Hoppa till huvudinnehåll

Jag springer för att jag måste

Kulturredaktör Anne Hietanen
Anne Hietanen Kulturredaktör Anne Hietanen Bild: Yle anne hietanen

Föreställ dig att du slängt i dig några julmiddagar efter varandra i en enda lång sittning, föreställ dig att du sedan inte ens kan stå upp rakt. Då drar du på dig dina joggingkläder och springer ut i kyla och regn medan din familj sitter kvar vid julbordet.

Du springer och springer i ett våldsamt illamående och obehag. Det hugger i hjärtat, hela kroppen gör ont. Du tänker att du kanske dör i joggingspåret. Du tänker att det skulle vara en lättnad.

Så såg mitt springande ut i några år efter att anorexin övergått till hetsätning. Tidigare hade jag istället sprungit på helt tom mage. Jag minns att jag var så hungrig och trött att jag just och just kunde tänka klart eller ens orka gå upp för en liten trappa, däremot kunde jag nog plåga min kropp tio och tjugo kilometer. Ett äppel kunde räcka för ett helt maraton. Jag avskydde att springa men ännu mera avskydde jag ångesten jag fick av att inte springa.

Joggare med hund i morgongryningen
Det kan vara bra att ha en kompis med sig när man springer undan trollen Joggare med hund i morgongryningen Bild: Comstock springa

Att springa eller inte springa

Efter ett tag gick ätstörningarna över, men ångesten fanns delvis kvar. Ångesten kommer alltid att få mig att springa - förr eller senare. När jag är så trött på livet att jag inte ens orkar gå upp för en liten trappa, då springer jag fortfarande. Jag avskyr det ännu men numera gör det åtminstone inte ont någonstans.

Jag springer inte främst för att bränna kalorier, jag springer för att komma bort från de mörka trollen som hälsar på med jämna mellanrum. Söndagar är typiska trolldagar, dagar då jag inte vill, orkar eller kan. Om jag då lyckas få på mig joggingskorna har jag redan vunnit.

Jag springer, alltså finns jag

Jag springer ifrån trollen och det är aldrig roligt men när jag kommer hem är de oinbjudna gästerna oftast borta. Och ifall de ännu finns kvar har jag bättre ork att reda ut saker och ting. Springandet är numera mera en symbolisk handling än en fysisk. Jag visar mina demoner att jag har ett eget liv och egna intentioner. När jag lyckats med detta är vi mera jämbördiga, demonerna och jag.

Jag har också kraft, jag kan göra vad som helst. Jag kan springa till månen om jag vill. Vad kan ni? Ni kan ingenting annat än riva ned och vara sura. Jag är inte rädd för er även om jag ogillar både er lukt och ert utseende.

Numera kan vi diskutera, demonerna och jag. Jag hör vad ni säger, men jag föreslår att ni också kunde hitta en egen hobby. Det finns många löpningsskolor nu på våren för sådana som ni, fula typer med dålig attityd. Kunde löpning vara något? Jag har hört att det gör underverk med humöret, även för troll och demoner.

Lasso handlar denna vecka om löpning.
Yle Fem 20.00 och repris torsdag 17.25

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje