Hoppa till huvudinnehåll

Se till mig som liten är

Maria Sundblom-Lindberg, familjeterapeut och programledare för Cirkus familj
Maria Sundblom-Lindberg, familjeterapeut och programledare för Cirkus familj Bild: Yle cirkus familj

Jag efterlyste en vuxen på FB. En vuxen som växt upp i en nyfamilj, för det är väl där som facit finns? I en människa som levt i kärnfamilj och i nyfamilj, som fått några år av distans och kanske också egna barn.

Särskilt det sista är viktigt för det är först då man ser hur svårt det är att vara en bra förälder. Det är först då man ser hur viktigt det är att vara en bra förälder. Och med bra menar jag aldrig perfekt, utan tillräcklig.

Men jag fick inget svar. Ingen ville dela sina erfarenheter med hela Svenskfinland och tro mig: jag fattar. Inte heller jag ville dela fast jag växt upp i en nyfamilj och lever i en nyfamilj.

Delandet är förutsättningen för förståelse och förändring. Det är de modiga människornas plikt att berätta. Men när berättandet inkluderar så många andra som garanterat blir kränkta och sårade och när berättande inkluderar ens barn så tystnar jag. Inte av brist på mod utan av hänsyn måste jag prata nyfamilj utan att hänvisa till eget liv.

Men en webbkolumn utan hud, sår och obehagliga uppgörelser får inte så många delningar och "likes" men då får det vara så. Oskrivet blir det ändå absolut inte för jag brinner för barnen. Barnen som ofta inget annat vill än att mamma och pappa skall lägga ner sitt krig, sin distans och sin nya kärlek och göra allt vanligt igen. Barnen som inte har något annat val än att följa föräldrarnas val. Hur mycket de än skriker, städar eller tystnar så ändrar vuxna sig sällan, när de väl beslutat sig för att separera. Och sen väljer de igen utan att fråga.

Plötsligt ska det ätas glass med nån fnittrig tant eller så ligger det något främmande i soffan när man kommer dragande med sitt täcke för lite lördagsmorgon-tv. Ingendera skulle ha vunnit uttagningen till "ny resursvuxen" om man själv skulle ha suttit i juryn men man sitter ju inte där.

Vuxna sitter i juryn för de är ju trots allt de som ska bli kära och göra bedömningen om den nya förälskelsen blir en tillräckligt bra förälder till ens barn. Frågan är om den frågan ställs tillräckligt tydligt och tillräckligt ofta? För när man får sin "andra familj" är det inte som första gången då man frågar: Är den här mannen/kvinnan bra för mig? Andra gången måste frågan vara: Är den här mannen/kvinnan bra för mina barn?

Sen ska man förstås också fråga om hen är bra för mig men tvärtomordning funkar inte. För skilsmässobarn är inte så tåliga. Kärnfamiljsungar klarar sig med en tillräckligt bra pappa men skilsmässoungar behöver en väldigt bra vuxen för att hitta tillbaka till tillit och självkänsla. Att växa upp med någon som inte gillar en är definitivt sämre än att leva med ensamstående förälder med svajig ekonomi och stor trötthet.

Många föräldrar tror att deras egen kärlek räcker men närvaron av likgiltighet, oengagemang och till och med aggressioner från en annan vuxen under samma tak tar snabbt ut den värmen. Som barn kan man nog också börja tvivla på den älskande förälderns kärlek, för älskar man faktiskt om man väljer att bo med någon som inte älskar mig?

Det är kanske inte lätt att älska ett barn som är krävande och klängigt, hatiskt och hopplöst men det hör tyvärr ofta till när någon kommer och "tar" en förälder av någon som redan förlorat mycket. Har du svårt med tålamod, stort behov av positiv bekräftelse och problem att sätta dina behov i andra hand så ska du kanske ändå fiska någon annanstans än i den ensamståendes silvriga vatten? För allas skull.

Text: Maria Sundblom Lindberg
familjeterapeut och gästande programvärd i Pia med flera

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP