Hoppa till huvudinnehåll

Historisk miss i Fosterlandet

Bild från pjäsen Fosterlandet av Lucas Svensson. Regi Anna Takanen.
Birgitta Ulfsson, Eero Syrjänen, Alma Pöysti, Akseli Räihä, Emilie Strandberg i pjäsen Fosterlandet som just nu spelas på Svenska Teatern. Bild från pjäsen Fosterlandet av Lucas Svensson. Regi Anna Takanen. Bild: Ola Kjelbye eero syrjänen

I pjäsen är det Mannerheim som i radiotal till folket berättar om att kriget är slut 1940 och 1944. Men det var inte Mannerheim som talade till folket.

Hans klassiska dagorder från vinterkrigets slut lästes upp av en anställd på Rundradion. Det var presidenten och regeringen som skötte leveransen av dåliga nyheter.

I demokratier talar folkvalda ledare till folket, inte militärer― Henrik Meinander

Det är anmärkningsvärt hur stum Finlands största militärledare och statsman är när man tittar igenom radioarkivet.

Pjäsen Fosterlandets författare Lucas Svensson har säkert liksom många finländare utgått ifrån att stora nationella gestalter av Mannerheims kaliber, liksom Churchill och Hitler, skulle vara en del av det kollektiva röstminnet.

Men så är inte fallet.

Mannerheim var en god retoriker men ingen lysande talare. Hans inövade och stela finska var säkert en bidragande orsak. Hans offentliga tal som bevarats i ljudarkiv är inte många.

Han talade på sin 70-årsdag 1937, han talade vid 20-årsminnet av Tammerfors "befrielse" 1918. Han talade till de svenska frivilliga 1940. Han talade inför riksdagen när han blev president 1944. Hans sista tal som återfinns i radioarkivet är från riksdagens öppnande i april 1945.

"Lucas Svenssons pjäs Fosterlandet är en hyllning till det land där bonden Paavo blandar bark i brödet när grannen svälter, en sorgesång över stupade, fulla och sorgsna finnar, långt borta från Saarijärvis moar, fjärran från suset av hembyns granar."

Så skrev Svenska Dagbladets teaterkritiker Sara Granath efter urpremiären på Göteborgs stadsteater i februari. Kanske ingår det i raden av svenska klichéer om broderfolket att Finlands överbefälhavare skulle ha talat till folket, som man gör i militärdiktaturer och bananrepubliker.

- Att Mannerheim inte var den som talade var helt medvetet. Mannerheim var inte statschef förrän den 4 augusti 1944, utan överbefälhavare. I demokratier talar folkvalda ledare till folket. Dagordern har äldre anor och ska läsas upp av enhetschefer och präster, förklarar historieprofessor Henrik Meinander.

Kanske handlar det hela ändå om ett utslag av en kollektiv finländsk önskedröm: att den avgudade och avskydde befälhavaren, kall och fjärrskådande på sin höga häst, en gång skulle ha talat direkt till oss som människa till människa.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje