Hoppa till huvudinnehåll

De nyttiga idioternas tidevarv

Gungerd Wikholm intervjuar för tidningen Västra Nyland
Gungerd Wikholm intervjuar år 1975 Gungerd Wikholm intervjuar för tidningen Västra Nyland Bild: Gurli Nurmi gungerd wikholm intervjuar år 1975

På 1970-talet var jag ung journaliststuderande, skrev dikter och försökte vara taistoit. Jag gick i Soc & Kom, studentpolitiken upplevde sina sista heta tider.

Taistoiterna var ännu starka i skolan. Minoritetskommunisterna, de blå skjortornas gäng. Jag var ett blygt poetfrö som egentligen ville bli författare. Något yrke var det ju inte, så jag tänkte jag blir journalist i stället. Då får jag ”skriva och träffa intressanta människor”.

Wannabe-taistoiten

1970-talets politiserade högskola var en skola för livet i att ta sig fram. Jag fick göra mig tuffare än jag var. Men att ta steget ut och bli taistoit helt och hållet var ändå inte för mig. Att inte få ifrågasätta något som Sovjet gjorde och samtidigt bli en kritiskt tänkande journalist gick inte ihop.

Att undra om Mannerheim kanske ändå hade gjort något gott för Finland gick inte. Eller att fråga sig om Solzjenitsyns Gulag-romaner, fånglägerskildringarna, kunde vara annat än antisovjetisk propaganda.

Äldre ”stallare ”betraktade en då som en total idiot. Det räckte med en lång blick.

Så det gällde att hålla sig flytande. Jag gjorde det genom att i 1970-talets mitt gå med i Allmändemokraterna, som var i valförbund med taistoiterna. Om de Moskvatrogna blåskjortorna har mina studiekamrater Milda och Mappe, Camilla Berggren och Marianne Lydén, skrivit boken Nyttiga idioter (2009).

Ja, det var väl det vi var, enligt ett uttryck som Lenin hade myntat.

Människor demonstrerar för fred
Fredsdemonstration i Helsingfors Människor demonstrerar för fred Bild: Martti Juntunen fredsmarsch i helsingfors

Fredsmarsch med Lilla Ludde

Men vårt engagemang var djupt och allvarligt känt, till exempel för Chiles folk, efter att Salvador Allende hade störtats.Konserter och solidaritetsmarscher hörde till dagordningen och våra slagord är som inristade i ryggmärgen: ”Chilen kansan puolesta, fasismia vastaan”… Vi tågade genom Helsingfors med våra banderoller, vi var en del av ett större sammanhang, vi skulle rädda världen. Ja, det trodde vi verkligen. Vänskapen mellan folken skulle växa, solidariteten och förståelsen.

Socialismen, och kommunismen, skulle se till att alla hade grundbehoven tillgodosedda. Så vi marscherade med en inlevelse, som gick förlorad under de kommande decennierna. En inlevelse som inte är att skratta åt, snarare att betrakta med ett medkänslans leende.

Jag minns, att slagorden ibland kändes tröttsamma i munnen. En gång, när solidaritetsmarschen drog längs Alexandersgatan, hade Chiles folk blivit glömt för ett ögonblick. Min studiekamrat Tua och jag rabblade i stället: ”Här kommer Lilla Ludde, bääärande på sin kudde. Åhååjajaa…”

Men allmändemokraterna gjorde med oss sitt inträde i studentpolitiken och FN:s internationella kvinnoår 1975 blev en inkörsport till ett mera medvetet och långsiktigt engagemang. Inte bara för mig.

De röda knästrumporna

Det blev inga stora revolutionerande reportage, när det var dags för journaliststuderanden att göra sin praktik sommaren 1975 på tidningen Västra Nyland. Nej, det blev som det väl är mest för sommarvikarier: torgpriser, sommargäster, och ja, några kåserier.

Jag cyklade till redaktionen och var ofta klädd i mina röda knästrumpor, som väckte ett muttrande mummel hos äldre manliga kolleger. Lillflickan var engagerad. Och det fortsatte hon med.

Den finlandssvenska feminismens första viktiga bok ”Denna värld är vår – handbok i systerskap” gavs ut av Birgitta Boucht och Carita Nyström år 1975. Samma år hölls den stora internationella kvinnokonferensen i Mexico City.

:

Birgitta Boucht tillsammans med Charlotte boucht
Birgitta Boucht t.h. och Charlotta Boucht Birgitta Boucht tillsammans med Charlotte boucht Bild: Mirja Metsola birgitta boucht t.h. och charlotta boucht

Vi Soc & Kommare övade att göra tidning på, numera saliga, Östra Nyland. Vi skrev om kvinnoåret och om behovet av bibliotek. Om allas rättigheter till utbildning och arbete. Och mot slutet av 1970-talet, när jag flyttade till Ekenäs och började jobba på Radio Västnyland, grundades en rad kvinnogrupper och i dem diskuterade vi så uppriktigt vi kunde. Jämställdhetsfrågor, arbete, relationer, sexualitet.

För mig fortsatte både poesiskrivandet och radiojobbet. Det engagemang som hade sitt upphov i 1960-talets studentrevolt, har ändå präglat mig ända till i dag. Att ifrågasätta, men inte programmatiskt eller blint. Bara litet mera moget.

Min senaste radiodokumentär, med ljudhelhet av Jyrki Häyrinen och Peter Berndtson som producent, handlar om 1970-talet, men inte om mig. Huvudgestalt är pubvaktmästaren Martin Jacobsson. Han berättar om tidsandan, om att vara intill makthavare och kändisar, men inte själv tillhöra någon elit. Om att hjälpa presidenten med ytterrocken och få en cigarr som belöning.

Hur minns du ditt 1970-tal?

Urho Kekkonen
President Urho Kekkonen Urho Kekkonen urho kekkonen

Veckans dokumentär: "Urkkis era" sänds 9.8 kl. 9:03 och 12.8 kl.11.03 i Radio Vega

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje