Hoppa till huvudinnehåll

Into the Woods - en sjungande sagovärld

Meryl Streep som Häxan i Into the Woods
Meryl Streep som Häxan i Into the Woods Bild: © 2014 Disney Enterprises, Inc. All Rights Reserved. into the woods

Rödluvan och vargen, Askungen och styvsystrarna, Rapunsel och häxan, Jack och bönstjälken. Kan de rymmas i en och samma film? Om de till råga på allt sjunger oavbrutet?

Det kan de faktiskt, mer än väl. Rob Marshalls filmversion av Into the WoodsStephen Sondheims och James Lapines broadwaysuccé från 1986 – är en sällsynt suggestiv musikalfilm.

Into the Woods
väver samman de fyra folksagorna. Sagorna behåller sina kärnelement – prinsens bal, jättarna, hårstegen, vargen och mormor – men de får nya positioner i musikalens egen sagostomme.

Den sagan handlar om bagaren (James Corden) och hans hustru (Emily Blunt), som försöker bryta den barnlöshetsförbannelse som grannhäxan (Meryl Streep), Rapunsels fostermor, lagt över bagarstugan. Häxan begär att bagaren skaffar fram en ingrediens ur var och en av de fyra sagorna – en guldsko, en vit ko, majsgult hår och en röd sjal – att koka ihop under en blå måne.

Det är klassisk saga: förbannelse, uppgifter och tidsfrist. Men det är inte i första hand sagan som för filmen framåt. Drivkraften och kittet är sångerna, eller den nästan ständigt pågående sången, ja, den är närmast att betrakta som en enda lång sång. I de muntra tongångarna och ofta finurligt träffsäkra texterna reflekterar sagogestalterna kring sin sagotillvaro, kring sina uppgifter, sin kärlek, sina drömmar, och kring skogens vidunderlighet.

Filmad teater

I musikalen och operan hör det till att karaktärerna liksom stiger ut ur dem framåtskridande berättelsen, för att uttrycka sitt inre liv i solosångens, arians, tidlöst utdragna ögonblick. Detta pauserande, frysande av stunden för en lyrisk-musikalisk inre monolog, är förstås helt främmande för filmens jämnt strömmande tidsförlopp. I motsats till hur det ser ut på broadwayscenen blir det en komisk effekt när Askungen (Anna Kendrick) mitt i flykten sätter sig på slottstrappan och sjunger ut sin tvekan, medan den ivrige och otålige prinsen (Chris Pine) står blickstilla några trappsteg högre upp.

Trots en exklusiv filmförpackning, med magiska specialeffekter och storslaget kameraarbete, är och förblir Into the Woods filmad teater. Men filmen spelar på det ofilmatiska med en nypa ironi, på ett liknande sätt som Ingmar Bergman gjorde i sin Trollflöjt.

Och på samma sätt som i Trollflöjten är det uppenbart varför det fungerar så bra: det är tack vare stjärnornas strålglans. Meryl Streeps häxa har lika mycket grymhet som vemod i blicken. Emily Blunts bagarfru är underbart ambivalent i sin blandning av älskande hustru och tonårigt vurmande prinsbeundrarinna. Och James Corden är en endast alltför älskvärd och präktig bagare. Hela gardet sjunger medryckande, starkt och behagligt.

Det

Berättelsen rör sig in i, genom och kring skogen. Allt kan hända i skogen. I skogen flyter sagorna – drömstoffet, barndomsfantasin – ihop, i det mörka, okända, ogenomträngliga. I skogen förändras karaktärerna: bagarens libido vaknar, han blir självsäker och handlingskraftig (vilket hans fru iakttar och uttrycker); bagarfrun dras med av sitt begär; Rödluvan (Lilla Crawford) viker av stigen, och Askungen vill plötsligt inte ha det hon alltid trott sig längta efter. Vad är det med skogen?

Annars är jag ingen stor förespråkare av psykoanalytisk filmläsning, men här är den svår att undvika. Skogen är Freuds det. Skogen är drifter, förträngda önskningar. Dit söker sig det unga paret för att bota sin infertilitet. Dit söker sig häxan för att återfå sin ungdom och skönhet. Att gå in i skogen är att söka sig ut ur det trygga och säkra, in i urkraftens främmande virvlar.

Biosalongen är en trygg miljö för publiken att, för ett par timmar, låta sig sugas in i dem.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje