Hoppa till huvudinnehåll

Litterär filosofisk betraktelse på teaterscenen

scen ur föreställningen Passio.
scen ur föreställningen Passio. Bild: Robert Seger maria nurmela

Åbogruppen Kolmas Tila/Tredje Rummet är Finlands motsvarighet till tysk intellektuellt filosoferande teater. Nu ger man sig på en mental filosofisk resa baserad på en roman av den brasilianska författaren Clarice Lispector.

Scenrummet är en renoverad gammal spritfabrik i åbokulturkomplexet Manilla. En ruffig naken tegelvägg som fond, scenen ett glasgolv som täcker arkeologiska utgrävningar.

Det är en optimal plats för en föreställning som i sig är som en mentalarkeologisk utgrävning.

Uppsättningen Passionen (Passio) bygger på den brasilianska ukrainafödda författaren Clarice Lispectors 50 år gamla roman A paixão segundo G.H.

Här har vi den vita brasilianska övre medelklasskvinnan kvinnan G.H. som i en lång associerande monolog beskriver en livskris som rusade igång när hon klöv en kackerlacka itu mellan en dörr.

Så serveras vi en första akt där G.H. ifrågasätter sitt liv och omger sig med frågor – om jaget och kärleken och moral och mänskligheten och hur man lever sitt liv och egentligen ALLT som har med livet att göra.

Och så en andra akt fylld av insikter.

Text, text, text, och mera text

Då texten ursprungligen är skriven som en roman, säger det sig självt att också Seppo Parkkinens dramatisering bygger på en massiv textmängd, en monolog som ser på livet ur många perspektiv; sociologiskt och psykologiskt och historiskt och filosofiskt.

Passio-föreställningens reklamlakan
Föreställningens reklamlakan utanför teaterrummet. Passio-föreställningens reklamlakan Bild: Tomas Jansson/YLE kolmas tila

Det låter milt sagt mycket, men så är ju temat mänskligheten – vilket också kvinnans initialer syftar på. G.H. = det latinska genus humanus.

Texten är från början till slut ett resonerande och argumenterande och filosoferande. Här saknas (det i den finlandssvenska teatern fortfarande så dominerande) begreppet undertext helt och hållet. En handling utförs inte, den beskrivs. Istället för att slå fast dörren som klyver kackerlackan itu, beskriver man hur G.H. gör det. Handlingen beskrivs med ord, alla tankar som rusar genom hjärnan beskrivs med ord - och just med en filosoferande analyserande text som den här är det rätt väg, det ger berättelsen en helt ny dimension.

Det här förutsätter också att texten talas direkt ut mot publiken. Skådespelerskorna är ständigt vända mot oss, bara undantagsvis slänger de knappt synliga gester eller ögonkast mot varandra.

Jelinek:sk associationslek

Om jag ska försöka hitta någon jämförelsepunkt, så får textmassan mig att tänka på den österrikiska nobeldramatikern Elfriede Jelineks pjäser. Inte bara för att textmassan är så kompakt, men också för att den är associativ – det ena resonemanget leder till det andra.

Och för att texten varvar långa långa resonemang med plötsliga smarta oneliners

”Jag älskar män som jag älskar en idé”.

”Jag var vad andra hade sett i mig, det jag visste om mig själv var inget mer än det som andra såg i mig”.

”Jag liknar någon som man säger ’hon är framgångsrik’ om”.

Alla meningar fritt citerade ur minnet, som redan tappat greppet om de flesta enradingarna.

Texten kryddas med dans och tre huvudpersoner

För regissören Juha Malmivaara är ett ”omöjligt” projekt som det här vardagsmat.

Han har en lång historia som en regissör som utforskar rum och experimenterar med form.

Regissören Juha Malmivaara i uppsättningens teaterrum.
Regissören Juha Malmivaara. Regissören Juha Malmivaara i uppsättningens teaterrum. Bild: Tomas Jansson/YLE juha malmivaara

Redan på 1980-talet hörde han till föregångarna när han och Laura Jäntti sökte sig ut ur institutionssalarna i Åbo och hittade spännande teaterrum i övergivna utrymmen på stan.

Det han nu kryddar texten med är framför allt fysiska koreograferade mellanspel, och idén att förvandla figuren G.H. till tre. På scenen finns ständigt tre kvinnor som på ett eller annat sätt ÄR denna G.H., plus danserskan Maria Nurmela som också står för koreografin.

scen ur föreställningen Passio.
Maria Nurmela scen ur föreställningen Passio. Bild: Robert Seger maria nurmela

Hennes närvaro är viktig. Hon hämtar med sig luft till föreställningen, luft och fysik och bilder och en associativitet som helheten behöver.

Mår bra av släppa greppet

Passio är en produktion som kunde må bra av att ses flera gånger.

När jag kommer till premiären har jag redan sett en genomgång av första akten, som jag under premiären direkt hittar in i. Andra akten, som är helt ny för mig, får mig däremot att famla litet, med jämna mellanrum tappar jag greppet om det som berättas för mig.

Också det får mig att tänka på Jelinek.

Hennes textmassor gör det omöjligt för mig som publik att varken uppfatta eller omfatta allt.

Så är det också nu. Nyckeln blir alltså att släppa kravet på att förstå, allt. Passio är en uppsättning som utmanar dig att uppleva. Vilket egentligen är en svår kombination. Texten skriker efter din uppmärksamhet, den försöker tvinga dig att uppleva konststycket intellektuellt. Samtidigt är du tvungen att tidvis också släppa greppet, acceptera att du inte kan förstå allt.

Jag kunde förstås ha läst romanen inför premiären, för att försäkra mig om att aldrig tappa greppet, men nu ville jag uppleva teaterföreställningen som ett självständigt verk.

Just i fallet Tredje Rummet är det ovanligt möjligt att också göra det annorlunda. Gruppens produktioner är alltid ett slags helhetskonstverk som också omfattar föreläsningsserier, tilläggsprogram som hjälper en som åskådare att gräva djupare i produktionens tematik och resonemang.

Samspelt ensemble

Tredje Rummet är en teatergrupp där skådespelartruppen varierar, medan Juha Malmivaaras regiestetik är den förenande faktorn.

Och den nu aktuella ensemblen?

Maria Nurmela är redan nämnd. Förutom henne har vi tre skådespelerskor, alla tidlöst sminkade, som om de alla också gestaltade evigheten, eller konsten.

Tammerforsgästen Heidi Kiviharju bär det tyngsta textlasset, och är ett lyckat val.

Hennes teknik är ovanligt helgjuten för en finsk skådespelerska, tydlig men ändå inte konstruerad artikulation (avgörande i en produktion som den här), hon klarar av att servera långa textpartier också i racerfart utan att höja volymen, och klarar också av att sänka tempot, ge orden tid.

scen ur föreställningen Passio.
Sofia Törnqvist, Kristina Vahvaselkä, Maria Nurmela och Heidi Kiviharju. scen ur föreställningen Passio. Bild: Robert Seger kolmas tila

Visst tar hon också till manér som man under en totalupplevelse som den här snabbt lär sig känna, men de kommer aldrig åt att störa helhetsupplevelsen. Och även om hon ännu inte har nått punkten där hon lyckas "bara vara" på scenen, så känns hon alla dryga två timmar igenom totalt närvarande - också det är helt avgörande för en produktion som den här.

Finlandssvenska Sofia Törnqvist spelar den komppande G.H. I första hand finns hon där som en fysisk gestaltning av denna G.H., men ibland tar hon också över texten, gör den tillsammans med Kiviharju ibland, det är snyggt, och de fungerar också utmärkt som motpoler. Inte bara för att deras fysiska utstrålning är olika men också för att de kommer från litet olika teatertraditioner – det ger deras samspel en extra laddning.

Kristina Vahvaselkä, som liksom Törnqvist är bekant också från tidigare Tredje Rummet-produktioner, finns länge där som en slags G.H.-skulptur, ständigt med en stark fysisk närvaro. En kopia, på samma sätt som G.H. kallar sig själv för en kopia.

Ständig filmatisk musikmatta

Så finns här också en dominerande femte part, musikern Kari Mäkiranta som live bygger upp en närmast konstant ljudmatta för föreställningen, med ett sound som oftast smakar kyrkorgel.

Musiken är jag fel människa att kommentera.

Samtidigt som jag älskar konceptet med livemusik under en teaterföreställning, så är min musiksmak ljusår från produktionens.

Det handlar alltså inte om musiken är bra eller dålig, men när den tar huvudrollen i föreställningen – och det gör den ibland – tappar jag greppet om stämningen.

Men den följer oss genom hela resan, från det tidiga mötet med kackerlackan, längs jakten på den allra svåraste insikten av alla; ”jag lever, nu”.

Läs mera och se intervjuer med ensemblen här

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje