Hoppa till huvudinnehåll

Night Will Fall – dokumentär om Hitchcocks glömda dokumentär

Mötet med dödslägren (16)
Inte bara leenden. Dokumentären "Night Will Fall" handlar om en dokumentär vars material får även mer härdade åskådare att hicka till. Mötet med dödslägren (16) Bild: Angel TV / Sgt. Lewis night will fall

Efter filmer som "Skuggan av ett tvivel" var Hitchcock känd för att kunna skapa spänning i biosalongen. Men inget kunde förbereda skräckmästaren på fasan i det dokumentära material han blev ombedd att ta sig an 1945.

Det världsomvälvande kriget är på väg att ta slut. Tyskarna är besegrade och man kan ana en gryning bortom mardrömmen. Det finns bara en tröskel kvar att ta sig över: den som leder in i lägren. Fånglägren. Arbetslägren. Utrotningslägren.

Auschwitz, Bergen-Belsen. Dachau.

"Arbeit macht frei" – arbete ger frihet. "Jedem das seine" – åt var och en det han förtjänar. Orden lyser svarta över de portar genom vilka ett antal krigsfotografer traskar våren och försommaren 1945.

De vet att de fått i uppdrag att filma det de ser. De har inte en aning om vad som väntar dem.

När tårarna dör

Sjuttio år senare brister dessa fotografer fortfarande i gråt när de skall beskriva sina första intryck. Ärrade anleten hos garvade män spricker sönder i smärtsamma miner. Rynkiga händerna läggs över tårade ögon. Darrande röster ber om ursäkt för att de inte bär.

I det skedet gråter även betraktaren.

Och då talar vi om bilder av män som lever. Bilderna av de döda får de facto tårarna att komma av sig. Som om ens ögon vägrar tro det de ser. Trots att de sett en del av detta förr. I dokumentärer. I filmer.

Men de har aldrig sett det i den här formen förr. Inte i den här omfattningen. Inte så här.

Hitchcocks blick

Kroppar. Mängder av kroppar. Staplade på varandra. Slängda i högar. Vita benknotor. Öppna ögon. Halva ansikten.

Detta är vad Hitchcock ställs inför när han anländer till England för att gå igenom krigsfotografernas makabra material för att tillsammans med Sidney Bernstein sätta ihop en dokumentär. En dokumentär som är avsedd att visa vad som skett och bevisa vidden av avhumanisering.

För att det aldrig mer skall kunna ske.

Hitchcock går igenom filmrulle efter filmrulle och skapar sedan en struktur. En berättelse som är tänkt att nå ut till folket. Ett folk som måste övertygas om att detta varit verklighet.

Man laborerar målmedvetet med bildstorlekar och perspektiv – allt för att minimera misstanken för att det handlar om manipulering. Först visas likhögarna i helbild, sedan klipper man in till detaljer.

Det som framförallt väcker Hitchcocks intresse är det faktum att dessa dödsläger funnits ”vägg i vägg” med det vanliga livet. Bara några kilometer ifrån brännugnarnas stank har stiliga soldater njutit av frisk lantluft och löftet om romantik.

Bara några kilometer från utmärglade kroppar har levnadsglada kvinnor mjölkat feta kor och gullat med glada barn.

Hitchcock åskådliggör det hela med detaljerade kartor. Märker ut dödsläger och levande byar. Det hela skall inte bli enbart en uppvisning i död - man måste tala till vanligt folk via sådant som vanligt folk kan greppa. För att det aldrig mer skall kunna ske.



Dokumentären som försvann

Så varför har detta unika bildmaterial aldrig visats under gymnasiets historielektioner? Eller i samband med filmfestivaler? Eller när Hitchcock-jubileum firas i tv? Jo, för att detta är en dokumentär som skrinlades. Trots att bilderna fanns, manuset var skrivet och beställningen gjord.

Varför? Jo, för att den plötsligt inte passade in i det känsliga politiska läge som uppstod i fredens kölvatten. Man ville inte dra uppmärksamhet till de tusentals överlevande fångar som nu var hemlösa. Man ville inte stöta sig med någon i ett skede där man redan kunde ana det kalla krigets ankomst.

Istället ville man att Billy Wilder skulle sätta ihop en kortare version med ett enklare budskap. Och så fick en del av materialet komma till användning i samband med rättegångarna i Nürnberg.

Men i övrigt bars filmrullarna in i glömskan kassavalv och Hitchcock återvände till Hollywood. Där han fortsatte att renodla sina fiktiva skräckvisioner i klassiker som "Psycho" och "Repet". Studier i en mänsklig ondska som ändå aldrig kunde mäta sig med den ondska han sett de där dagarna 1945.

Och dessa ondskans bildbevis kan vi nu sjuttio år senare ta del av - i form av André Singers dokumentär om dokumentären som världen gick miste om. Så missa inte "When Night Falls". Inte bara för att bli avskräckt av skräckbilderna - utan också för att glädjas åt glimtarna av hur livet återvänder till dem som överlevt. Här finns t ex bildsekvenser som förevigar hur utmärglade kvinnor njutningsfullt drar på sig kläder igen. Riktiga kläder.

Allt sådant som känns så mänskligt. Som gör att man tycker sig känna av den förhoppning som en gång lotsade en laddad filmbeställning från England till Hollywood: gör en dokumentär som gör det uppenbart att detta aldrig får upprepas.

Night Will Fall på Yle Arenan

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje