Hoppa till huvudinnehåll

Platoon – ”krigets första offer är oskuldsfullheten”

Dvd-konvolut
Dvd-konvolut Bild: Yle/Peter Lüttge platoon

1986 var året då två stora amerikanska krigsfilmer hade premiär. Två filmer som fick tonåringar världen över att köa till biograferna. Den ena hette "Top Gun" - den andra "Platoon".

Mitt första möte med ”Platoon” ägde rum nyåret 1987-88. Inför en hemmafest hos någon jag egentligen inte kände i en villa i en svensk förort. Jag var sjutton och förälskad i film. Men hur gärna jag än ville verka cool kunde jag inte förstå den intensitet med vilken killarna satt och kollade på valda delar av filmen om killar som försöker överleva i den fuktiga grönska som brukar breda ut sig över filmskildringar av Vietnamkriget.

I den stunden föddes min skepticism inför tanken på att det överhuvudtaget är möjligt att skapa krigsfilmer som till 100 % fungerar i avskräckande syfte. För hur brutala de än är, hur närgånget de än skildrar blodet och smärtan och sorgen så finns lockelsen där. Den dramaturgiska kurvan, spänningsmomentet, hjältarna, offren.

Man blir emotionellt engagerad. Man får en adrenalinkick. Man håller andan.

Och handen på hjärtat - ser man ”Platoon” mer än en gång gör man det inte för att bli påmind om krigets fasor. Nej, man ser den för att den är spännande. Välspelad. Häftig. Vacker. Stark.

Filmad verklighet

Eftersom anekdoterna, myterna och analyserna i anslutning till filmens tillkomst skulle förutsätta timmar av skärmskrollande nöjer jag mig med några, centrala grundfakta.

”Platoon” var Oliver Stones tredje långfilm. En studie i krigets fasa tecknad mot bakgrunden av hans egna upplevelser i Vietnam 1966-67. En effektfull visualisering av hur en ung soldat genomgår en skärseld som för evigt förändrar honom.

Oliver Stone
Oliver Stone Oliver Stone Bild: EPA/HITOSHI MAESHIRO mitt vietnam

Med filmer som "Salvador" hade Stone redan blivit känd som en skildrare av politiskt brännbara ämnen och tanken på en film om Vietnamkriget hade han burit på länge. Men andra hade hunnit före. ”Deer Hunter” hade haft premiär 1978, ”Apocalypse Now” året därpå.

Det gjorde det hela lite motigt. Producenter misstänkte att marknaden var mättad på Vietnamskildringar, på militärt håll var man oroad över att bli framställd i negativ dager. Igen.

Men Stone stod på sig och filmen blev av. Med en ung Charlie Sheen i huvudrollen. Ett nytt skådespelarlöfte med påtagliga likheter med fadern Martin Sheen som spelat huvudrollen i Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now”. Även musikmässigt skapades ett band mellan dessa filmer när Stone valde att spela med samma Wagner-toner som Coppola.

Oscar för Oliver

Charlie Sheen
Charlie Sheen Charlie Sheen Bild: EPA/Rick Giase mitt vietnam

Filmen blev en succé. Publikmässigt, ur kritikersynvinkel och på prisfester. Den vann såväl en Golden Globe som en Oscar för bästa film.

Många element ur filmen har dessutom etsat sig fast i det kollektiva minnet.

Planschen med Willem Dafoe som sträcker upp armarna mot himlen är välkänd för de flesta. Bilden i sig var en hommage till ett prisat krigsfotografi - Art Greenspons foto som togs i Vietnam1968.

Vill du scenen ifråga kan du gå in här.

Filmens motto: Krigets första offer är oskuldsfullheten – en travesti på den grekiske dramatikern Aischylos citat: I krig är sanningen det första offret.

Bland skådespelarna återfinner vi många nykomlingar som skulle komma att bli stora stjärnor. Bland dessa Johnny Depp och Forrest Whitaker.

Och så har vi förstås musikanvändningen. Läs mer om den här.

Vietnam i repris

Så vad har ”Top Gun” med allt detta att göra? Inget annat än att det var filmen som fick den amerikanska militärledningen att le igen efter år kantade av framgångsrika antikrigsfilmer. Där filmer som "Platoon" utgjorde en kritisk röst fungerade nämligen "Top Gun" som rena rama värvningsreklamen.

Men visst är det fascinerande att dessa två motpoler inom krigsfilmsgenren råkade ha premiär samma år? Och visst är det intressant att bägge kommit att kvala in på ”10 i topp”-listan över mest sedda filmer under hela 1980-talet?

Ironiskt nog använde sig Oliver Stone av "Top Gun"-stjärnan Tom Cruise när han tre år efter ”Platoon” presenterade den andra delen i sin Vietnamtrilogi - ”Born on the Fourth of July”. Trilogin avslutades 1993 med "Heaven & Earth".

"Born on the Fourth of July" är baserad på en autobiografi av Vietnamveteranen Ron Kovic – en man vars liv börjar i en Top Gun-anda för att sedan sluta i en hängiven kamp för fred.

Så även om krigsfilmer knappast fungerar som vaccin mot krig så är de nog så effektfulla medel för att synliggöra dem. Det är via filmer som "Platoon" som min generation fick en första inblick i Vietnamkriget. Och vare sig man som sjuttonåring är mest intresserad av actionaspekten eller den historiska bakgrunden så etsar de sig fast på näthinnan - bilderna av unga soldater som krälar i gyttja, bilderna av ett folk vars land brinner.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje