Hoppa till huvudinnehåll

Carina Karlssons Mirakelvattnet

Pärmbild till Carina Karlssons roman Mirakelvattnet
Carina Karlssons romandebut Mirakelvattnet utspelar sig på Åland 1869-1933. Pärmbild till Carina Karlssons roman Mirakelvattnet Bild: Sets förlag carina karlsson

I Carina Karlsson roman Mirakelvattnet rör vi oss tidsmässigt mellan 1860-talet och år 1933 när vi följer torparflickan Johannas väg från hemmet i Tranvik till gården Löfvik som ligger intill Kyrksundet ”som ett smycke i sjöns gröna brudsläp av skog”.

Avståndet mellan hemmet och gården är inte särdeles långt, men vägen kommer att bli livsavgörande för Johanna.

Johanna kommer till Löfvik som piga för att hjälpa till med hushållet sedan husbonden Gustavs fru dött i barnsäng och Gustav står ensam med två barn och en stor gård att ta hand om. På gården bor också gamlamor Brita, och Gustavs lillebror Erik.

Enligt gamlamor är pigan Johanna hård och slarvig, hon duger bäst till att värma upp gårdagens gröt och att diska – sämre går det med julbaket.

Irreparabla sprickor

Johanna är en inbunden flicka som drabbats av en stor sorg sedan hennes älskade farfar dött – farfadern var den enda som såg henne, som inte förminskade henne, som fick henne att skratta och att pröva sina vingar, att våga och drömma.

”Hon har (…) en spricka löpande genom sig. Den har slukat glädjen och alla hennes barnsliga drömmar. När farfar dog bröt den upp i henne, och nu har hon korsat den många gånger utan att den känns mindre.”

Sprickan är oöverbygglig och irreparabel - en spricka som visar sig rent konkret en januaridag ute på isen när Johanna är ute med sparkstöttingen: 10-åriga Amanda sitter fastsurrad på kälken när isen ger vika och flickan dras ner i det iskalla vattnet och drunknar utan att Johanna är förmögen att rädda henne.

Sprickan slukar allt ljus och gör Johannas liv till ett mörkt och stumt hål, en flodmussla i bottendyn:

”En flodmussla på den där bottnen i henne. I flodmusslan ett sandkorn. Med tiden ska hon bli en pärla. Lysa i mörkret och vara hård. Vacker i mörkret. När ingen ser.”

Carina Karlsson
Carina Karlsson Carina Karlsson Bild: Matilda Saul carina karlsson

Naturen som tillflykt och symbol

Naturen är ständigt närvarande i Carina Karlssons text – inte minst vattnet som både ger och tar liv, men också skogen som är en trygg och kravlös tillflyktsort där Johanna känner sig hemma.

Johanna beskrivs också upprepade gånger som en fågel som sedan farfaderns död tappat förmågan att flyga: hon känner sig som en fågel i bur, en vingklippt och avigvänd sköra/skata. Än liknas hon vid en flodmussla som gömmer sig i mörkret, än en snabb och undflyende hare ständigt utsatt för rovfåglars attacker.

Rovfåglarna är alla bybor som sprider skvaller, fördömer och far fram med osanningar - inte minst sedan husbonden Gustav gjort Johanna med barn. Skvallret avtar något, men upphör inte, trots att Gustav väljer att gifta sig med Johanna och gör henne till husfru på Löfvik.

Historiska skeenden som påverkar vardagen

Historien om Johanna är på sätt och vis en traditionellt uppbyggd släktkrönika som speglar en tid och ett samhälle via ett enskilt livsöde.

Huvudfokus i berättelsen är Johanna och hennes livsväg, men livet på Löfvik påverkas också av händelser som på olika sätt griper in i och sätter sin prägel på vardagen: hemmet drabbas av sorg när det står klart att släktingen Ivar är en av de drygt 1 500 passagerare som förolyckades när Titanic förliste den 15 april 1912, och under första världskriget hjälper familjen en ryss att fly undan vita soldater som kommit för att tillfångata alla bolsjeviker som slagit sig ner på Åland.

Efterkrigstidens ekonomiska uppsving med påfallande instabilitet och börskrasch speglas i sonen Ottos strävan att göra storkovan på skogen som omger gården:

”Otto affärar. Det är efterkrigstid och det går som i ett rus. Det investeras i sågverk och rederier och mejerier och fastigheter. Och Otto är med på det mesta, trivs i molnen av cigarrök runt borden där herrarna sitter. Herrarna och han. Men det där efterkrigsruset, det varar inte. Det slutar alltför snabbt, alltför häftigt. Kraschar.”

Den rastlösa sonen Otto har inte förmått, eller ens velat, axla ansvaret för sin allt större familj eller för gården som han övertagit – och med sorg i hjärtat ser Johanna hur gården rinner släkten ur händerna.

Poetiskt tilltal

Historien om Johanna är en inkännande berättelse om vilka spår olika skeenden sätter i våra liv, och hur såväl slumpen som större historiska rörelser griper in i enskilda människors liv.

Carina Karlsson är mest känd som lyriker, och det är därmed inte särdeles förvånande att prosan i Mirakelvattnet kännetecknas av en rytm och ton som jag är benägen att kalla för lyrisk. Alla detaljerade och lyhörda naturiakttagelser liksom återkommande omkväden bidrar till att texten blir poetisk i sitt tilltal och uttryck – med anstrykning av folkvisa och legend, inte minst pga ett antal ålderdomliga och/eller dialektala uttryck.

Det finns också en dov klang av sorg och smärta som ljuder genom hela historien – och på sin dödsbädd konstaterar Johanna att hon ”är en undangömd kyrkklocka i djupet, hon klämtar utan att någon hör det”, liksom de kyrkklockor som sänktes ner i Kyrksundet för att inte ryssen skulle lägga beslag på dem under Stora ofreden.

I efterordet noterar Carina Karlsson att Löfvik enstaka hemman i Sund på Åland i flera hundra år tillhörde hennes släkt – troligen redan från början av 1500-talet till år 1934 när gården såldes.

I sin historia om gården har Karlsson skrivit fram fiktiva personer som förvisso lånat namn av verkliga personer, och en del händelser i romanen har de facto ägt rum: ”(m)en jag har fabulerat fritt kring livsöden, lagt till och dragit ifrån, blandat och delat” skriver Carina Karlsson.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje