Hoppa till huvudinnehåll

"Alla kan ju ändå engelska"

Visst är det intressant att se vad svenska medier rapporterar om Finland då det är riksdagsval. Det har varit rätt mycket uppmärksamhet – om den förra regeringens misslyckanden och den finländska lågkonjunkturen, med exempel från brödköerna i Jyväskylä.

Tidningen Expressen gjorde ett undantag, som bröt mot den stereotypa bilden av det som man kan kalla "lama-Finland". Reportern besökte Korsholm och förundrade sig över segregeringen mellan det finsk – och svenskspråkiga och det stora intresset för svensk kultur, tv-kanaler och svensk politik, i jämförelse med ett mindre intresse för finländsk samhällsdebatt. Och tidningen pekar också på en besvikelse över ointresset från Sverige – en snabbanalays kom från en lokalpolitiker i Vasa: "Varför vet ni så lite om oss, när vi vet så mycket om er?" citerar Expressen.

I den övriga bevakningen som jag har sett verkar det inte spela så stor roll, om finländare i svensk media talar svenska, finska eller engelska. Svenskspråkiga Hbl kallades i Aftonbladet för en finsk tidning, eftersom man i svensk rapportering sällan inser att "finsk" hänvisar till språket. Juha Sipilä och alla intervjuade på gatan i Helsingfors talade engelska i Sveriges tv4 igår, förutom Yle Nyheters Anne Suominen som givetvis talade svenska. Kanske intervjuobjekten inte ens hade fått frågan om de kan svenska. Eller så hade man inte letat tillräckligt länge efter svenskkunniga. Spelar det någon roll för publiken i Sverige, att man hör finskspråkiga tala svenska? "Alla kan ju ändå engelska" som det heter.

Också inom Sverige kan man förminska betydelsen av att tala svenska i offentliga sammanhang. Prinssessan Madeleines make Christopher O´Neill har inte lärt sig så mycket svenska, sedan det träffades för fem åren sedan, och när paret intervjuas i Sverige talar båda två engelska. Visst får han frågan om han håller på att lära sig svenska, men annars är det inte många i den offentliga debatten som tycker att det spelar någon större roll.

Engelskan har redan länge erövrat allt mer av populärsvenskan och det märks i medietexter. Det "mixas", "trixas", "lajkas" och "går bananas". I sportaffärer heter det "walkingskor", "runningskor" och "streetskor" och kundvärd kallas "floorwalker". Alla kan ju ändå engelska, eller hur det nu var.

Men för alla de finskspråkiga som har ett stort intresse för svenskan, och förstås för oss finlandssvenskar, lär besvikelsen komma snabbt emot, om språket inte längre spelar någon roll, då man möter en svensk. Ofta hör man svenskar fråga hur det står till med tvångssvenskan i Finland, och då har jag svårt att tyda om det finns ironi i uttrycket. För efter det följer ofta en förundran, över att alla ska läsa svenska, när det ändå finns så få finlandssvenskar. Den nordiska identiteten är det inte många som reflekterar över i det sammanhanget. Låt vara att det finns lysande undantag bland insatta svenskar, som förstår att uppskatta svenskans betydelse för att vi bättre ska förstå varandra inom Norden.

Men jag, som i pappershandeln är medveten om att inte fråga efter "tarror" utan "klistermärker" får svaret att visst har vi "stickers"!