Hoppa till huvudinnehåll

Kurt Cobain mer levande än på åratal

Montage of Heck
Montage of Heck Montage of Heck Bild: Sebastian Bergholm/Yle rockfilm cobain

Då gungiga grungeriff väller ut över biosalongen påminns jag om varför Nirvanas låtar är de enskilt viktigaste konstverken i mitt liv. Det kan heller inte bli kusligare än då regissören låter endast sångspåret ligga kvar över filmens sluttexter och Kurt Cobain upprepande kvider ”a denial”, de episka slutraderna i ”Smells like teen spirit”, låten som 1991 transformerade Nirvana från underground till världsstjärnor.

Filmen Kurt Cobain: The montage of heck är ändå inte ytterligare en ikonisering av den döda rockstjärnan utan ger en unik beskrivning av människan bakom musiken.

Smulad gemenskap

Då jag fick veta att Kurt Cobain var död satt jag naglad vid Mtv och torkade mina tårar. Jag minns att jag skulle ha velat vara där, i Seattle, bland de där sörjande långhåren som klädde sig i flanellskjorta precis som jag själv. Det här var tiden innan internets genombrott och det var genom den delade musiken som jag upplevde att jag hörde samman med andra människor världen över.

På biografen i Åbo hade jag tagit finkläderna på mig, en Nirvana skjorta, och bredvid mig satt en kille i min ålder med en sliten Pearl Jam dito. Känslan av samband var som bortblåst, att ha lyssnat på samma populära band för tjugo år sedan räckte bevisligen inte till för att någon av oss i salongen skulle ha satt igång och gruppkramas. Men kanske är det bioformatet som gör det, på fest inför Pearl Jams konserter har jag nog skrålat en annan 1990-tals hymn; ”Alive” tillsammans med främlingar.

Bakom bilden

The montage of heck har kallats för den bästa rockdokumentären någonsin och på många sätt lever den upp till superlativen. Regissören Brett Morgen har haft en obegränsad tillgång till videomaterial som tillhör Cobains familj, främst eftersom dottern Frances Bean Cobain är en av medproducenterna.

Hennes motiv är att just visa upp människan, den far hon aldrig kände, istället för en kulturell ikon.

Det man ser är Cobain som liten, glad och med lysande ögon, Cobain som ung och frustrerad och som hög, trashig, miljonsäljande men ledsen rockstjärna. Filmen bjuder också på några hjärtskärande scener då han tillsammans med hustrun och rocksjärnan Courtney Love badar och leker kärleksfullt med deras lilla dotter. Det är med facit på hand mycket gripande, precis som skräcken i Cobains mammas ögon då hon minns hur det var att höra master versionen av genomslagsplattan Nevermind för fösta gången. ”Är du färdig för det här”, undrade hon. ”Det här kommer att förändra allting”.

Arkivfilmerna varvas med animationer av Kurts liv men hans konstverk, målningar och anteckningar animeras också till liv och upplevelsen är häftig. Varje scen i filmen vill överraska tittaren.

Dygden i filmen

Nirvana gav rätt få intervjuer under sina få aktiva år och gillade heller inte att analysera sin egen musik. Allt finns i musiken, ansåg man.

Jag är glad över att det här inte blev en biografisk film. Mina upplevelser av Nirvana hänger samman med energin i deras musik, i hur Cobains texter skapade ett intresse hos mig för såväl språk, sound som konst.

Det här var naturligtvis också musik som råkade finnas i ett livsskede där nya känslor och vänskaper utvecklade sig och då livet kändes för fullt.

Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen i biografisk musikjournalistik. Att veta att Cobain gjorde ditt då och datt lite senare har väldigt lite med musikupplevelsen att göra och jag är glad att Morgen inte använder sig av det här typiska rockgreppet och heller inte låter experter analysera sönder Nirvana.

Olyckan att vara begåvad

Filmen är en film om en känslig, begåvad, lycklig och olycklig pojke vars begåvning delvis blir hans eget fall.

Cobains rädsla för skam och vilja att ha något så normalt som ett hem är ett återkommande tema, men främst är filmen i sig en konstnärlig upplevelse. Cobains musik, text och bildkonst ges plats vid sidan om människan och det är ju det allting egentligen handlar om, därför man sitter där och kollar på filmen.

Bild: AP Graphics Bank kurt cobain

Cobain var besatt av kroppen, vätskor, döden, aborterade foster och i hans skrivhäfte står det ”I abort Christ for you”, kanske den yttersta, mest makabra kärleksbeskrivningen?

The montage of heck förskönar inte Kurt Cobain men den lämnar knappast någon oberörd. Liveklippen ger känslan av att själv vara på spelningarna, känslan av att Cobain på något sätt lever. Morgen skiljer mellan konst och konstnär – man kan vara intresserad av båda men de här två behöver inte varandra för att man skall beröras, känna, eller begripa.

Filmen lyckas få mig att känna det som jag tror att är så viktigt då det gäller musik, att det är det musiken gör med en själv, inte med någon annan, som är det viktiga. Och visst satt jag och skakade precis som tjugo år tidigare. Och jag är glad att den här musiken känns så mycket, fortfarande.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje