Hoppa till huvudinnehåll

Ayaan vill bara komma bort från flyktinglägret

Somalisk flykting
Ayaan får höra glåpord på gatan i Nakivale på grund av att hon är emot könsstympning. Somalisk flykting Bild: Liselott Lindström vidarebosättning

Varje år får knappt hundratusen flyktingar ett nytt hem i västvärlden som kvotflyktingar. FN:s flyktingorgan UNHCR har en strikt policy när de väljer ut kvotflyktingarna och processen är lång. På flyktingbosättningen Nakivale i Uganda går Ayaan med 72 000 andra och hoppas att just hon ska väljas ut.

– Jag heter Ayaan, jag är 34 år gammal, säger en kvinna som ser betydligt äldre ut än det. Det hör till det enda hon kan säga på engelska än så länge. Hon studerar språket på Finlands flyktinghjälps kurs på flyktinglägret Nakivale i Uganda.

Vi träffas i ett litet hus i den somaliska byn i Nakivale. Utanför hörs kvällsböneutropet från den etiopiska moskén. Det är ännu hett fast solen håller på att gå ner.

Somaliska byn i Nakivales flyktingbosättning i Uganda
Somaliska byn i Nakivale. Somaliska byn i Nakivales flyktingbosättning i Uganda Bild: Liselott Lindström vidarebosättning

Det var en dag som den här för drygt två år sedan som Ayaans liv vändes upp och ner. Hon var höggravid med familjens fjärde barn när hennes man mördades av al-Shabaab. Hon hade varit efter vatten och kom hem igen till ett blodbad. Barnen hade besparats och hon flydde hastigt med dem till en annan by för att gömma sig.

Ayaan hör till en minoritetsstam och mannen tillhörde en majoritetsstam. Det innebar att mannens familj enligt traditionen skulle ta barnen om mannen dog. Det tog inte länge innan Ayaans svåger hittade henne. Han tog genast de tre äldre barnen. När hon försökte skydda sin nyfödde och gömma honom under slöjan högg svågern henne i benet med en kniv och tog babyn. Ayaan flydde ensam till Uganda.

Många har varit flyktingar i över 20 år
Med sina oroliga grannländer hör Uganda till de länder som tar emot mest flyktingar i världen. Nakivale är Ugandas äldsta och största flyktingbosättning och grundades redan på 1950-talet.
På ett 180 kvadratkilometer stort område bor 72 000 flyktingar. Det är lika många människor som bor i Borgå, Ekenäs och Karis sammanlagt.

Och fler kommer varje dag. Årligen blir cirka tusen flyktingar från Nakivale vidarebosatta, alltså komma som kvotflyktingar till ett land utanför Afrika. År 2013 var det en procent av alla kvotflyktingar.

Största delen av flyktingarna här kommer från Kongo – gränsen är inte långt borta. Men det finns också rwandier, burundier, somalier och etiopier som har flytt inbördeskrig, politisk förföljelse och massakrer. De fattiga jordbrukande kongoleserna bor i små lerhyddor som de själva har byggt, medan somalierna har byggt stadigare hus och öppnat små butiker längs de röddammiga vägarna. Trots sina olikheter drömmer de allra flesta här om att få komma bort.

Flyktingar i Nakivale flyktingbosättning letar efter sina namn på listor för dem som blivit utvalda av UNHCR
Flyktingar trängs för att se namnen på listorna där det står vem som har kommit vidare i vidarebosättningsprocessen. Flyktingar i Nakivale flyktingbosättning letar efter sina namn på listor för dem som blivit utvalda av UNHCR Bild: Liselott Lindström vidarebosättning

Det gör också Ayaan. Hon går som många andra varje vecka till väggen med namnlistorna. Ännu har hennes namn inte dykt upp.

”Alla vill bli vidarebosatta”
Det kommer varje dag nya flyktingar med historier som Ayaans till Nakivale, berättar Peter Sentesa, chef för vidarebosättning vid FN:s flyktingorganisation UNHCR i Nakivale.

– Hur ska vi kunna tillfredsställa behoven för 72 000 flyktingar? Alla vill bli vidarebosatta, de vill inte återvända. De hör historier och ser bilder på Facebook på släktingar och bekanta som kan utbilda sina barn, få jobb och köra bil. Förväntningarna är skyhöga, men vi kan vidarebosätta bara väldigt få, säger han.

Från Nakivale åker de flesta till Norge, Danmark, Kanada eller USA. De är länderna vars regeringar gett Nakivale en kvot. Globalt sett får över 90 procent av de vidarebosatta kvotflyktingarna ett nytt hem i Australien, Kanada eller USA.

Väntat på besked i sju år
En som har kommit långt i processen är den 28-åriga trebarnsmamman Nasra Salat Digishe, som har bott i Nakivale i tio år. Hon väntar på mig i en liten betongbyggnad i Nakivale. Utanför spelar syrsorna i skymningen och i hennes limegröna hijab hänger den äldsta sonen och stirrar storögt. Han och hans syskon är födda på flyktinglägret.

Kvar i livet från hennes gamla familj finns bara mamman, som är så svårt skadad att hon sitter i rullstol. Pappan, farbröderna och farföräldrarna mördades i Somalia.

– Klart jag skulle vilja tillbaka till Somalia om där var fred, men nu känns vidarebosättning som en bättre idé, säger Nasra.

Somalierna är världens tredje största flyktinggrupp efter afghaner och syrier. Nasra säger att hon inte vet vilka kriterier de använde när hon blev vald, utan säger att hon måste ha haft tur.

– Varför valdes jag när så många andra väntar?

Somalisk flykting
Nasra har väntat i sju år på att få veta vart hon ska få komma som kvotflykting. Somalisk flykting Bild: Liselott Lindström vidarebosättning

Tortyroffer prioriteras
Nasra berättar att de har blivit intervjuade många gånger redan. Processen har varit igång sedan år 2008. Normalt ska det ta cirka två till tre år, säger Peter Sentesa.

– Vi har specialteam som åker omkring till de olika zonerna i flyktinglägret och intervjuar folk för att se om de kunde kvalificera för vidarebosättning. Man kan inte komma och anmäla sig till vidarebosättning, utan det är UNHCR som fattar besluten, säger Sentesa.

De har en tydlig policy de följer när kvotflyktingarna väljs ut.

– I första hand väljs människor som är i fara – många har blivit förföljda hit av rebeller från till exempel Demokratiska republiken Kongo, vars gräns är bara ett par hundra kilometer bort. Också människor som har utsatts för tortyr eller annat våld går före i kön. Unga ensamstående kvinnor ses som sårbara. Vi prioriterar också dem som har varit här länge – det finns folk som har bott här sedan 1994.

Flera rundor av intervjuer och läkarkontroller ska göras. Till slut kommer en delegation från mottagarlandet för att gå igenom kandidaterna. De intervjuar dem igen för att se om de tycker att historierna är trovärdiga. Olika länder har också olika kriterier.

– Till exempel Danmark vill inte ha familjer med fler än sju personer helt enkelt för att de inte har tillräckligt stora lägenheter att erbjuda.

När en familj väl anses god nog att få bli kvotflykting, väntar kulturell integration på lägret.

Flyktingosättningen Nakivale i Uganda
Landskapen på flyktingbosättningen i Nakivale Flyktingosättningen Nakivale i Uganda Bild: Liselott Lindström flyktingbosättning

– Där får de lära sig om etik, vad de kan förvänta sig av livet i det nya landet och också praktiska saker som att spola i en toalett. Många har aldrig gjort det förr, säger Sentesa.

Inga kvotflyktingar till Finland

I Uganda bor kring 300 000 asylsökande eller flyktingar. I Finland är motsvarande siffra kring 14 000, trots att Ugandas yta är en tredjedel mindre och folkmängden sjufaldig.

När flyktingar kommer till Uganda får de välja mellan att bo i en stad som urbana flyktingar eller på en flyktingbosättning. Väljer de det tidigare har de kvar sin flyktingstatus men får inte mathjälp eller en bit land att bygga hus och odla på som flyktingarna i bosättningarna.

Jag frågar Peter Sentesa om några kvotflyktingar har åkt från Nakivale till Finland.

– Finland… Finland har inte gett oss en kvot någonsin så vitt jag vet, säger han och skrattar högt.

Ayaan går varje vecka till UNHCR:s kontor i Nakivale för att kolla om hennes namn har dykt upp på listan. Det har det ännu inte gjort. Hon gör vad hon kan för att hålla tankarna borta från sina barn. Är man inte aktiv och går på kurser och sysselsätter man inte sig själv finns det ingenting att göra på flyktingbosättningarna.

Förföljelse och glåpord
Ayaan har grundat en liten organisation eller grupp som sysslar med miljöskydd på lägret.

Hon har själv vuxit upp utan föräldrar och i Somalia basade hon för ett barnhem. Nu har hon istället startat en skola för barn vars föräldrar annars inte har råd att betala skolavgifterna.

Ayaans grupp informerar också genom drama om spridningen av hiv och om farorna med att könsstympa flickor – något som är väldigt vanligt i den somaliska gemenskapen på bosättningen. Men Ayaan har inte fått ett varmt mottagande.

– När vi uppförde ett skådespel för att informera om hiv kastade någon en sten i huvudet på mig. Mitt hus har bränts ner och jag överfölls och misshandlades när jag var ute på gymnastiktimme med barnen i skolan. Nu går jag inte ut efter att det har blivit mörkt, säger Ayaan.

Hon berättar att folk skriker glåpord efter henne, och kallar henne hora. Speciellt de somaliska männen har svårt med att hennes grupp inkluderar flyktingar oberoende av nationalitet och religion.

– Jag orkar fortsätta helt enkelt för att jag måste hålla tankarna borta från barnen, säger hon och snörvlar högljutt medan hon torkar tårarna i sin hijab.

Ayaan och hennes gruppmedlemmar.
Ayaan och några av hennes gruppmedlemmar Ayaan och hennes gruppmedlemmar. Bild: Liselott Lindström vidarebosättning

U-länderna bär tyngsta bördan
För UNHCR har de senaste två åren varit de svåraste sedan folkmordet i Rwanda för FN:s flyktingorgan UNHCR. Det finns mer flyktingar i världen än någonsin tidigare, och de har det allt svårare. Största delen av världens flyktingar – 86 procent – tas emot av u-länder. För tio år sedan var motsvarande andel 70 procent.

Samtidigt gör Europas dåliga ekonomi och högervindarna att många EU-länder stramar åt sin flyktingpolitik ytterligare.

Ayaan skulle gärna vilja bli vidarebosatt, men, helst av allt, vill hon återse sina barn. Men återvänder hon till Somalia blir hon dödad, och hon vet inte ens var hon ska börja leta efter barnen.

Så hon fortsätter att gå till UNHCR:s kontor varje vecka för att se om hennes namn skulle ha dykt upp bland kvotflyktingskandidaterna.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes