Hoppa till huvudinnehåll

Det var en gång en solförmörkelse

solförmörkelse
solförmörkelse Bild: Lehtikuva solförmörkelse

Ingå skärgård, den 22 juli 1990. Klockan är halv fem på morgonen. Solen har nyss gått upp, fjärden ligger som en spegel och fåglarna håller morgonkonsert. Också undertecknad har smått motvilligt ställt väckarklockan på ringning mitt i semestern.

Orsaken är naturligtvis den totala solförmörkelsen som inträffar den här morgonen. Det är nu eller aldrig, bokstavligen; nästa gång en total solförmörkelse inträffar i Finland är år 2126. Jag häller upp en kopp ångande te för att hålla mig vaken och slår mig ned på strandklippan och väntar.

25 år senare

Vi snabbspolar till den 20.3 2015. I brist på totala solförmörkningar duger också partiella, sådana där månen bara täcker en del av solen. Och en sådan inträffar alltså nu på fredag mellan 11 och omkring 13.30. Som djupast är förmörkelsen kl. 12.10 i Kilpisjärvi, då täcker månen 94 % av solen. Klockan 12.08 täcker månen 78 % av solen i Helsingfors.

Totala solförmörkelser inträffar någonstans på jorden med cirka 18 månaders intervaller, men på ett och samma ställe på jorden upprepas de med så pass glesa mellanrum som 360 till 410 år.

Håller man till godo med en ringformad solförmörkelse, en som inträffar då månen vid förmörkelsen ligger i apogeum, som längst bort från jorden i sin elliptiska bana och månskivan alltså är för liten för att täcka hela solen, då ska man söka sig till sydvästra Finland den 21 juni 2039. Vill du veta exakt när och var solförmörkelser kommer att inträffa under en överskådlig framtid så har NASA en prima sida för dig här.

Solförmörkelse i juli 1990.
Nattens återkomst! Några minuter senare var det mörkt. Solförmörkelse i juli 1990. Bild: Marcus Rosenlund 1990

Men nu, den här morgonen i juli 1990 är den totala solförmörkelsen ett faktum. Det gyllene morgonljuset övergår i en allt djupare blå ton. Fåglarna slutar sjunga, det blir knäpptyst och vinden ger upp sitt nyss inledda tafatta försök att krusa den blanka fjärden.

Natten återvänder

Plötsligt råder ett djupt, nästan totalt sammetsblått mörker, till och med mörkare än själva julinatten var några timmar tidigare. Klockan är 4:53 och vi befinner oss under den 170 kilometer breda månskuggan, ”umbran” som susar österut med en hastighet på 1700 kilometer i timmen.

Dessvärre har ett molnflak drivit in över solen så svetsglaset som jag skulle titta på det hela genom förblir oanvänt. Och en dryg halvtimme efter att förmörkelsen började (den totala delen pågår i några minuter) lyser solen igen och måsarna återupptar sitt skrikande ute på skären.

Som upplevelse var det helt fantastiskt. Magiskt, nästan. Även om jag på grund av molnen missade den så kallade ”diamantringen”, den sista gnistrande glimten av solskivan då den passerade in bakom månen och i repris då den tittade fram igen. Den, och Bailys pärlor, de små glittrande pärlorna av solljus som tränger fram genom månens dalar på randen av månskivan.

Sista chansen

Jag minns nu att jag redan då reflekterade över det faktum att mina barn – om jag får några, det visste jag inte då – aldrig kommer att kunna stå här på strandberget i Barösund och uppleva samma som jag gjorde den morgonen. De får lov att resa utrikes om de vill uppleva en total solförmörkelse. 2026 blir det här möjligt i Europa, inom ett band som sträcker sig från Grönland mot Spanien.

Jag minns också att jag med ens förstod, vilket är en helt annan sak än att bara veta, hur det kunde komma sig att våra förfäder gjorde ett sådant nummer av att solen försvinner för en kvart, att de uppfattade en solförmörkelse som ett kraftfullt omen och hittade på sagor om vargar som slukar solen. Drakar, i de gamla kinesernas fall.

Efter solförmörkelsen.
Sol Invictus har återvänt! Efter solförmörkelsen. Bild: Marcus Rosenlund barösund

Solförmörkelser är ju de facto återkommande fenomen vars tidtabeller det numera är en barnlek att räkna ut. Men redan de gamla kaldéerna i Babylonien kände till den så kallade Saroscykeln, en periodicitet på 223 synodiska månader (cirka 18 år), som man kan använda till att förutsäga solförmörkelser.

Och det är lätt att föreställa sig att den som hade den här makten, förmågan att förutsäga dessa skrämmande händelser där solen verkade slukas av en kosmisk varg, i sina medmänniskors ögon kunde antas ha övernaturliga, magiska krafter.

Partiell men speciell

Men även om den totala solförmörkelsen är kung, upplevelsemässigt, så är en partiell solförmörkelse inte illa det heller. Och en sådan får vi ju som sagt vara med om här i Finland nu på fredag förmiddag. Extra speciell är den i och med att den inträffar på samma dag som vårdagjämningen. Nästa gång det sker är 2053. Och nu på fredag råkar det dessutom vara ”supermåne”, det vill säga månen ligger som närmast jorden i sin elliptiska bana.

Solförmörkelse 1999.
"Bailys pärlor". Solförmörkelse 1999. solförmörkelse

Fast det nästan nattsvarta mörker som vi upplevde, vi som ställde väckarklockan den där natten i juli 1990, det får vi inte uppleva den här gången här i Finland, vi kommer inte att se ”diamantringen” eller ”Bailys pärlor”, men det blir nog en mysig skymning mitt på förmiddagen. Oavsett om det är mulet eller inte.

Någonting nytt under solen

Som sagt, solförmörkelser kommer och går. Men det finns nog det som är nytt under solen den här gången, någonting som har orsakat en hel del huvudbry för ingenjörerna.

Skulle himlen råka vara molnfri på fredagen så kan elproduktionen i de centraleuropeiska solpanelerna sammanlagt sjunka med så mycket som 35 000 megawatt! Det motsvarar nästan 20 kärnkraftverk av Olkiluotos storlek.

Solkraftverkspark i Tyskland Bild: EPA/EMILY WABITSCH solkraftspark

Här i Norden är det här inget problem eftersom produktionen av solenergi är så liten, men i länder som Tyskland och Italien där kapaciteten är hög, där har teknikerna jobbat i ett år nu med att se till att det finns reserver när tiotals tusen megawatt plötsligt försvinner ur nätet. Och att nätet inte överbelastas sedan när solen börjar lysa igen.

Strömförsörjningen är tryggad

Dessbättre – eller dessvärre, om man inte är ingenjör utan bara vill spana in solförmörkelsen – utlovar väderprognoserna mulna skyar för centrala delarna av Europa så det plötsliga kraftbortfallet kommer troligen inte att bli så dramatiskt. Och även om det skulle vara klart väder så försäkrar kraftbolagen att kunderna inte kommer att märka någonting.

Själv kommer jag att sitta uppe i Yles länktorn i Böle med min kamera och hoppas ju naturligtvis på att himlen är blå. Så att jag får uppleva lite av känslan från juli 1990. 78% av den, för att vara exakt.

Jagade solförmörkelse med Concorde

Förresten; den totala fasen av en total solförmörkelse pågår som mest i sju minuter, lite beroende på var man är. Men 1973, då använde man en prototyp till överljudsplanet Concorde till att ”jaga” solförmörkelsen, man följde månskuggan över Afrika i 2100 kilometer i timmen på 17 000 meters höjd. På det sättet kunde de ombordvarande njuta av 74 minuter total solförmörkelse. Så om du känner någon som känner någon som har en Hornet…

Just det ja ...

Om det är molnfritt väder nu på fredag och solförmörkelsen kan beskådas direkt, KOM IHÅG att man aldrig under några som helst omständigheter ska se direkt på solen, inte ens under en solförmörkelse. Har du ett svetsglas styrka 14 liggande i knutarna så kan du använda det, eller så kan du projicera en bild av solen på ett vitt papper med hjälp av en kikare. Men titta aldrig direkt på solen!

Tips för dig som vill fotografera en solförmörkelse hittar du här.

Mer läsning på temat solförmörkelse hittar du till exempel på Edugalaxen, på Populär Astronomi, och så Svenska Yles Catzos fina artikel.

Nyligen publicerat - Vetenskap