Hoppa till huvudinnehåll

Armi lever! – leve skaparkraften!

Minna Haapkylä som Armi Ratia i filmen Armi elää!
Minna Haapkylä som Armi Ratia i filmen Armi elää! Minna Haapkylä som Armi Ratia i filmen Armi elää! Bild: Lasse Lecklin armi ratia

Det kunde ha blivit ännu en i raden av biografiska skildringar med genrens alla utmaningar. En film som landat i en överdriven hyllning eller trist faktakavalkad. Men så blev inte. Det blev något helt annat.

De flesta finländare känner till namnet Armi Ratia. En stor del av den designintresserade världen känner till namnet Marimekko - varumärket Ratia skapade och affärverksamheten hon var med om att lägga grunden till i början av 1950-talet.

Det nya varumärket fick en rejäl skjuts framåt när Jackie Kennedy under makens presidentvalskampang 1961 inhandlade sju Marimekkoklänningar och poserade med en av dem på omslaget till "Sports Illustrated". Idag får det etablerade varumärket ny luft i lungorna varje gång det flaschar förbi i filmer och tv-serier eller hemma hos kändisar.

Armi Ratia själv blev en superkändis, men hade en betydligt jobbigare tillvaro bortom strålkastarljuset och kamerablixtarna. Privatlivet kraschade och professionellt kämpade hon med männen både inom bolaget och ute i bankvärlden. Det pågick en ständig, tärande maktkamp. 1979 avled Armi Ratia - sextiosju år gammal.

Så långt verkligheten.

I "Armi elää!" klarar man snabbt av faktarutan i en form som ingen förväntat sig. Filmen inleds med att skådespelerskan Minna Haapkylä sitter på en stol i en av Kabelfabrikens tomma hallar och berättar det vi behöver veta om Armi Ratias bakgrund. Varifrån hon kom och var hon hamnade.

Denna flicka som 14-år gammal skrev: "det finns endast en plikt - skönheten, endast en verklighet - drömmen, endast en kraft - kärleken".

Denna kvinna som i vuxen ålder kunde säga att hennes liv inte innehållit så mycket annat än arbete. Bara för att tillägga: om man inte räknar hemmet som gick förlorat, bröderna som stupade, barnen som föddes döda och några andra smärre motgångar.

I den stunden är ens intresse väckt.

Det iscensatta livet

Jörn Donner har valt att berätta historien om Armi Ratia via repetitionerna av en teaterpjäs som handlar om henne. Olika scener varvas med skådespelarnas och regissörens resonemang kring kvinnan de försöker ge form. Vem var hon? När känns en scen rätt?

Minna Haapkylä i filmen "Armi elää!"
Minna Haapkylä i filmen "Armi elää!" Minna Haapkylä i filmen "Armi elää!" Bild: Lasse Lecklin armi ratia

Det här är ett smart sätt att komprimera berättandet, eliminera onödiga transportsträckor och undvika att bli ställd till svars för det man skildrar. Detta är en kombination av verklighetsåtergivning och tolkning. Man söker sig fram mot de avgörande ögonblicken i en människas liv. Och gör ingen hemlighet av att det är just det man gör - söker.

Trots teaterramen är ”Armi lever” definitivt en film, på samma sätt som Lars von Triers "Dogville" (2003) var det. En film som spelar med kamerans möjligheter att fånga upp de små nyanserna. Här lever man mycket på närbilder av ansikten som talar även när de tiger. Likaså förmår kameran avskärma rummet på ett fungerande sätt, skapa illusionen av förflyttningar som egentligen inte finns.

Den avskalade formen fungerar dessutom utmärkt väl i samklang med Marimekko-stilen.

Enkel form – starka färger

Det stora, kala utrymmet görs snabbt om till en syateljé med hjälp av ett bord eller till ett sjukhus med hjälp av en säng. Några färggrannare tyg markerar att vi befinner oss i ett sommarlandskap, det allt mer utsatta äktenskapet symboliseras av en tom säng med svarta lakan. Och det krävs inte mer än att man sitter i en gul bil för att vi skall förstå att man befinner sig i USA.

Man spelar mycket med svart, vitt och rött. Rena, starka färger med många betydelser. Liv, död, hopp. Däremellan strör man in accentuerande färger i form av glada mönster.

”Come play with us!” urtopar Armi under ett representationsbesök i USA och stundvis är det just det filmen gör: leker med oss. Faktum är att man gärna velat ha ännu mer av den leken. Fler förflyttningar mellan nivåerna i tidsplanet, mer av metaplanet med dess spel i spelet.

Haapkylä triumferar

Oberoende av hur man vänder på helheten så är det Minna Haapkylä som bär upp den. Hennes ansikte håller för de många och långa närbilderna. En lätt darrning kring överläppen när hon är arg, en åtstramning som drar över anletet ögonblicket innan tårarna trillar, avvaktande blickar och bländande leenden.

Även Hannu-Pekka Björkman i rollen som Armis man Viljo gör en fin insats. Hans rollgestalt förutsätter visserligen inte lika många skiftningar och starka utspel, men det är skickligt att han trots detta förmår fylla sina scener med närvaro.

De övriga karaktärerna framstår mest som någon form av katalysatorer för Armis behov. Amerikanen Jim (Jacob Öhrman) står för vägen bort, den unga hjälpredan (Laura Birn) för kreativiteten, de äldre medarbetarna (bl a Outi Mäenpää och Tiina Lymi) för kontinuiteten och hemhjälpen Kerttu (Rea Mauranen) för tryggheten.

Den svaga länken

Med tillgång till alla dessa duktiga skådespelare är det lite synd att nedslagen i det ”nu” där pjäsen repeteras blir den svagaste länken i en i övrigt njutbar film. Övergångarna mellan dessa plan blir ibland hafsig medan replikerna smakar just repliker.

Underligt nog är det skiftet mellan planen som stundvis bryter illusionen – inte t ex det faktum att bilen man just suttit i rullas ut från scenen av två män.

Och lika effektfull som den inledande scenen är, lika malplacerad är den avslutande bilden. Varför? Det tänker jag inte avslöja. Trots sina skönhetsfläckar är "Armi lever!" nämligen en film som förtjänar att ses. Inte bara på grund av sin fascinerande huvudperson, skådespeleriet och sceneriet - utan också för att den får en att se nya nyanser i de enkla tyg och mönster som möter en dagligen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje