråte. Det ser ut som en rutinerad puligubbes kojplats. Golvet är täckt av gamla tidningar, plastpåsar, mjölktölkar och oöppnade kuvert.

Tydligen prenumererade han på tidningen ”Neuvostoliitto” och jag hittar också hans gamla tipskuponger och förstås Alkos katalog. Bland bråtet ligger också hans ytterrock och skinnmössa.

Ugnen

Jag går vidare till det stora rummet. Rakt innanför dörren står ugnen. Den är kvarlämnad i exakt samma skick som då den revs av polisen 1972.

Jag tar några foton och de ser ungefär likadana ut som Ilta-Sanomats löpsedel från 1972 där kriminalredaktör Hannes Markkula står i sina svarta gummistövlar och pekar på ugnen.

Vad hände med Hilkka?

Efter julhelgen återvände pojkarna hem och Pentti Saarinen blev kvar i stugan. Efter en tid gjorde grannarna polisanmälan då Hilkka ej synats till.

Tidigt varje morgon hade hon haft för vana att gå över till grannen för att lyssna på morgonandakten i radion. Polisen letade igenom huset med omnejd, utan resultat.

Sonen Seppo hade sina misstankar. Sex år senare skrev han en anonym kolumn i tidningen ”Elämä” där han misstänkte att hans pappa mördat hans mamma.

Pentti fick nys om texten och när de råkades med sonen sade han surt att ”månne inte vi borde komma överens om att vardera sköter sina egna angelägenheter…”.

Grannarna noterade att Pentti vädrade huset ovanligt mycket efter Hilkkas försvinnande och att det kom konstig lukt från skorstenen.

Ugnsmordshusets ugn 1972 och 2014.
Ugnen var i samma skick 2014 som dagen den revs 1972 trot att Pekka bodde kvar i huset. Ugnsmordshusets ugn 1972 och 2014. Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos ödestugor,mord,brott

1972 fick Seppo polisen övertalad om att undersöka huset och speciellt ugnen på nytt. Polisen fick anslag att reparera ugnen ifall man inte hittade någonting där.

Konstapel Pentti Punkari var en av poliserna som fick i uppdrag att ta på sig litet sämre kläder följande dag, för ett litet smutsigare jobb väntade.

Pentti Punkari var polisen som hittade en fot i ugnen:

"Fri"-muraren

Tegel för tegel rev de ner ugnen tills Punkari stötte på en stövel i dammet. Han kände att det fanns tår inne i den. När de fortsatte gräva hittade de Hilkka Saarinens mumifierade kropp. Hon låg i halvt sittande ställning och hade ytterkläderna på sig.

Seppo Saarinen berättar om dagen då han skulle identifiera liket av sin mamma:

Pentti Saarinen arresterades men kunde aldrig dömas för mord på sin hustru. Det fanns inga klara bevis för vad som egentligen skett.

Han svarade envist på alla frågor med ”jag vet inte”, ”jag minns inte” eller ”jag bryr mig inte”. Man hittade inga spår av våld på liket. Det kunde betyda att Hilkka murats in levande i ugnen.

Man kunde inte utesluta att hon dött en naturlig död, begått självmord och sedan gömts i ugnen eller att det t.ex. funnits flera gärningsmän.

Brottsrubriceringen för att ha gömt liket var redan preskriberad efter så många år. Det hela rann ut i sanden och efter någon smärre dom för misshandel släpptes Pentti fri.

Pentti flyttade tillbaka till stugan men brydde sig inte om att reparera ugnen. Förutom sporadiska supkompisar blev han mer och mer en eremit. Byborna stötte emellanåt på honom på byvägen där han kom med sin cykel. Småpojkarna bytte alltid sida av vägen när han kom emot.

På puben satt han för sig själv och de flesta var litet rädda för honom. Han hade rödbrusigt ansikte, var kraftigt byggd och hade ett speciellt ansikte som folk minns än idag. ”Fri-muraren” kallades han i byn…

Stugans öde

Mellantaket från vinden har rasat ner i rummet med ugnen. På vinden och i klädskåpet i nedre våningen finns ännu Hilkkas morgonrock, pälskappa och skor. Penttis cykel är så sönderrostad att jag nästan inte märker delarna på marken utanför stugan.

Delarna av en barnvagn ligger och skräpar. Väggarna är gråa av ålder och alla fönstren utslagna.

Byborna minns Pentti Saarinen:

Stugan ägs av Timo och Seppo Pere som fick den s.a.s. på köpet då de köpte upp åkrar. Timo Pere minns hur Pentti Saarinen alltid hade en hemlighetsfull portfölj med sig vart han än gick. Man trodde att alla hemligheter kommer fram när han dör och man kommer åt hans portfölj.

Så gick det inte. Pentti Saarinen tog hemligheterna med sig i graven. Men stugan står kvar och förfaller. I samma skick som när tiden stannade den där hösten 1972. På Hilkkas namnsdag.

Epilog

Fredagen den 13 mars, samma dag som "Ödehusöden"-dokumentären sändes på Yle Fem fick jag ett samtal av lokaltidningsredaktören Matti Välkkynen i Kumo som berättade att ugnsmordshuset som bäst rivs av ägarna. Kanske lika så bra.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje