Hoppa till huvudinnehåll

Världen reagerade för långsamt på ebola

Liberiansk sjukskötare desinficerar väntutrymmen utanför en vårdenhet i Monrovia.
Liberiansk sjukskötare desinficerar väntutrymmen utanför en vårdenhet i Monrovia. Bild: EPA/AHMED JALLANZO ebola

Läkare utan gränser kritiserar internationella samfundet och WHO för att man reagerade allt för långsamt på ebolaepidemin som bröt ut för ett år sedan i Västafrika. - I början tog man det inte helt på allvar, säger Hanna Kaskinen.

Organisationen Läkare utan gränser kommer på ett års dagen för ebolaepidemin med svidande kritik mot Världshälsoorganisationen. Enligt en ny rapport reagerade WHO allt för långsamt och tog inte epidemin på allvar i början.

"Man slösade bort månader och förlorade samtidigt många liv på grund av det här. Världen vaknade till liv först när en amerikansk och en spansk sjukskötare avled", konstaterar Läkare utan gränser.

"Epidemin togs inte på allvar i början"

Hanna Kaskinen från Läkare utan gränser håller med om att det tog allt för länge innan man insåg vad som pågick i Västafrika, och att man inte tog det riktigt på allvar i början.

- För ett år sedan när epidemin bröt ut var det bara hjälporganisationerna som var på plats, inte WHO. Också Läkare utan gränser var tidigt på plats. Men i början av epidemin hade vi bara ett fyrtiotal personer på plats, jämfört med över tusen i dag.

Över 10 000 personer har hittills dött i ebola och 25 000 har blivit smittade. Situationen är i dag betydligt bättre, om än fortfarande mycket svår, påpekar Hanna Kaskinen.

- Fallen har minskat, men fortfarande är de många. Omkring 55 nya fall uppstår fortfarande varje vecka, vilket är mer än de tidigare ebolaepidemierna räknat tillsammans. Ebola är ändå inte över innan det helt är över, säger Kaskinen

Direkt från ebolaområdet

Hanna Kaskinen har just återvänt från en två månader lång vistelse i Sierra Leone, där hon med sitt team har gått ut i samhället och försökt hitta nya ebola-fall. Vardagen i det eboladrabbade landet löper ändå på rätt normalt trots epidemin, konstaterar hon.

- Då jag anlände till huvudstaden Freetown blev jag förvånad när folk joggade på gatorna och levde ett normalt liv. Men så är det egentligen, livet fortsätter.

- Det finns förstås mängder av affischer som upplyser om ebola och på radion talas det ständigt om ebola. Så det är klart att folk är oroliga, men på gatorna syns det inte så tydligt.

Vad är svårast för folket?

- Det är att man inte riktigt kan leva enligt sina långa traditioner. Man får inte röra eller tvätta de dödas kroppar, vilket man har gjort i hundratals år.

Enligt Hanna Kaskinen från Läkare utan gränser, är det ändå helt klart att folk har lyssnat på hälsomyndigheternas uppmaningar de egna traditionerna till trots.

- Att epidemin har minskat beror på att man nu har fler bäddplatser, bättre vård, och att lokalbefolkningen vet mer om den här sjukdomen. Men fortfarande finns det mycket att göra speciellt ute på landsbygden.

"Vi har lärt oss mycket"

Ebolaepidemin i Västafrika är den värsta någonsin. Därför har man också lärt sig en hel del av den, påpekar Kaskinen.

- Vi har blivit mycket klokare. Vi har lärt oss mer om både vården och hur det smittar, vilket gör att vi kan vara bättre förberedda för nästa epidemi.

Hanna Kaskinen har varit mindre än en vecka i Finland, därför måste hon mäta feber två gånger om dagen. Själv tar hon inte någon större stress över situationen.

- Det känns inte så speciellt. Jag vet att man inte kan smitta någon innan man har verkliga symptom. Så jag går inte omkring och oroar mig.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes