Hoppa till huvudinnehåll

Karoliina Lindgren och jakten på den försvunna kvinnorollen

Varför finns det så få bra roller för kvinnliga skådespelare som passerat flickstadiet? I samband med Season Film Festival ordnas seminariet ”Wanted: Women +36”. En av deltagarna är manusförfattaren Karoliina Lindgren – aktuell med ”Armi elää!"

Det har hunnit förflyta en vecka sedan ”Armi lever!” hade premiär. En film om Marimekko-grundaren Armi Ratia – en stark kvinna med tydliga konturer och stark vilja. En sådan som man gärna ser på vita duken. Åtminstone om man är kvinna.

Nej, stop! Här hejdar jag mig och läser igenom ovan nämnda stycke på nytt. Och inser att redan dessa korta meningar rymmer två centrala frågor i anslutning till vårt sätt att se på hur kvinnor gestaltas på film. Två problem som manusförfattaren Karoliina Lindgren lyfter fram när vi träffas för att diskutera kvinnoroller och den text som ligger till grund för Jörn Donners film.

Fråga och problem nr. 1: Varför är kvinnliga huvudpersoner på film ofta just starka kvinnor? De tuffa. Hjältarna. Överlevarna. Gärna de som tagit sig fram i en manlig bransch i en manlig värld?

Fråga och problem nr. 2: Varför förväntas dessa skildringar av starka kvinnor tilltala framförallt en kvinnlig publik?

Medan jag skriver vidare inser jag att även följande stycke innehåller fröet till en fördom. Varför påpeka att ”Armi lever!” är regisserad av Jörn Donner? Är det relevant information i det här skedet av texten? Eller är det så att jag undermedvetet utgår ifrån att folk har lättare att placera filmen om jag nämner det?

Typ: ”Jasså, det gäller den där nya Donner-filmen. Nu vet jag vad det är frågan om.”

Uppenbart är alltså att de förutfattade meningarna lurar överallt. Och att klichéerna hotar cementeras var gång vi oreflekterat skriver ner dem.

Karoliina och projektet Armi

Men tillbaka till Karoliina Lindgren - vem är hon? Kvinnan som skrivit manuset till "Armi elää!" och som i likhet med bland andra skådespelaren/manusförfattaren Pihla Viitala och skådespelaren Anu Sinisalo är beredd att diskutera bristen på roller för kvinnor över trettiosex. Eller brist och brist - visst finns det kvinnor med i de flesta filmer - problemet är att de ofta är tämligen endimensionella. De är flickvänner, fruar, mammor, döttrar.

Karoliina Lindgren blev klar från manuslinjen vid Konstindustriella högskolan (numera Aalto universitetet) år 2009. Dit sökte hon sig sedan hon inte blivit antagen till Teaterhögskolans utbildning för dramaturger.

- Min första passion var att jobba med texter för scenen, men när jag inte kom in påpekade min dåvarande pojkvän att man ju de facto behöver manusförfattare även i filmsammanhang. Och så blev det film, berättar författaren som varit bioaktuell två gånger det senaste året. Familjefilmen "Lomasankarit" hade premiär i oktober 2014, "Armi elää!" i mars 2015.

När det gäller den inhemska filmbranschen diskuterar man ofta att fokus borde ligga mera på manusarbetet. Att satsningen på goda skribenter i kombination med tillräckliga resurser är det som lyft den danska filmen så högt på den internationella stegen. Och Karoliina Lindgren är benägen att hålla med - det krävs tid för att det skall bli bra. Och tid är pengar.

Lindgren har växlat friskt mellan genrer i sitt mansuförfattande och detta har uppenbarligen inte inneburit något större problem. Enligt Lindgren är det bara givande att varva uttryckssätten. Hon gillar den traditionella form som en familjefilm bygger på med sina tre akter och tydliga brytpunkter, men visar med Armi-filmen att hon också har känsla för ett berättande som avviker från det vanliga.

Själva arbetsprocessen ser ändå alltid ungefär likadan ut. En kreativ transportsträcka från idé till utkast och vidare till dialog.

I "Armi elää!" vävs olika tidsplan in i varandra och man pendlar mellan scenerna i en pjäs och det "nu" där pjäsen repeteras. En pjäs om Armi Ratia. Och processen bakom projektet har inte varit lätt. Dels har materialmängden varit stor, dels har bilden av affärskvinnan hela tiden varit motstridig.

Armi Ratia var en mångfasetterad person, svår att fånga i ord, svår att skriva repliker åt. En person vars handlingar det varit omöjligt att förutse. En person som gick sin egen väg - och som krävde att de som jobbade för henne skulle tänka i nya banor. Hitta på nya sätt att arbeta, nya former.

Därmed var det också ganska klart att filmen om henne inte kunde bli en vanlig, rätlinjig historia. Det krävdes helt enkelt ett nytt sätt att berätta och resultatet blev alltså en film om en pjäs som handlar om Armi.

Om huvudpersonen i sig bjöd på ett visst motstånd så blev det inte precis lättare av det faktum att repliker skulle skrivas för såväl den fiktiva Armi som för den skådespelare som i pjäsen spelar Armi. Det vill säga den skådespelare som i filmen spelas av Minna Haapkylä.

Haapkylä hör till den lilla skara skådespelerskor som haft förmånen att få gestalta starka kvinnor. Både på scenen och på teatern. Men hur många bra kvinnoroller finns det egentligen? I en bransch som även i övrigt är mansdominerad - ett faktum som ofta understryks. Mer eller mindre medvetet.

För ett par år sedan blev det diskussion kring den trailer som visades före alla inhemska filmer - en trailer som försökte skildra processen bakom varje films tillblivelse. Steget från manus till visualisering och editering. Ett steg som enligt trailern togs nästan enbart av män. Endast två roller hade tilldelats kvinnor: det var en kvinna som höll i klaffen och det var en kvinna som skötte sminkningen. Men de kreativa uppgifterna - de var förbehållna män...

Hur är det då när det gäller ett projekt som "Armi elää!" - talar man om den som en "Jörn Donner-film" på bekostnad av det faktum att den skrivits av en kvinna och handlar om en kvinna?

Karoliina Lindgren medger att det kan finnas en fläkt av detta om man ser till reaktionerna utifrån, men inom arbetsgruppen har det definitivt inte varit så. Och även om Donner styrt själva processen så har han varit lyhörd och haft respekt för hennes synpunkter. Han har stött och uppmuntrat.

Många frågor

Så vad är det då som är roten till vårt sätt att förhålla oss till filmer om kvinnor - varför betraktar vi dem automatiskt som "kvinnofilmer"? I motsats till filmer om män som självklart förväntas tilltala alla?

Går vi på sagofilmer med våra döttrar och äventyrsfilmer med våra söner? Är vi med om att hela tiden återskapa en värld där endast de starka kvinnorna duger som huvudpersoner på film?

Och hur är det med påståendet om att bra kvinnoroller på film är förbehållna skådspelare under trettio? Vad skall de då ägna sig åt under de fyrtio år de väntar på att likt en Judi Dench eller Maggie Smith återerövra Hollywood efter sjuttio?

Svaren får man kanske inte under den debatt som förs under Season Film Festival - men det är viktigt att frågorna ställs. Gång på gång.

Seminariet "Wanted: Women +36" är öppet för alla och ordnas på Bio Rex i Helsingfors fredagen den 27.3.2015 klockan 13.30 -15.30. Diskussionen leds av Elina Rislakki. I panelen sitter bland annat manusförfattaren Karoliina Lindgren (Armi elää!), skådespelaren/musikern Kirsi Ylijoki (Kotikatu, Sydänjää), skådespelaren/manusförfattaren Pihla Viitala (Kesäkaverit, Mustat lesket, Käsky), skådespelaren Anu Sinisalo (Ei kiitos) och skådespelaren/manusförfattaren Tanja Heinänen (Säälistäjät).

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje