Hoppa till huvudinnehåll

Janne Wass: Vad är det för fel på de finländska väljarna?

Ny Tids nya chefredaktör Janne Wass.
Ny Tids nya chefredaktör Janne Wass. Bild: Yle Jyrki Valkama jan wass

Det var min första tanke efter att valresultatet stod klart. Nej, jag vet, det är inte en speciellt konstruktiv inställning. Men vi gjorde det ju igen, skriver Ny Tids chefredaktör Janne Wass.

Vi skyfflade igen om Samlingspartiet och Centern och hoppades att nu - den här gången - ska det väl gå bättre än sist. Det här har vi gjort sen Matti Vanhanens första regering, och - handen på hjärtat - har det blivit bättre? Jag menar, oberoende av vad man har för politisk läggning, så känns det ju som om Samlingspartiet och Centern har fått försöka nu. Nice try guys, men tänk om vi skulle testa på något annat här emellan?

Men fortfarande är det samma gamla visa om att den offentliga sektorn är för stor och om vi skär ner den så blir nog allting bra. Men visste ni att de statligt anställda sen 80-talet har skurits ner från kring 250 000 personer till kring 70 000 personer. Finland är i dag relativt sett det EU-land med allra minst statligt anställda. Ser det ut som om de här nedskärningarna har hjälpt till att förbättra vårt lands ekonomi? Eller är det möjligtvis någon annanstans problemen ligger?

Finlands framgång efter kriget byggde på en väl avvägd blandning av marknadsekonomi och protektionism, samt ett egalitärt patos. Jämlikhet, solidaritet, lika fördelning var ett recept som bland annat skapade ett av världens bästa hälsovårdssystem, kanske världens bästa skolsystem och en av världens mest stabila ekonomier.

Finländska företag byggdes upp med statlig hjälp, och i gengäld såg man med statligt ägande till att profiten stannade i landet och kom befolkningen till godo. När detta system byggt bland annat Nokia och andra framgångsföretag och gjort Finland till ett av de mest konkurrenskraftiga länderna i världen, avreglerades ekonomin, och efter en kort Nokia-inspirerad finanshype började sedan nedförsbacken.

Och botemedlet på denna nedförsbacke har varit att avreglera mer, och när det inte hjälpt har man sagt att det avreglerats och stramats åt för lite.

Vi säger att politikerna är för fjärmade från vanliga människors vardag. Nå, vem väljer vi att sätta våra röster på då dagen D kommer? Miljonären Sipilä, miljonären Harkimo och jetset-Stubb. När tror ni någon av dessa senast fick panta flaskor för att få ihop pengar till ett mjölkpaket?

Och de som nu ropar allra mest högljutt efter en förändring lägger sina röster på ett parti vars riksdagsledamöter lullar omkring i fyllan på sina valvakor, vars anhängare glatt siegheilar i riksdagens plenisal och vars värdegrunder är snarast medeltida. Bögar och somalier vill man skicka till Åland, och gärna finlandssvenskarna och andra spetälska med på samma Sverigebåt. Sedan vill man dra ut i korståg mot de muslimska barbarerna som den här gången inte nöjt sig med att inta Jerusalem utan också Helsingfors. Är det här verkligen "a change we can believe in"?

Vad är det för fel på den finländska vänstern? Det var min andra fråga, och kanske lite mer konstruktiv. Man tycker ju att då socialdemokraterna mer eller mindre byggt upp Finland från grunden, skulle de lyckas hitta argument för att driva socialdemokratisk politik. Men nej. I stället tittar man avundsjukt på högerpartiernas nedskärningstävling och meddelar att det där kan visst vi också syssla med.

Hur kan man ta ett socialdemokratiskt parti på allvar som inte ens vågar syssla med socialdemokratisk politik? Vem vill rösta på Samlingspartiet light, när man har Samlingspartiet? Antti Rinne visade inte heller någon speciellt insiktfull sjukdomsidentifiering då han under valkvällen meddelade att det inte var partiets politik det var något fel på utan, att sossarna helt enkelt inte synts tillräckligt.

Det som jag genuint har svårt att svara på är vad Vänsterförbundets kräftgång beror på. Framgångar för kandidater som Li Andersson, Silvia Modig och Hanna Sarkkinen visar att pratet om att Vänstern är ett gammalt förlegat gubbparti sannerligen inte stämmer mer. Men kanske är problemet att man glömt bort de gamla dammiga gubbarna i föryngringsivern. Ett arbetarparti som inte lyckas locka arbetarna till valurnorna har ju något av ett problem. Men sammantaget är sanningen den att de samlade vänsterpartierna fick ungefär 25 procent av rösterna i valet, vilket är historiskt lågt.

För någon med liberala, rödgröna värderingar är naturligtvis De grönas framgång en ljuspunkt, tillsammans med framgången för unga vänsterkandidater - förutom ovan nämnda kan man till exempel lyfta fram socialdemokraterna Nasima Razmyar och Sanna Marin. Problemet med De gröna är ju att liksom andra partier som grundats som ensaksrörelser, har de en ekonomisk politik som åker upp och ner som en jojo.

Det återstår nu att se en hurdan regering Juha Sipilä kokar ihop av den brokiga samling han har framför sig - men allt pekar på att vi kan vänta oss fyra år av samma tandlösa politik.

Skribenten är chefredaktör för vänstertidningen Ny Tid. Texten ingick ursprungligen som en av tre radiokolumner i samband med Radio Vegas långa specialsändning morgonen efter riksdagsvalet. De övriga är skrivna av Ida Henriksson och Stefan Brunow och finns också i textform här på svenska.yle.fi

Läs också

Val