Hoppa till huvudinnehåll

Stark story bakom Tsamo

Året är 1861. Platsen Alaska. Startskottet: en handelstransaktion. För några rubel köper den finlandssvenske ingenjören Simon ett barn. Det är oklart om Tsamo är indian eller inuit, men det spelar ingen roll. För nu skall hon bli finländare. På svenska.

Efter trettio år och nästan tjugo dokumentärer återvänder filmskaparna Markku Lehmuskallio och Anastasia Lapsui till fiktionens värld. Med en film baserad på en verklig historia. En historia som får frasen ”en film större än livet” att fastna i halsen. Och som får en att vilja veta mer om den tid som skildras.

Titta bara på ingredienserna! Det rysk-amerikanska handelskompaniet. Alaska och Finland som en del av det ryska imperiet. Finländska guvernörer som styr över Alaska. Finländska ingenjörer som gör karriär i en värld fjärran från hemgården. En lokalbefolkning som bedriver slavhandel med varandra.

Och mitt emellan alla dessa affärsidkare en tioårig flicka som säljs till en man som tror sig kunna köpa henne fri.

Vilken frihet? Och till vilket pris?

En filmhistoria föds

Men låt oss backa lite. Till den färgstarka regissörsduon bakom "Tsamo". Markku Lehmuskallio (1938) har arbetat med film sedan 1960-talet, men även ägnat sig åt konstnärskap i andra former.

konstverk av Markku Lehmuskallio
konstverk av Markku Lehmuskallio Bild: Yle/Silja Sahlgren-Fodstad markku lehmuskallio

Något som blir uppenbart i samma ögonblick som man stiger in i parets hem. I olika hörn, på hyllor och bord kan man se uttrycksfulla skulpturer som täljts fram ur vackra trästycken.

Sin arbetspartner och hustru Anastasia Lapsui (1944) träffade Lehmuskallio i samband med en inspelningsresa till Sibirien 1989.

Fyra år senare flyttade hon till Finland – and the rest is filmhistory.

Under åren har det blivit mängder av gemensamma projekt – många med fokus på mindre folkgrupper och deras villkor.

Människan i samklang med naturen. Människan mot bakgrund av sin historia.

Det är inte svårt att se hur Tsamo passar in i sammanhanget.

På ett gulnat fotografi

- Jag hittade Tsamo i samband med att jag plöjde igenom olika arkiv medan jag jobbade med en dokumentär som skulle skildra tundrans folk via deras konst, berättar Lehmuskallio och bläddrar fram till den sida i ett uppslagsverk där man kan se ett suddigt fotografi av en liten flicka med stram blick.

Via den finländska konstnären Catarina Ryöppy, som i nästan rakt nedstigande led är släkt med en av de finländska Alaska-guvernörerna, fick han veta det lilla man känner till om tioåringen som bara hann tillbringa tre år i Finland innan hon avled i tyfus.

Det är lätt att förstå att hennes öde får fantasin att ta krumsprång. Vem var hon?

Och hade den som köpte henne någon inblick i hur hon uppfattade köpet?

- Från början hade vi tänkt oss en skildring i dokumentär form – men vi hade flera projekt på gång samtidigt och Tsamo fick vänta medan vi slutförde en dokumentär om grottmålningar, säger Lehmuskallio.

Eller säger och säger... när Lehmuskallio och Lapsui berättar något gör de det med eftertryck. Bilder och anekdoter vävs in i ett personligt engagemang som ger varje skildring färg och känsla. Ingenting verkar hända av en slump - allt har en logisk förklaring.

Och för dem verkar det självklart att stora filmbeslut kan fattas på basen av att en fågel flyger mot ett fönster och lämnar ett avtryck på rutan.

Många av de element som ingår i filmen om "Tsamo" utgör en del av regissörsparets egen berättelse. Utanförskap, språkförbistring, identitetsdefinitioner.

Lehmuskallio konstaterar att muren mellan två kulturer aldrig helt kan överbryggas - man kan aldrig bli något annat än det man i grunden är. Han kan aldrig bli nenets - Anastasia aldrig finländare. Inte helt.

Men det betyder uppenbarligen inte att man inte skulle kunna kommunicera med och respektera varandra. På ytan delar detta par varken språk, kultur eller erfarenhetsbakgrund, men på djupet verkar de ha funnit en gemensam ton.

Kulturer må variera, men som människor är vi delar av samma helhet. Lehmuskallio beskriver sin syn på oss alla som en del av en obruten linje - unika enheter som delar samma puls.

Frihetens pris

Låt oss för ett ögonblick ta ett steg tillbaka till filmen. Till skildringen av Tsamo. Den som spelades in på en gård i Pernå och på kullerstensgatorna i Lovisa under några veckor sommaren 2014.

Filmens Tsamo kommer alltså till Östnyland. Iklädd en kapuschong som pryds av bilden av en korp. Bärande på en snäcka vars brus påminner om hemtrakten. Övertygad om att hon är Simons hustru.

Varje gång hon förväntas sova i ett nytt rum ser hon till att få tag i en bit kol med vilken hon kan rita en korp på golvet eller väggen. Hon hör ju till korpklanen. Mamma var en korp. Korpen skyddar. Den är en del av hennes identitet. Den är hon.

Men det förstår naturligtvis inte människorna hon möter. De som bara vill hennes bästa. För det är klart att hon skulle må bättre av att vara som alla andra. Vara en god kristen. Klä sig som folk. Ha ett normalt namn. Som Aina. Och sedan lära sig skriva det.

Filmen om Tsamo är kantad av rutinerade finlandssvenska skådespelare som Ylva Ekblad, Niklas Groundstroem och Alma Pöysti. Men den som bär upp helheten är den fenomenala huvudrollsinnehavaren - Albina Tologonova.

Tologonova är helt enkelt ett fynd i rollen som den stoiska tioåringen som inte förstår något av det som sker - men som har full koll på sin egen identitets konturer. Hon vet vem hon är, varifrån hon kommer.

Hon vet bara inte hur hon skall handskas med den nya världens förväntningar på henne.

Att höra historien om hur Lapsui hittade Tologonova efter två månaders intensiv castingprocess på den sibiriska tundran är en upplevelse i sig. Och precis som med allt annat duon företar sig så har man en känsla av att ingenting är en slump - saker bara blir som de är avsedda att bli.

Det var alltså viktigt att hitta ett barn som inte var alltför indoktrinerat av yttre, kulturella intryck. Inte en amerikaniserad tjej från Alaska, inte någon som lagt sig till med filmens manér, inte någon som kunde svenska eller finska. Inte en person med ett alltför öppet ansikte eller dito attityd. Helst någon som var lite trumpen.

Eller mycket.

Man förstår varför jakten gick via Sibirien och inte Hollywood - om man säger så. Det kan vara minst sagt utmanande att hitta oförstörda barnanleten i en västvärld där filminriktade karriärföräldrar trimmar sina spädbarn och varje fyraåring vet hur man beter sig inför en kamera.

Men inte Tologonova. Hon bara står där. Med uttrycksfull blick och orörlig min. Hon iakttar sig själv i en spegel och ser uppriktigt förvånad ut. Hon upprepar de främmande orden och ser verkligen ut att smaka på dem för första gången.

Sked. Kastrull. Golv.

Det är denna unga dam som gör att de långa bilderna håller - att man inte faller handlöst när rytmen är betydligt låååångsammare än den vi är vana vid. Man vill helt enkelt veta hur det går för Tsamo. Och man håller andan av skräck för att någon skall tappa hennes snäcka. Tvätta bort hennes kolteckningar. Sudda ut hennes identitet.

Den goda människan

"Vi kunde lika gärna ha använt titeln Den goda människan" skriver Lehmuskallio & Lapsui i pressmaterialet inför premiären och man förstår tanken. Simon verkar inte vilja Tsamo illa. Det verkar ingen annan heller vilja. Inte direkt.

Trots det bidrar alla till att slita henne i stycken på ett emotionellt plan. Accepterad kan hon bli bara om hon blir som alla andra.

Någon annan än den hon är.

Och det är det som är filmens styrka. Att den utan stora åthävor väcker frågor kring detta med frihet och godhet. Om kultur och identitet. Språk och religion. Att den så lätt går att applicera på diskussionen om flyktingars och invandrares situation idag.

Att den väcker tankar kring den främlingsfientlighet som inte handlar om att förfölja och slå - utan om att plocka sönder en tillhörighet. Inifrån.

Förutom alla filosofiska resonemang får filmen en dessutom att rent konkret vilja kasta ut alla sina nät på nätet i hopp om att fiska upp så¨mycket information som möjligt om det fascinerande Alaska-kapitlet i vår historia.

Och i väntan på att lära mig mer om det tittar jag mig omkring i Lehmuskallios och Lapsuis hem och ser Tsamos snäcka på en hylla. På en annan står det träkors på vilket hon i filmen hänger en fjäder. Det här är ett hem där verklighet och fiktion flyter ihop. Ett liv där man inte skiljer på det man gör och det man är.

Här hör allt ihop.

Precis som Tsamo och korpen. Den som filmens kristna ser som ett dåligt omen, medan den för hennes folk innebär trygghet och hopp. Det är korpen som kommer med våren. Och ljuset.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje