Hoppa till huvudinnehåll

"Min pojke hotar hoppa från balkongen"

Leksaker i ett rivet hus i Hebron på Västbanken
Leksaker Leksaker i ett rivet hus i Hebron på Västbanken Bild: Nanette-Marie Forsström rivningskåk

Under det senaste året har det gått snabbt neråt för Mats tioåriga son. Tidigare hade han varit ett utåtriktat barn, som hade lätt att prata med folk och hade mycket energi. Men sakta med säkert började mobbningen i skolan som han klagat på en längre tid bryta ner honom. Han började vända sig inåt och få raseriattacker.

- Han låser in sig i sitt rum och säger att han inte vill leva längre, att han ska ta livet av sig. Han har också gått ut på balkongen och sagt att han ska hoppa. Det är ett rop på hjälp men… Jag tror inte att han skulle göra nånting, men förstås gör vi föräldrar allting för att hjälpa honom. Sen om nånting skulle hända. Det känns som att vi aldrig kan göra tillräckligt, säger Mats, som egentligen heter något annat.

- Han låser in sig i sitt rum och säger att han inte vill leva längre, att han ska ta livet av sig. Det är ett rop på hjälp men om nånting skulle hända. Det känns som att vi aldrig kan göra tillräckligt.

Raseriutbrott

Mats berättar att minsta lilla grej kan få pojken rasande och han säger själv att han inte vill tänka de hemska tankarna och gå in i det där svarta hålet. Han kan bara inte kontrollera det.

När illamåendet blir så här akut försöker Mats hålla sig lugn, även om det är lättare sagt än gjort. Han förklarar för pojken att det inte är ett alternativ att ta livet av sig, att det kommer att bli bra. Han och pojkens mamma har sökt hjälp för sin son, men det är ett trassligt nätverk med långa väntetider att försöka ta sig igenom.

- Vi har försökt få skolan att ta i tu med mobbningen. Men lärarna ser inte allting så. Fastän de försöker så kan de inte få slut på retandet.

Svårt få hjälp snabbt

Förälder - sök hjälp

Är du orolig för att ditt barns beteende har ändrats på ett konstigt sätt, eller lider det av nyuppkomna konceptrationssvårigheter, nedstämdhet, ångest eller rädslor? Då kan det vara skäl att söka professionell hjälp.

  • Ta det på allvar. Visa att du finns där, att du lyssnar och att barnet inte är ensamt
  • Sök hjälp. Kontakta familjerådgivningen, hälsovårdaren, skolkuratorn eller en lärare på skolan som du litar på. De kan hänvisa vidare eller ge remiss till kommunal vård.
  • Om vårdköerna är för långa kan du kontakta en privat terapeut för snabbare vård, men det är dyrare än det kommunala alternativet.
  • Prata om det. Visa ditt barn att det är ok att må dåligt och att det är något man kan tala öppet om.
  • Låt barnet visa sina känslor, men sluta inte ställa krav och sätta gränser. Fundera bara på hur de kan anpassas till situationen och konsultera också skolan vid behov.
Vi tog också genast vår son till en privat terapeut, men det är för dyrt för oss att göra regelbundet. Vi har varit hos familjerådgivningen, och står nu i kö till barnpsykiatriska polikliniken där de ska fundera på hurdan hjälp han behöver och om han behöver medicinering. Men det går för långsamt.

Sonens utbrott och negativa beteende har också vänt sig mot föräldrarna, som får utstå glåpord, han provocerar dem medvetet och samarbetar sällan. Hemmet har blivit en krigszon. Att få honom att göra läxor är näst intill omöjligt, och han vägrar ofta hjälpa till, städa sitt rum eller borsta tänderna. Som förälder måste man dra gränser, men hur gör man det då det dåliga beteendet bottnar i en djup ångest och illamående?

- Familjerådgivarna säger att vi ska fortsätta som vi har gjort hittills, stöda honom, låta honom ge utlopp för sin ilska och säga att vi finns där för honom. De säger att vi som föräldrar är de viktigaste för vår son i det här läget, men när han mår så fruktansvärt dåligt så kan vi inte hjälpa honom.

Om vi bara hade fått hjälp tidigare, säger Mats. Direkt för ett halvår sen, innan det hade blivit så här, så illa att han ofta är hemma från skolan för att han inte klarar av att vara där.

- Hur dåligt måste det vara innan man får hjälp i det offentliga systemet? Hur ska vi kunna vända på det hela nu, när det har hunnit bli så här illa. Hur ska han klara sig i framtiden, en hurdan vuxen ska han bli? Den frustration jag känner över att som förälder bara se mitt barn må sämre och sämre och falla djupare och djupare och inte veta hur jag ska hjälpa honom, den är obeskrivlig.

Uppdatering 9.4.2015: Pojken har nu kommit in i rullorna på barnpsykiatriska polikliniken. Han och hans föräldrar kommer att gå hos en terapeut varje vecka. Personalen på barnpsykiatriska polikliniken kommer att samarbeta med skolan, diskutera med lärarna och följa med i skolans vardag för att försöka hitta lösningar på problemet med mobbningen.

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP