Hoppa till huvudinnehåll

Skratt i mörkret

Människor som skrattar
Människor som skrattar Bild: AP Graphics Bank Kina,människor,Peking,skrattar

Jag skulle göra ett radioprogram om ansvar. Men tankarna stod stilla, idéerna drog sig undan, inga ord kom ut. Det var svårt att stiga upp om morgnarna, svårt att hållas vaken om dagarna. Kraften och glädjen försvann.

Jag gick till doktorn, och fick en diagnos: depression, på gränsen mellan lindrig och medelsvår. Jag ringde min producent, meddelade att jag inte kan göra det överenskomna programmet, och drog mig tillbaka för att vila.

Så satt jag hemma, sysslolös. En bokrygg plirade på mig från hyllan: Rabelais och skrattets historia av Michail Bachtin. En av alla de där böckerna jag påbörjat, tyckt att verkar stimulerande, men sedan låtit fösas undan av annan mer omedelbart nödvändig eller underhållande lektyr. Men nu kunde jag sannerligen behöva skrattet.

Och vilken bok! Den ruskar om hela min uppfattning om Europas historia. Festen, inte allvaret, är själva navet i den medeltida folkkulturen. Skrattet, inte antikens skrifter och statyer, är det frö som renässansen skjuter fram ur.

Medeltidens karneval är ett svallande överflöd av korvar, narrdräkter, glåpord, obscena gester, vintunnor, miner, avföring och samlag. Hela världen vänds ut och in.

För Bachtin stiger skrattet ur upplevelsen av världen i rörelse, av tillvaron i tillblivelse. I skrattet löser det fasta upp sig, världen förnyas, dör och återföds.

Den tanken inspirerade mig ofantligt. Jag började se karnevalskrattets rörlighet i vår tids humorgenrer. Jag gjorde kopplingar till tidigare essäer som tilltalat mig, texter av Umberto Eco, Milan Kundera och Pier Paolo Pasolini. Och så hade jag ett klart program – bara att skriva ut, läsa in och klippa ihop.

Det skulle vara romantiskt att säga att Bachtin botade min depression. Romantiskt, men inte helt riktigt. Vila och vård spelade väl in i.

Men till saken hör också att programmet inte alls blev så muntert. Trots att jag gjort program om schizofreni, skräck och sexualisering, är mitt skrattprogram det dystraste jag gjort.

I manusarbetet gjorde jag upp med tankeströmningar jag stött på, och stött mig på, i offentligheten, i mitt arbete och i det privata. Frågan rörde sig från: varför skrattar vi? till: kan vi fortfarande skratta?

I sin radioessä Undergången lägger Ulrika Nielsen fram en skräckvision av vår tid: ”Det märkligaste av allt är frånvaron av gråt.” Minst lika skrämmande är en värld utan sant skratt.

Det är väl inte dit vi är på väg?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje