Hoppa till huvudinnehåll

Veckans Sibbe: Islossningen i Ule älv var politisk 1899

Islossning i Kyro älv
Islossning i Kyro älv Bild: Yle/Bertil Blom vårflöde

I oktober 1899 ordnades det en lotterifest på den savolax-karelska nationen i Helsingfors. Musiken beställdes av Jean Sibelius. Anspråkslöst kallade han sitt nyskrivna verk för en ”Improvisation”.

Politisk musik

Texten som Sibelius använde var en 40 år gammal dikt av Zacharias Topelius, en dikt om islossning och frihetslängtan, kallad ”Islossningen i Ule älv”. Men nu var året 1899 och den gamla texten fick en politisk innebörd. Det visste Sibelius och det anade också de flesta andra. Islossningen blev en protest mot det ryska ”isvälde” som ville begränsa Finlands autonomi. Både musiken och tematiken förebådar på flera sätt Finlandia, som såg dagens ljus bara några veckor senare, den 4 november 1899.

”Vems träl är jag, att i min ungdomsstyrka jag skulle blint en evig vinter dyrka? Högboren son av Finlands blåa sjö, fri föddes jag, och fri så vill jag dö (…) Jag vill ha luft! Jag vill ha ljus! Mitt öde, det vill jag skapa själv med eget flöde, och ve den boja, som i vårens dar än tynger på min jätteskuldra kvar(…)”.

Nejden andas

”Islossningen i Ule älv” ( i originalnoterna "Islossningen i Uleå älv") kunde man kalla en kantat, en melodram eller en körsvit men Sibelius valde anspråkslöst termen ”improvisation” för recitatör, manskör och stråkar. Efter uruppförandet den 21 oktober antecknade han: ”bör revideras”. Så gjorde han också, men stycket har trots det mer eller mindre fallit i glömska. Undantaget är den korta sången ”Nejden andas” som finns i slutet av verket. Den sjungs än idag som en fristående sång.

”Nejden andas. Böljorna sjunka. Skummig går över brusten damm, fri och segrande, stolta floden majestätisk sin bana fram”.

Dramatisk som vårfloden

Orkestern inleder dramatiskt och sedan följer textrecitationen till svagt stråkackompanjemang som gradvis ökar i intensitet. Precis som vårfloden. Själva körsången börjar efter fyra minuter och växer också den och skapar ett slags kulmen i hela verket. Men precis när man tror att stycket är slut inleder kören försiktigt med ”Nejden andas”. Efter det summerar recitatören dikten med de avslutande Topeliusorden medan kören hörs i bakgrunden. Slutet är kraftfullt, precis som islossningen och precis som Topelius’ text.

”Det var din sol, som isens murar bräckte; det var ditt regn, som mina strömmar väckte; det var din kärlek, som har allt förmått, och jag - Jag endast har min tid förstått. Allt, som på jorden suckar högst och renast, o, visste det som jag sin tid allenast, det skulle dricka kraft ur ljusets märg, det skulle bryta mur och spränga berg”.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje