Hoppa till huvudinnehåll

En liten mammut

Pärmbild till Jörn Dönners Lilla Mammuten
Pärmbild till Jörn Dönners Lilla Mammuten Bild: Sets förlag jörn donner

Lagom till sin 80-årsdag för drygt två år sedan gav Jörn Donner ut Mammuten, en självbiografisk koloss på 1 128 sidor där vi fick stifta bekantskap med både den arroganta och kaxiga herr Donner, liksom den tillbakadragna och melankoliska herr Donner.

Här kan man läsa min recension av Mammuten.

I dagarna ger Jörn Donner ut en till omfånget (och också till innehållet) tunnare uppföljare med titeln Lilla mammuten.

Lilla mammuten karakteriseras som en ”halvautentisk dagbok” som omspänner ett och ett halvt år av Jörn Donners liv från den 17 juli 2013 till den 17 februari 2015.

En motvillig riksdagsman

Den 17 juli 2013 får Donner ett samtal av Astrid Thors som blivit vald till minoritetsombud för OSSE, och därmed kommer Thors att lämna sin post i riksdagen. Donner noterar att Thors besegrade honom med 129 rösters marginal i riksdagsvalet 2011, och i egenskap av Thors ersättare blir Donner ombedd att träda in i hennes ställe för den resterande arbetsperioden.

Det är med blandade känslor Donner åtar sig uppdraget – han har en del andra arbeten på gång: Mammuten föranleder en del uppträdanden på bokmässor och i tv-soffor, romanen Son och far har börjat ta form, han skissar också upp konkreta planerar för en film om Armi Ratia och i handlingsplanen för de närmaste åren ingår också en bok om Sverige inför det svenska riksdagsvalet 2014.

Det framgår inte om Donner skulle ha haft möjlighet att tacka nej till uppdraget, men han väljer i alla fall att återgå till riksdagsarbetet hösten 2013 – som det förefaller mest på grund av möjlighet till bastubad, ett varmt garage och en löpande löneinkomst.

När Donner inte automatiskt bereds plats i utrikesutskottet utan förväntas/ombeds ta emot en plats i stora utskottet, samt en suppleantplats i finansutskottet och bli medlem i ett underutskott ”som sysslar med undervisning och kultur” blir han djupt besviken – och ställer till en liten kris inom sitt parti, Svenska folkpartiet.

Det hela resulterar i att Christina Gestrin, som sitter i utrikesutskottet, får stiga åt sidan och ta plats i stora utskottet så att Donner kan inträda i utrikesutskottet.

Mycket fisk och lite skvaller

Där Mammuten bjöd på en vindlande historia om personen J:s liv under åtta decennier är Lilla mammuten (av förekommen anledning) betydligt njuggare och asketisk såväl till innehåll som form: det blir rätt många dagboksanteckningar om nätfiske i Nitlax, upplysningar om vad som står på dagens lunchmeny, om spårvagnsresor, sprituppköp i Tallinn, sonens fotbollsmatcher samt renovering av arbetsrummet på Norra kajen.

Ett återkommande tema är sömnbrist, och anledningen till denna sömnlöshet är att Donner oroar sig för sin hälsa: våren 1998 diagnosticerades Donner med prostatacancer, i december 2006 opererades han för lungcancer i vänstra lungan, och redan i de första dagboksanteckningarna från sensommaren 2013 anar han att allt inte står rätt till med lungorna. Han drabbas av ångest och osäkerhet.

Jörn Donner
Jörn Donner offentliggör sina dagboksanteckningar i Lilla mammuten. Jörn Donner Bild: Sini-Marja Niska jörn donner

Så småningom får han det också bekräftat: lungcancern har förnyat sig och den här gången drabbat den högra lungan – vid sidan av fiskinköp i saluhallen får vi ta del av allt fler rapporter från olika läkarbesök, provtagningar och PET-skanningar. Hösten 2014 inleds en intensiv strålbehandling.

Den som väntat sig skvaller från riksdagens korridorer (eller sängkammaren) har inte så mycket att hämta i Lilla mammuten – dels verkar det som om Donner så långt som möjligt undviker byggnaden ifråga, dels förefaller han inte särskilt förtjust i varken sina partikamrater eller i några riksdagsmän överhuvudtaget.

”Rd: Känslan av stupiditet och boredom allnärvarande. Men så går det till.” skriver Donner den 23 september 2013, och han medger öppet att arbetet i riksdagen går för halvmaskin – också för att inte inkräkta alltför mycket på andra arbetsåtaganden.

Flera gånger ger Donner utlopp för ett behov av intellektuell stimulans och samtal med belästa och beresta människor, samtidigt som han konstaterar att folksamlingar och middagar gör honom trött och likgiltig. Allt oftare är han den som lämnar festen först av alla – om han överhuvudtaget går på den.

Inte en dag utan text

I en anteckning från den 24 augusti 2013 noterar Donner att han måste skriva någonting varje dag.

Gång på gång konstaterar han också att den text han skriver mer liknar en katalog än en dagbok och han frågar sig om någon överhuvudtaget kan tänkas intressera sig för det han skriver: ”Varför skriver jag denna rappakalja?”

Jag är benägen att hålla med om att den här boken på många sätt är problematisk – och också till en del ointressant som litterär text.

Jag undrar om det inte är så att författaren är större än sin text, och jag dristar mig till att påstå att om författaren till dessa halvautentiska dagboksanteckningar skulle ha varit någon annan än just Jörn Donner tror jag inte att förlaget skulle ha gett ut dem.

Anteckningarna kan förvisso ha ett personhistoriskt intresse, men därutöver känns de alltför privata för att nå upp till en mer allmän nivå – det här kan verka som en paradox: vem vill nu inte veta allt om en kändis/kultfigur som Donner?

Tja, personligen är jag inte särdeles intresserad av att veta hur många fiskar Donner fångat eller vem han haft till bordsdam under en bjudning.

Donner är en oerhört produktiv arbetsnarkoman med närmare tjugo filmer och femtio böcker på sin meritlista utöver oräkneliga tidningsartiklar, kolumner och recensioner. Arbetsåren som VD på Svenska Filminstitutet och generalkonsulatuppdraget i Los Angeles inte att förglömma – samt de sammanlagda nio-tio åren som riksdagsman och medlem av Europaparlamentet.

Utifrån sett kan arbetstakten upplevas som smått manisk, för att inte säga splittrad – själv väljer Donner dock att se mångsidigheten som en ”blessing in disguise”: att vara intresserad av allt från världspolitik och finländsk företagshistoria till finlandssvensk lyrik gör att man vet mycket, men alltför lite om en sak.

I en anteckning från den 12 oktober 2013 konstaterar Donner att han egentligen bara skriver på en enda bok: ”Min egen. Mig själv. Men gör inte alla det?”

valet mellan gös och gädda eller rucola och annan sallad är lika viktigt som valet mellan regering och opposition

Och eftersom Donner lever skrivande och ständigt skriver och dokumenterar sitt liv har hans läsare under decenniernas lopp fått en hyfsat bra bild av vem ”Jörn Donner” är – citattecknen för att dra någon form av gräns mellan den privata Jörn Donner och den fiktionaliserade ”Jörn Donner” så som vi möter honom i hans texter, såväl reportage och dokumentära biografier som fiktiva berättelser.

Det privata och det politiska livet går hand i hand

Jörn Donner har svårt att se sig själv som enbart politiker, och han förundras över alla dessa fullblodspolitiker som lever ett tätt inrutat 24/7-politikerliv med riksdagsarbete i veckorna och kommunpolitik på hemmaplan under helgerna.

När han läser den mångåriga vännen Erkki Tuomiojas nyutkomna autentiska politiska dagböcker (Siinä syntyy vielä rumihia. Poliittiset päiväkirjat 1991-1994) där Tuomioja medvetet uteslutit sitt privatliv ur texten och enbart fokuserat på det politiska livet, undrar han över om en del politiker kanske anser att ”politik är allt, eller att allt är politik” medan han själv har svårt att dra någon gräns mellan det privata livet och det politiska livet, mellan gös eller gädda:

”Det är kanske ett tecken på splittring från min sida att valet mellan gös och gädda eller rucola och annan sallad är lika viktigt som valet mellan regering och opposition, med den skillnaden att gös och gädda kan tillredas, medan både regering och opposition är osmakliga.”

Politiska analyser uteblir

Våren 2014 drar mörka moln in över Ukraina och av Donners randanmärkningar förstår man att utrikesutskottet upprepade gånger samlas för att diskutera Finlands syn på händelseutvecklingen i området.

Eftersom Donner har ett stort intresse för och kunskap om historia och världspolitiska frågor skulle det ha varit betydligt mer intressant att läsa om hans syn på utvecklingen i t.ex. denna tidigare Sovjetiska rådsrepublik, än att läsa den ena ”uppdateringen” efter den andra med allt mer eskalerande frustration över den planerade Sverige-boken som kört fast och inte verkar bli av.

När Donner skriver att han saknar någon att tala med om världen: ”Riksdagen är förresten full av sådana personer, men de har varken tid eller lust. De saknar också kunskap om världen. Vad vet en 35-åring från östra Finland, man eller kvinna, om världens gång? Mitt försprång i kunskap c 46 år” eller ”Skriva om Syrien, Irak, Ukraina, Krim, Bosnien, Afrika, bistånd, vad fan som helst, men ointressant. Det vill säga – vem bryr sig om vad jag tycker?” blir jag oerhört frustrerad och får lust att skrika: tala med mig - din läsare! - jag sitter ju här och bryr mig.

Nej, de politiska analyserna uteblir i stort sett – någon enstaka samhällskritisk drapa kan Donner slänga i bordet kryddad med slagfärdig ironisk slängighet, samt rikta kritik mot riksdagens tröga arbete och ta ställning för ett Nato-medlemskap samt en samkönad äktenskapslag: ”Ett litet steg på väg mot ett öppnare samhälle” skriver Donner i dagboken den 28 november 2015 efter att riksdagen godkänt medborgarinitiativet med rösterna 105 för och 92 mot.

det är dags att blicka framåt, och att sätta punkt, komma, semikolon, utropstecken, kanske ett frågetecken

En daglig dialog med döden

Den 5 februari 2015 fyllde Jörn Donner 82 år, och han kan stoltsera med att vara den genom tiderna äldsta ledamoten i Finlands riksdag.

Hösten och vintern har varit tung pga. genomgången strålbehandlingskur, men måndagen den 16 februari skriver Donner att han är så frisk som man kan vara ”med ett visst åldershandikapp och starkt nedsatta lungfunktioner”.

Inom några veckor kommer Donner att ha gjort sitt inom rikspolitiken, och den 17 februari skriver han att det blivit dags att blicka framåt, och att ”sätta punkt, komma, semikolon, utropstecken, kanske ett frågetecken”.

En av de uttalade anledningarna till att Donner velat skriva, och också offentliggöra, sina dagboksanteckningar är att ge andra överlevande cancerdrabbade hopp om fortsatt liv.

Grundtonen i hela boken är trött och mollstämd - men här finns också en vilja att göra motstånd, att inte ge upp.

Det sista inlägget i dagboken handlar om de s.k. dödskaféer som schweizaren Bernard Crettaz grundat på olika håll i världen för att folk skall kunna träffas över en kopp kaffe och prata om döden (i Finland finns ett dylikt café mortel i Villmanstrand) – Donner konstaterar att han nog inte kommer att besöka något av dessa kaféer, han för sin dagliga privata dialog med döden ”i syfte att övervinna den, så gott det går.”

Mer från programmet

Läs också