Hoppa till huvudinnehåll

Henkesi edestä - hur långt skulle du gå?

Henkesi edestä, Laura Birn, Eero Aho
Så nära, så långt ifrån. Laura Birn och Eero Aho spelar det äkta paret vars förestående familjelycka tar en oväntad vändning i Petri Kowicas "Henkesi edestä". Henkesi edestä, Laura Birn, Eero Aho Bild: Petri Kotwica henkesi edestä

Petri Kotwicas nya film ställer publiken inför ett intrikat upplägg. Ett brott begås oavsiktligt. En person är skyldig till det som sker, en annan till att det skedda förtigs. Frågan är om alla är offer?

Kantorn Kiia (Laura Birn) och prästen Lauri (Eero Aho) väntar sitt andra barn, det första miste de i samband med förlossningen. På väg hem från ett bröllop sätter värkarna igång och Kiia trampar på gasen. Lauri kan inte köra eftersom han druckit för mycket.

Några kilometer längre bort har Hanna (Mari Rantasila) och Timo (Teijo Eloranta) stannat för en rökpaus. De har varit och tittat på huset de drömmer om att köpa och nu är de på väg hem. Det är mörkt och tyst.

Vi förstår varför Kiia och Lauri har bråttom. Vi inser att färden kommer att sluta illa. Frågan är vem som skall ställas till svars för vad och om det finns någon väg mot försoning?

Motsatspar

Upplägget må låta enkelt, men Kotwica är mån om att spela med många element. Här finns tydliga motsatspar och symboler.

I den ena ringhörnan har vi det uttalat kristna medelklassparet inställda på en familjeframtid i villatillvaro. I den andra det rockiga paret som lever med snävare ekonomiska ramar, men med friare tyglar vad livsstil beträffar.

Där Lauri och Kiia står för klassisk musik, kostymkod och stram heminredning i ljusa färger är det läder, murriga färger och Sielun veljet som präglar Hannas och Timos liv.

Kyrktornets skugga

Det religiösa perspektivet vävs genomgående in på flera plan. Vi har kyrkorummet och de ceremonier som hänför sig till det. Bland alla förrättningar som passerar revy utkristalliserar sig nattvarden snart som den mest laddade och betydelsebärande.

Sedan har vi naturligtvis yrkesrollerna. Kiia är inte sen att påpeka att maken i sin egenskap av präst rimligen borde vara expert på rätt och fel. Och även för åskådaren är det lätt att förknippa begrepp som skuld och nåd med honom.

Kiia själv framstår efterhand alltmer som en personifiering av det religiösa livets emotionella sida. Hon våndas, tvivlar och söker försoning. Samtidigt står hon för musiken – den som lägger sig över alla dessa känslor. Som accentuerar och understryker.

På gott och på ont.

För mycket av det goda

"Henkesi edestä" är utan tvekan en film man gärna ser. Den är välspelad och intressant att följa. Inte för ett ögonblick upphör man att intressera sig för vilket slutmål regissören kommer att välja.

Det som däremot stör är det faktum att helheten aldrig riktigt blir kvitt känslan av konstruktion. De olika elementen är så pass rena och tydliga att de aldrig blir till kött och blod. Därtill kan man tycka att inslaget av spänningsskapande deckaratmosfär är något ansträngt.

Och om det är meningen att man skall utläsa en ansats till kritik av kyrkan och prästerskapet så borde den ha fått lite mera kött på benen - trängt djupare.

Nu stannar filmen således kvar i ens medvetande som en moralisk frågeställning på pappret snarare än i hjärtat. Men det är å andra sidan mer än vad de flesta filmer gör – stannar i ens medvetande.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje