Hoppa till huvudinnehåll

Du är inte så självisk som du tror

Frank Martela
Filosofen Frank Martela, 33, har gått i sin mentor Esa Saarinens fotspår. Frank Martela Bild: Jouppi Kaisu filosof frank martela

"Jane Dutton är en människa som man vill krama. Hon har en moderlig karisma". Så inleder filosofen Frank Martela sin bok Valonöörit.
Den han vill krama är professor i företagsekonomi vid Michigans universitet.

Jane E. Duttons rapport Compassion at Work och hennes självuppfunna begrepp lightneer (ungefär "ljusingenjör") har inspirerat Esa Saarinens adept till den nya yrkesgruppen valonöörit. Boken handlar om varför de behövs och hur vi själva ska bli sådana.

De sociopatiska cheferna, den materialistiska västerländska kulturen och Maslows krassa behovshierarki slängs på historiens sophög.

När jag intervjuar Frank Martela för Lasso om löpning tar han spontant av sig skorna; han vill känna den frusna Sinebrychoffparkens gräsmatta under fötterna när han springer. På samma sätt tror han på att människan måste utsätta sig för andras lidande för att kunna leva ett fullödigt liv i gemenskap och sanning.

- Vår kultur lär oss att vi alla är själviska. Men i själva verket mår vi själva bättre om vi kan hjälpa andra att må bättre.

Bristen på ledarskap i Finland är just nu akut och kännbar. Bristen på medkännande ledare är särskilt skriande.

Martela citerar John Lennons Beautiful Boy: "Life is what happens to you while you're busy making other plans" och kommer fram till en parafras: Lycka är det som händer när du koncentrerar dig på att göra saker som är meningsfulla för dig.

Jag kommer att tänka på den aktuella filmen om filosofen Hannah Arendt. Hon fick kritik för sin teori om den "banala ondskan". Men hon påpekade att nazismens sätt att utöva ondska var att ta ifrån människans liv dess mening. Hela idén med koncentrationslägren var enligt Arendt att systematiskt utplåna individens värde och inge henne en känsla av total meningslöshet före avlivandet.

Rädslan och apatin på många arbetsplatser gör samma sak med oss.

Livet har två viktiga frågor: Vad vill jag göra och hur ska det ske. Frank Martelas svar är Follow your fucking heart.

Vårt samhälle indelar allt i projekt. Men livet är inget projekt, menar Martela. Han citerar zenfilosofen Alan W. Watts som sade att livet är som ett musikstycke. Musikens mål är inte att spelas så effektivt som möjligt. Musiken vägrar underkasta sig den effektivitetsdiktatur som sprider sig i hela samhället. "Livet är musik. Och vår uppgift är att dansa och sjunga så länge musiken varar."

Vårt behov av självförverkligande handlar inte om personlig lycka. Vårt behov av meningsfullhet är ett basbehov, liksom mat, kärlek, gräs under fötterna - och gemenskap.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje