Hoppa till huvudinnehåll

Fredrika Sundén: Låt biblioteken leva, Lovisa!

Är reporter och arbetar för Svenska Yle
Är reporter och arbetar för Svenska Yle Bild: Yle/Madeleine Boström fredrika sundén

Lovisa gör sig av med bibliotek på löpande band. Men är det smart med tanke på byarnas livskraft och barnens läslust?

Jag började läsa då jag var sex år gammal. Sommaren innan jag började i skolan var vi på besök hos min moster i Sverige. Jag lånade en Kalle Anka-tidning av mina äldre kusiner, satte mig på marken utanför köksfönstret och tänkte nu fananamma ska jag läsa helt själv.

Då jag blickar bakåt märker jag att jag förknippar några av mina käraste barndomsminnen med just läsning, och till stor del också med biblioteket hemma i Pernå.

Så fort jag kunde läsa någorlunda bra började jag fullkomligen sluka böcker. Ibland kunde det hända att jag bar hem tjugo stycken om veckan. Bibliotekarierna skakade på huvudet men smålog då jag bar hem nästa sats.

Hemligheten var att jag höll på med flera böcker samtidigt och läste överallt jag rörde mig. Hur jag egentligen lyckades med att inte blanda ihop de olika berättelserna … Ja, det funderar min mamma fortfarande på då och då.

Två bibliotek satte lapp på luckan

En poäng är att jag knappast hade haft en sådan läslust om det inte hade varit för biblioteket dit jag gick både med skolan och på min fritid. Biblioteket i Pernå var nästan som ett andra hem för mig i lågstadiet. Det var ”bibbatanterna” som tipsade mig om Harry Potter, en bokserie som också kom att sätta en stor prägel på min uppväxt.

Jag har också alltid haft lätt för mig att ta in ny kunskap, vilket jag har haft stor nytta av senare i livet. Det har jag nog i hög utsträckning biblioteket och läsandet att tacka för.

Med sorg har jag därför följt med hur Lovisa stad gör sig av med bibliotek på löpande band. Biblioteken i Valkom och Strömfors bruk fick redan sätta lapp på luckan. Där sköter nu invånarna biblioteket med talkokrafter.

I veckan fick vi också höra att biblioteket i Liljendal troligtvis kommer att bli ett självbetjäningsbibliotek, åtminstone delvis.

Biblioteket kan inspirera till läsning

Jag förstår mycket väl att vi lever i ekonomiskt instabila tider och att kommunerna måste spara på något håll. Frågan är ändå om det är biblioteken, skolorna och äldrevården som ska drabbas, eller om man kunde försöka banta ner på det byråkratiska maskineriet i stället?

Redan länge har olika organisationer och forskare slagit larm om att intresset för läsning minskar särskilt bland unga pojkar. Flickornas försprång i läsförmåga blir allt längre, skriver Läscentrum.

Enligt Läscentrum visar forskning också att läsivern och studieglädjen hela tiden minskar bland lågstadieelever. Äldre ungdomar blir allt mer negativt inställda till läsning och risken är stor att de i högstadiet helt slutar läsa på sin fritid.

Biblioteken kunde spela en stor roll vad gäller att försöka vända trenden och återuppväcka läsglädjen bland barn och unga, exempelvis i samarbete med skolan.

Min lågstadieskola låg bara ett stenkast från biblioteket och det var lätt att traska dit under modersmålslektionen. Vi hade som vana att alla skulle låna en bok. Tröskeln skulle ha varit betydligt högre om närmaste bibliotek hade legat tiotals kilometer bort.

En naturlig mötesplats

Biblioteken är också viktiga för byarna i Lovisanejden, speciellt då servicen steg för steg försvinner utanför kärncentrum. Då jag var liten hade vi ännu bybutik, bank, rådgivningsmottagning, bibliotek, skola, post och kommunkansli i Pernå kyrkoby. Nu finns bara biblioteket, posten och skolan kvar – tillsvidare.

Biblioteket har blivit en naturlig samlingspunkt för byborna, fick jag konstatera då jag var vikarierande bibbatant i några månader efter att jag tog studenten.

Byborna kommer inte dit bara för böckernas skull, utan också för att få en pratstund med bibliotekarien eller andra kunder, för att läsa tidningar och för att använda datorn till att betala räkningar eller uträtta andra ärenden.

Biblioteket är oersättligt för många människor och skulle lämna ett stort tomrum efter sig. En by som bara består av en gravgård vill nog ingen bo i.

Okej, i fallet Liljendal kan ju någon tycka att servicen blir bättre om det är självbetjäning som gäller. Då kunde man låna böcker också på veckoslutet.

Men jag vågar ändå påstå att upplevelsen inte är den samma utan ett vänligt ansikte bakom disken.

Läs också