Hoppa till huvudinnehåll

När alla gör sin egen pjäs

Foto från Teater Mars och Ozonteaterns uppsättning av Måsen.
Jon Henriksen och Martina Roos som Konstantin och Arkadina i Måsen. Foto från Teater Mars och Ozonteaterns uppsättning av Måsen. Bild: Vladimir Pohtokari måsen

Teater Mars och Ozonteaterns uppsättning av Tjechovs Måsen är en märklig upplevelse, sympatisk men obeslutsam i sina stilistiska val. Uppsättningen ges på Universum i regi av Åsa Salvesen.

Människor som lider, älskar snett och söker skydd i sina livslögner men aldrig slutar längta efter något bättre...

Det är inte så konstigt att Tjechov spelas flitigt i en tid när klassikerna i övrigt nästan försvunnit från repertoaren på våra teatrar. I hans pjäser möter vi oss själva precis som vi är och även om spegelbilden ofta ter sig smått skrattretande är satiren aldrig elak.

Kärleksfull är driften med karaktärerna också i Teater Mars och Ozonteaterns uppsättning av Måsen men det märkliga är att gestalterna varken tycks höra hemma i samma tid eller tolkning av pjäsen.

Barn av vår tid och klassiska Tjechov-typer

Jon Henriksens Konstantin, en författare i vardande med hipsterluva, är helt klart ett barn av vår egen tid och pjäsen han serverar den förbluffade hemmapubliken är en spektakulär show med blinkande ljuseffekter, samplade ljud och en frenetiskt mässande Nina på scenen.

Klart samtida är också de flesta övriga rollerna men inte nödvändigtvis ur samma krets. Martina Roos bitchiga skådespelardiva Arkadina ser t.ex. ut att vara hämtad från en amerikansk såpopera medan läkaren Dorn i Max Bremers tolkning helt tydligt kommer från någon finlandssvensk herrklubb med säte vid kusten...

Och så har vi förstås de klassiska krumelurerna.

Sam Huber gör en frodig tolkning av förvaltaren Sjamrajev med den osvikliga förmågan att bullra ut fel sak på fel plats, Fred Negendancks rörande ålderstigna och allseende Jakov ekar av hans egen legendariska Firs i Lilla Teaterns Körsbärsträdgården för trettio år sedan medan Kati Outinen gör ett härligt utspejsat porträtt i helt egen klass av en skröplig men livshungrig Sorin.

Kati Outinen och Fred Negendanck i Måsen på Universum.
Två ålderstigna herrar - Kati Outinen och Fred Negendanck som Sorin och betjänten Jakov. Kati Outinen och Fred Negendanck i Måsen på Universum. Bild: Vladimir Pohtokari kati outinen

Det intressanta är att varje rollgestaltning här bär på fröet till en infallsvinkel som kunde ha lett till en riktigt spännande uppsättning men i stället för att renodla något av de stilistiska grepp skådespelarna serverar låter regissören Åsa Salvesen alla köra sitt eget race uppsättningen igenom.

Det får förstås konsekvenser.

Vacklande regi

Att Tjechovs karaktärer ofta talar förbi varandra är tragikomiskt men om skådespelarna också gör det är resultatet bara oengagerande. I den här uppsättningen rinner de ambivalenta scenerna ofta ut i sanden medan de renodlat komiska sällan slår fel.

Sara Soulié och Niklas Häggblom bjuder t.ex. på en lysande uppvisning i ömsesidig förförelsekonst när den unga Nina med blossande kinder och skådespelardrömmar landar på en avskild bänk tillsammans med Arkadinas älskare, succéförfattaren Trigorin.

Festliga är också de andra manifestationerna av blickar åt förbjudna håll - och det finns som känt många av dem i Måsen.

Smärtpunkterna och motsättningarna hanterar uppsättningen sämre. Arkadinas och Konstantins komplicerade mor- och sonrelation med drag av både Oidipusmyt och Hamlet stannar vid en rätt ytlig markering och direkt plågsamt är det sista mötet mellan Nina och Konstantin, strax före Konstantins självmord.

Inte för att det drabbar oss utan för att regin här slutligen lämnar de unga skådespelarna helt vind för våg.

Ända till den punkten har Jon Henriksen och Sara Soulié tecknat sina gestalters ambitioner och utveckling med rätt subtila medel men i den nakna slutscenen där de varseblir vart drömmarna och ambitionerna fört dem drar plötsligt ett stråk av riktigt gammaldags teatraliska tonfall över scenen.

Tradition och förnyelse

Genom hela pjäsen löper en diskussion om förhållandet mellan tradition och förnyelse inom konsten. I Konstantins inledande revolt mot den teater modern representerar är det frestande att läsa in en parallell också till kravet på nya vindar inom den finlandssvenska teatern.

Men de låter bestämt fortfarande vänta på sig. Den här obeslutsamma Måsen tar åtminstone inga risker.

Skrattmåsen eller gråtmåsen?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje