Hoppa till huvudinnehåll

Janssons Batman på ÅST

Jussi Järvinen som Robin och Julia Korander som Johanna
Jussi Järvinen som Robin och Julia Korander som Johanna Jussi Järvinen som Robin och Julia Korander som Johanna Bild: ÅST/Pette Rissanen batman bor inte här längre

Tomas Janssons pjäs Batman bor inte här längre tar oss tillbaka till 70-talet, till tron på musiken som en förändrande kraft.

Berättelsen för oss också till en barndom i ett olyckligt hem där mamma är deprimerad och pappa inte vet på vilket ben han ska stå, i vilkendera hemmet han ska vara. Janssons manus
och Paul Olins regi tar fasta på hur personerna i Robins närhet hjälper honom framåt på livets väg.

Extra dynamik

I teaterföreställningen finns en dynamik som inte finns i boken. När romanen präglades av en fallande satsmelodi i den talspråkliga dialogen finns här en mångstämmighet och en mera
nyanserad moralisk diskussion.

När allt börjar är Robin (gestaltad av Jussi Järvinen) tolv och storebror Johan (Jerry Wahlforss) 15. Robin leker Batmanleken med pappa, en Dick Holmström som trovärdigt får fram den nervösa osäkerhet hans olycka och beslutsångest sprider omkring sig som en dålig lukt. De leker ”tre frågor”, men betyder allt det här något, egentligen, kommer Robin att fråga sig senare. Som publik håller man med Robin, din pappa ÄR tillgjord, uppskruvad. Här finns något som inte stämmer.

Flykt på olika sätt

Monica Nymans mamma är intressant. Mamman i Batmanfamiljen har rollen som den som försöker hålla kvar Robin. Nyman bjuder på en rollgestaltning man gärna hade sett lite mer
av: en nertyngd person som blir nästan anonym av stelhet och en slocknad blick som just för att den är så frånvarande tvingar Robin att stanna kvar för att försöka fånga den. Mamma flyr
på sitt sätt, trots att det är pappa som flyttar bort.

Hade Leo Tolstoj rätt? Är alla olyckliga familjer olyckliga på sitt eget vis?

Jussi Järvinen och Dick Holmström i Batman bor inte här längre
Jussi Järvinen och Dick Holmström i Batman bor inte här längre Bild: ÅST/Pette Rissanen batman bor inte här längre

Välja bort?

Pappa flyttar, och beseglar på det sättet sitt öde, tycker hans ex-fru. För Robin blir frågan vem som valde, och hans svar är åtminstone för en rätt lång tid i samklang med mammans, att det var pappan som valde bort dem.

Sommarkompisen Johanna, en farkku-klädd Julia Korander, är en tuff pojkflicka som verkligen hjälper Robin, både i första akten när de är barn och i den andra, efter vändpunkten när föräldrarna dött, när de båda är medelålders.

Byte av perspektiv

Som barn kan Johanna bli ett lekstöd för Robin, och scenen när de två byter kön hör till kvällens höjdpunkter. Hon tvingar honom vidare, hon pressar honom att prata, att resa sig
och byta perspektiv, från pojke till flicka, från offer till en som kan försona sig, bestämma sig för vad han känner, tänker och gör – fast livet inte blev som han ville. Men det här sker långt
senare.

I andra akten är somt sig likt, annat har ändrats. Robin får också ställa om sig och inse att han inte bara är lillebror, utan också storebror. Han tackar Johanna för det stöd hon varit för
honom, men hon är tillräckligt generös för att påpeka att hjälpen varit ömsesidig.

Trådar till Amos Oz

Johan å sin sida påpekar att man inte vet vad som var hönan och vad som var ägget, när familjen löstes upp, var det pappa som stack för att mamma blev knasig, eller var det mamma
som blev knasig för att pappa lämnade dem? Det här är samma fråga som finns i Amos Oz En berättelse om kärlek och mörker.

Regin kunde ha varit tajtare, ännu tydligare lyft fram vad som händer mellan personerna, hur en del konstellationer som den mellan mamman och pappan är destruktiva, medan Johan och
Johanna lyfter och hjälper Robin. Hur det här kunde gestaltas med dramatisk skruv, orsak-verkan. Barnperspektivet gör att mycket av det som hänt i äktenskapet inte syns.

En tillskott i pjäsen, som inte finns i boken, är Främlingen. Han är egentligen ingen berättare, och absolut ingen domare – ändå en slags gudsgestalt som kan ställa en del frågor, som i
boken ställdes i breven från pappan. Han serverar några absurditeter av Henry Parland, och han är med om att förlösa försoningen, vi hade antagligen inte kunnat handla annorlunda.
Främlingen kan säga sådant de andra inte kan.

Cirkeln sluts.

Barbro Enckell-Grimm

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje