Hoppa till huvudinnehåll

Filosofi mot förtryck och förintelse

Bergholm läser Arendt
Bergholm läser Arendt Bergholm läser Arendt Bild: Bergholm/yle hannah arendt

Hur skall man förhålla sig till den värld man ser omkring sig? Till ondska, lidande och förtryck? Till att människor drunknar i haven och till att folk tvingas tigga mat för dagen. Antingen kan vi förneka att vi har något ansvar för orättvisorna eller att vi kan göra något åt dem eller så kan vi, inspirerade av Hannah Arendts tänkande, handla då vi möter förtryck och orättvisor.

Hennes tänkande aktualiseras ständigt i en värld där orättvisorna efterträder varandra.

Flykt

1941 anländer filosofen, den politiska teoretikern, Hannah Arendt till New York. Hon tillhör nu den ”diffusa gruppen flyktingar”. Hon har inte tvingats fly Tyskland på grund av något hon själv gjort utan på grund av vad hon är. Som judinna tillhör hon en förföljd grupp och flyktingskapet, mänsklig gemenskap och totalitarism är sådant som Arendt kommer att reflektera kring under hennes 1940-tal och som präglar också hennes senare tänkande.

De här tankarna kommer att göra henne till en av 1900-talets viktigaste filosofer och är utgångspunkten för Annika Ruth Perssons bok Hannah Arendts 1940-tal – En ickebiografi i tre delar.

Arendt och jag

Annika Ruth Persson
Annika Ruth Persson Annika Ruth Persson Bild: Ola Kjelbye Fotografi AB annika ruth persson

Då jag studerade filosofi försökte jag hitta filosofer som kunde formulera något som kunde hjälpa mig att förhålla mig till det lidande som världen var full av. Jag kände till Hannah Arendt och läste lite av henne ibland men fastnade aldrig riktigt. Det är synd kan jag nu konstatera. Det har gått upp för mig att hon kan hjälpa mig att förstå min egen roll i världen lite bättre.

Jag har också ibland försökt borra in mig i mänsklig ondska, besökt koncentrationsläger och läst förintelselitteratur, allt för att förstå hur det är möjligt att vi utsätter varandra för så mycket lidande Jag är väl medveten om att det är människor som utför de här handlingarna, människor som vem som helst av oss brukar man säga.

Den tyska 30-tals fegheten är kanske en allmänmänsklig feghet inför en våldsam auktoritet. Man följde Hitler och lierade sig med en världssyn som innebar masslakt.

Det nazistiska bortförklarande av den egna skulden speglar hur vi människor ofta är, vi vill ofta försöka rentvå oss då vi gjort något ont. Jag borde egentligen skriva att jag ofta försöker rentvå mig, förklara mig, förmildra om jag gjort något illa. Det är mig det handlar om, mitt liv är ett arbete med mitt ansvar i världen har jag lärt mig av Arendt. Filosofi som pekar ut, moraliserar, når sällan fram. Jag är ansvarig för det jag gör. I hennes diskussion om totalitarism och nazityskland hittar jag också svar på vissa av de frågor jag ställt mig själv.

Eichmann i Jerusalem och Arendt i New York

Hannah Arendts namn förknippas ofta med hennes texter om rättegången mot Adolf Eichmann, nazisten som organiserade massförintelsen av judar och romer och som förnekade sin skuld. Han hävdade benhårt att han bara lydde order.

Under rättegången i Israel som Arendt bevakade i egenskap av journalist, och som hon senare skrev om i boken Den banala ondskan, förhöll hon sig kritiskt till hur vissa judiska ledare, främst ledaren för juderådet i ghettot i Łódź , Chaim Rumkowski, agerat. Diskussion om bilden av judarna som motståndslöst låter sig förintas väckte väldigt starka reaktioner också på 1960-talet och Arendt ansågs på många håll vara okänslig för det judiska lidandet. Det här ledde till att man tog avstånd från henne, något som också skildras i Margarethe von Trottas film om Hannah Arendt (2012).

Att hon diskuterade ett så känsligt ämne från sin filosofiska utgångspunkt om hur vi genom våra handlingar och reaktioner är medansvariga för världen säger mycket om hur hon tänker. Själva tänkandet blir en motståndshandling.

Rättegången mot Eichmann ägde rum på 1960-talet och beskrivs inte i Perssons bok. Däremot visar hon hur vissa centrala tankar hos Arendt på allvar började ta form då hon anlände till New York och som tyskspråkig började ta plats, först som recensent och skribent i mindre politiska och kulturella tidskrifter men också genom de kontakter och vänskapsband hon odlade.

Arendts position som judinna, som internerad i koncentrationslägret Gurs i Frankrike, som före detta elev och älskarinna till en av 1920-talet stora filosofiska stjärnor Martin Heidegger, som under tidigt 1930-tal opportunistiskt skrev in sig i det nationalsocialistiska partiet, innebar också att hennes erfarenheter placerade henne i en unik position som skribent. Såväl i Europa som i Amerika väcktes ett intresse för Arendt.

tyskt frimärke av Hannah Arendt
tyskt frimärke av Hannah Arendt Bild: wikimedia/kandschwar hannah arendt

Tankar ur livet

Ickebiografi är ett beskrivande begrepp. Persson förankrar Arendts tankar i dennes erfarenheter och livshistoria men skriver ändå inte biografiskt. De fragment ur livet, och främst människokontakter och vänskapsband som beskrivs, är utvalda för att synliggöra Arendts tänkande, ge det plats. Då von Trotta i sin film valde att visa att tänkaren Arendt också är en kvinna med livslust och känslor, något som skedde på bekostnad av idéerna, så väljer Persson att ge resonemangen plats och låter den fint luta mot livshistorian. Att greppet inte är akademiskt bidrar också till att öppna upp Arendts relevanta tänkande för publiken och våra liv tillsammans.

En skolad filosof eller politisk teoretiker kanske har invändningar mot en bok av det här slaget. Syftet med den är att inspirera läsaren att själv tänka tillsammans med Arendt. Det tycker jag att lyckas utan att för den skull banalisera de centrala tankarna också om mycket viktigt naturligtvis lämnas bort. Boken riktar sig till allmänheten och visar att det är frågor om tankar som i högsta grad är aktuella och relevanta idag. Men kopplingarna får man göra själv. Utifrån boken skall jag försöka redogöra för och refererande återge hur författaren valt att ställa fram Hannah Arendt.

Om Hannah Arendt

- Född 1906 i Hannover. Växte upp i en sekularuiserad judisk familj i Königsberg och Berlin.
- Studerade filosofi för Martin Heidegger och Karl Jasper.
- Arresterades av Gestapo 1933 och lämnade Tyskland kort därefter.
- Arbetade för judiska flyktingar i Paris och fråntogs sitt tyska medborgarskap.
- Deporterades 1940 av Vichy-regimen till koncentrationsläget Gurs i Frankrike men flydde därifrån till New York 1941.
- I New York blev hon aktiv bland de tyskspråkiga och började skriva i politiska och kulturella tidskrifter.
- Blev på 1950-talet amerikansk medborgare och publicerade sitt första verk, ”The Origins of Totalitarianism” och senare bl a ”On revolution”, ”On violence”, ”Den banala ondskan” och ”Människans villkor: vita activa”.
- Undervisade på Princeton och andra amerikanska toppuniversitet.
- Dog 1975.

Flyktingen

Först och främst vill vi inte bli kallade ”flyktingar” skriver Arendt i sin text ”We Refugees”. Det skamliga i flykten är att den inte handlar om vad en person gjort utan bara vad den ”är”. Detta ”vad” flyr flyktingen ofta. Hon kämpar för att accepteras/assimileras, för att efterlikna icke-parian istället för att stå upp mot förtrycket som tvingat henne på flykt. Att vara paria betyder att vara oönskad. Då man betraktas som flykting förblir det man en gång var osynligt. Skammen över att vara paria är en skam över att vara förtryckt.

Arendt ser en potential i flyktingskapet. Flyktingarna kan utgöra en slags förtrupp som kan komma att kämpa för sin rättsliga och sociala ställning. Men det här innebär att de inte överger sin identitet, att de inte låter sig assimileras. Arendts bild av människan är hoppingivande; hon har förmågan att göra något oväntat, att handla. Sin egen flykt från Tyskland beskriver hon som att göra någonting. Det viktiga ligger i hur man förhåller sig till och reagerar på världen.

Hennes liv som flykting och reflektion om flyktingens politiska potential kan mätas mot den marginella plats flyktingar ges idag. De har svårt att komma till tals, behandlas som problem och har svårt att medverka till att förbättra sin position i samhället. Vi ger dem sällan detta utrymme.

Hemlöshet

Flyktingens hemlöshet är något som man också kan få syn på så gott som varje dag då människor drunknar i haven utanför Europa. I nationalstaterna finns det inte ett hem för dem som kommer utanförifrån. Genom Arendt kan man gott förstå hur vi är ansvariga för också de här förlorade liven. Förlusten av statstillhörighet analyserar Arendt som en förlust av mänskliga rättigheter.

Arendts eget författarskap handlar om att för sin egen del sträva efter att förändra till exempel det att vissa människor uppfattas som paria.

Offentlighet och politik

Att ha möjlighet att delta i det offentligheten, i vår värld, är en förutsättning för politiskt handlande. Arendt gör en viktig skillnad mellan gemensamma angelägenheter och det privata som inte behöver dryftas av alla. Den här linjedragningen är aktuell i en samtid där det offentliga och privata alltmer glider in i varandra.

Då parian träder in i det offentliga samtalet blir han en rebell, skriver hon. Det här innebär också att hävda sin jämlikhet och utmanar rådande maktkonstellationer. Politiska handlingar leder till förändringar i relationen mellan människor. Människan är medansvarig för den här världen, hur den ser ut och att förhålla sig till den och reagera på den.

Det här kan ställas i förhållande till Eichmann som ansåg sig vara fri från skuld trots den centrala roll han hade för genomförandet av förintelsen eftersom han menade att han bara lydde order.

Liknande tankegångar framför Rudolf Höss i sin bok Kommendant i Auschwitz där han redogör för orderhierarkin i det tredje riket på ett sätt som försöker intala läsaren att det var meningslöst att ifrågasätta eller inte uppfylla order som i sista hand strömmade direkt ur ledaren, Hitler. SS-männen var plötsligt bara olyckliga och lydiga soldater. Arendt vill ändå argumentera för att man alltid har ett val att handla.

Friheten att tänka annorlunda; hotet mot totalitarismen

Persson diskuterar kort Arendt modersarv, en sentimental historia om den på 1910-talet mördade socialistiska tänkaren Rosa Luxemburg, och just sentimantaliteten hade Arendt aversioner mot. Luxemburgs frihetsbegrepp, det vill säga friheten att tänka annorlunda, diskuteras inte i den här boken men får mig ändå att undra om inte det eventuellt kan ha påverkat Arendt som just betonar människans möjlighet till spontanitet. Arendt själv var ingen socialist, däremot den som kanske främst diskuterat den europeiska totalitarismen; Nazityskland och Sovjetunionen.

Det blir klart att Arendt är en unik och ärlig tänkare. 1944 skriver hon om juden som paria och konstaterar att varje paria som vägrar vara rebell ur en politisk synvinkel delvis bär ansvaret för sin egen position. De här tankarna är ett uppriktigt försök att reflektera kring människans villkor, men innebar också att Arendt själv förvandlades till en slags intellektuell paria. Man ansåg att hon gått för långt och hennes tankar landade inte väl i det Europa som fortfarande bar trauman av de dödsläger som Arendt själv 1943 berättade att hon inte först kunde tro att var sanna.

Ur boken Hannah Arendts 1940-tal av Annika Ruth Persson
Ur boken Hannah Arendts 1940-tal av Annika Ruth Persson Bild: Bergholm/yle hannah arendt

Parians uppgift enligt henne är väckelse och uppror. Hon ansåg att judarna haft ett delansvar som handlade om att försvara sig men hon såg dem inte som ansvariga i den meningen att hon skulle ha tänkt sig offret som medskyldig på det sätt som våldtäkt ibland diskuteras. Judarna ådrog sig inte sin olycka men parians ansvar är att medverka till att deras folk blir ett folk bland andra.

Förintelsen

Vår gemensamma värld tillsammans är en viktig utgångspunkt för att förstå Arendt tänkande. Nazisternas förintelseläger förnekade den här väven av mänskliga relationer. Under 1940-talet påbörjade Arendt skrivandet av Origins of totalitarianism, som kom ut 1951, där hon klädde av nazismen och satte den i ett idéhistoriskt/politiskt sammanhang.

Arendt själv flydde Tyskland under tidigt 1930-tal då hon insåg att hon skulle vara tvungen att leva som en andra klassens medborgare. 1941 ägde Wannseekonferensen rum och där beslöt man sig för att slutgiltigt utrota Europas judar. Naturligtvis kände världen till att judar massmördades av nazisterna redan innan det här men omfattningen, det industriella mördandet, chockerade ändå världen då uppgifter om vad som i detalj hade skett gick upp för människor.

Hur var förintelsen möjlig är en fråga som vi fortfarande ställer oss. Arendt poängterar att totalitarism handlar om att släta ut mänsklig individualitet. Totalitarismen vill skapa en människa om inte längre reagerar spontant, tänker efter, utan snarare följer order och fungerar lydigt. Det här är ett sätt att kontrollera människan, att garantera den egna makten. Koncentrationslägren hade en viktig roll i den ideologin som inte alls ytterst handlar om nationen eller historien. Istället handlar det om en total kontroll av allt mänskligt.

Terror och förintelselägren

Mobb-människan är ett viktigt redskap för att förverkliga det här och ett begrepp som Arendt använder. Det borgerliga samhället producerade dessa överflödiga människor, människor bortkastade från alla klasser som blev användbara för att förverkliga en maktpolitik där rasism och nationalism berättigade till våld och utnyttjande av alla dem som inte tillhörde härskarfolket.

Det frågas ofta hur det kommer sig att nazisterna fortsatte driva koncentrationslägren också i ett läge där det stod klart att de skulle förlora kriget. Just avsaknaden av nytta eller ändamål var en viktig del av den totalitära terrorapparaten. Koncentrationslägren var inga straffinrättningar, det var främst oskyldiga som blev internerade. Offren befann sig i ett ”permanent tillstånd av döende”.

Arendt såg lägren som laboratorier för att nå totalitarismens mål, utplåna all mänsklighet och få total kontroll över människor. De här förhållandena avhumaniserade människor till den grad att nazisterna ansåg sig kunna beräkna till och med hur en människa skulle komma att bete sig då hon leddes mot sin död. Det handlade om att förneka livet innan det övergått i död och om man en gång togs till fånga var man i praktiken försvunnen från jordens yta.

Skuld och ansvar

Avhumaniseringen, förstörelsen av det spontana, handlade inte bara om fångarna utan om hela väven av bödlar, de passiva åskådarna och övriga medverkande; alla blev del av den struktur som eftersträvade en a-spontan, kontrollerbar människa.

Då Arendt reste runt i Tyskland efter kriget träffade hon människor som sysslade med olika saker, något som hon tolkade just som en följd av den totalitarism som de levt i under 12 års tid. De hade avskärmats från verkligheten och vant sig vid ett nazistiskt språk som också blivit ett kontrollverktyg. Sysslandet blev ett sätt att försvara sig mot verkligheten, inte påminnas om det egna ansvaret.

Den här analysen ser jag som väldigt viktig också i en politisk samtid där människofientliga politiska verksamheter inte alls i grunden handlar om att förverkliga uttalade mål som mål ”Finland åt finländarna, Frankrike åt fransmännen” utan om att nå makt och konstruera en enhetskultur som inte rämnar till förmån för individualitet.

Då samtidens mobb-människor blir redskap i fascistiska eller nationalistiska politiska rörelsers maktkamp visar historien att de knappast kan räkna med att leva fritt och spontant i det etniskt rensade landet. Istället finns det fog för att misstänka att de mer och mer tvingas anpassa sig till den ideologi och åsiktskontroll som är så viktig för att rörelsen skall kunna behålla den makt man uppnått.

Arendt vill ha en politik som bygger på mänskligheten som idé, skriver Persson. Den politiken är varken imperialistisk eller rasistisk. Den handlar om att försöka ändra de förutsättningar som vi delar som människor.

Annika Ruth Perssons bok Hannah Arendts 1940-tal
Annika Ruth Perssons bok Hannah Arendts 1940-tal Bild: Kabusa Böcker annika ruth persson

Lärofäder och diskussioner

Annika Ruth Perssons bok beskriver några av de viktiga kulturella samtal och skeenden som uppkom i kölvattnet av förintelsen. Bland annat beskrivs en för filosofer aktuell frågeställning, nämligen hur man skall förhålla sig till Martin Heidegger vars existensfilosofi starkt påverkat den existentialistiska rörelsen och som fortfarande ger upphov till frågor om förhållandet mellan liv och tänkande, inte minst eftersom en del av Heideggers 30-talsdagböcker publicerades ifjol.

Förutom Heidegger hade Arendt en annan lärofader, filosofen Karl Jaspers som på grund av hans äktenskap med Gertrud Jaspers, judinna liksom Arendt, pålades ett undervisningsförbud då nationalsocialisterna kom till makten. Makarna Jaspers filosoferade tillsammans och deras tankar ställs i ett motsatsförhållande till Heidegger. Karl Jaspers människa är kommunikativ, väljer att tillhöra världen medan Heideggers människa är utkastad och ångestfull i samma värld.

Då Heidegger med ett rykte i botten efter kriget ber den rakryggade Jaspers, han har vägrat ta avstånd från sin judiska hustru med social isolering som följd, om ett utlåtande om lämplighet så konstaterar Jaspers att Heideggers tänkande är ”ofritt, diktatoriskt, kommunikationslöst”.

Arendt anser att Heidegger använder sin begåvning ansvarslöst, att han är naiv. I Jaspers hittar hon inspiration till tankar om hur människor tillsammans kan bli mera än bara ”djurarten människa”.
Den här tillsammansheten är central för att förstå vad politik och demokrati handlar om.

Arv

Annika Ruth Persson har skrivit en bok som i mycket högre grad än von Trottas film om Arendt påminner om varför denne fortfarande är en intressant och högst relevant tänkare. Man behöver inte ta avstamp i de dramatiska händelserna i en människas liv för att väcka det här intresset, också om Arendts liv och kompromisslösa och uppriktiga tänkande kring människans ansvar också i en situation som ghettot är fascinerande. Det fungerar bevisligen att ställa fram tänkandet. Samtidigt påminns läsaren om att frågor om flyktingskap, totalitärt tänkande och människans ansvar är brännande aktuella idag.

Det är glädjande med verk som lyfter upp Hannah Arendt som en av 1900-talets största samhälleliga tänkare och kanske inspirerar publiken att läsa henne själv. Ansvaret för världen blir vi nämligen aldrig av med.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje