Hoppa till huvudinnehåll

Merkels Tyskland - Fjärde Riket?

Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Bild: EPA/STEPHANIE LECOCQ angela merkel

Hur mycket Tyskland klarar Europa av? Den frågan ställer sig allt fler statsvetare i skuggan av Tysklands växande makt. Vissa varnar för att ett ekonomiskt starkt Tyskland igen kan komma att stå för instabilitet i Europa. Andra ser hellre att Tyskland nu på allvar borde axla sin ledarroll.

Ur historisk synvinkel spelar de oftast egentligen inte någon större roll. I många fall hänger deras historiska betydelse endast ihop med händelser som har inträffat betydligt senare och på vårt behov av att sätta saker och ting i perspektiv. Jag talar här om årtal och datum.

Den första april i år var ett sådant datum. Då hade det gått exakt 200 år sedan den blivande tyske rikskanslern Otto von Bismarck föddes i den lilla byn Schönhausen, drygt hundra kilometer väster om den preussiska huvudstaden Berlin. Den första april år 1815 skulle ändå få sin betydelse som ett viktigt historiskt datum först långt senare, som till exempel nu 200 år senare, då många talar om dess betydelse för Tyskland av i dag. Ja, eller snarare om mannen vars födelsedag det råkade vara.

Den ärkekonservative Otto von Bismarck hade i alla fall hunnit bli 47 år gammal då han hösten 1862 kallades hem från ambassadörsposten i Paris för att ta över som preussisk premiärminister. Några dagar efter utnämningen höll han ett tal i den preussiska lantdagen. Egentligen tog han ställning till en strid kring statsbudgeten, men talet avslöjade också en hel del om vart Preussen under Bismarck var på väg. I talet hette det bland annat; Tidens stora frågor avgörs inte genom tal och majoritetsbeslut – det var misstaget 1848 och 1849 – utan genom blod och järn. Och det var genom blod, järn och Bismarcks starka vilja som Tyskland skulle enas.

Ett utdrag ur Bismarcks tal från den 30 september 1862:

”Nicht auf Preußens Liberalismus sieht Deutschland, sondern auf seine Macht; Bayern, Württemberg, Baden mögen dem Liberalismus indulgieren, darum wird ihnen doch keiner Preußens Rolle anweisen; Preußen muß seine Kraft zusammenfassen und zusammenhalten auf den günstigen Augenblick, der schon einige Male verpaßt ist; Preußens Grenzen nach den Wiener Verträgen sind zu einem gesunden Staatsleben nicht günstig; nicht durch Reden oder Majoritätsbeschlüsse werden die großen Fragen der Zeit entschieden – das ist der große Fehler von 1848 und 1849 gewesen – sondern durch Eisen und Blut.“

Genom tre krig, först mot Danmark (1864), sedan mot Österrike (1866) och till slut mot Frankrike (1870-1871) kunde Bismarck få de tyska staterna att gå ihop i det tyska kejsardömet under preussisk ledning. Den 18 januari 1871 blev den preussiske kungen Vilhelm I tysk kejsare. Otto von Bismarck fortsatte som tysk rikskansler.

Den tyska frågan

Plötsligt stod nu i Centraleuropa en stat som med sin storlek och styrka skulle komma att utmana den rådande ordningen i Europa, en ordning som efter Napoleonkrigen hade slagits fast vid Wienkongressen 1815. Det tyska rummet, med sina otaliga småstater, hade också tidigare varit en källa till instabilitet, men nu var det i stället det nya kejsardömet med sin nyvunna styrka som skulle visa sig vara en källa till ny instabilitet. Den inneboende problematiken byggde på att Tyskland hade blivit för stort för Europa, samtidigt som det skulle komma att visa sig att man är för litet för världen.

De omgivande stormakterna, i synnerhet Frankrike, såg naturligtvis Tyskland som ett allt större hot. Den tyska befolkningen växte och landet industrialiserades i allt snabbare takt. I Storbritannien hade man alltid varit oroad över att endast en så kallad kontinentalmakt har kontroll över stora delar av det europeiska fastlandet. Då Tyskland under de sista åren av 1800-talet meddelade att man vill börja en omfattande uppbyggnad av flottan blev oron på de brittiska öarna naturligtvis ännu större.

Man utgick från att Tysklands intressen nu var globala och inte längre endast europeiska. Då Bismarck främst hade talat för att Tysklands framtid låg i Europa, ändrades inställningen gradvis efter hans avgång år 1890. Kraven på att också Tyskland måste ha fler kolonier blev allt mer högljudda.

I Tyskland såg man naturligtvis på situationen på ett helt annat sätt än i de andra europeiska stormakterna. Man tyckte att illvilliga grannländer på alla sätt försökte begränsa de maktanspråk landet var mer än berättigat till. Ekonomiskt och kulturellt såg man sig som överlägset i Europa och därför borde man också utrikespolitiskt ha mer att säga till om.

Att Tyskland under Vilhelm II valde att gå på konfrontationskurs och att alla stormakter till slut kände sig mer eller mindre hotade ledde till koalitionsbildningar, som i slutändan skulle bidra, inte bara till ett utan till två världskrig.

År 1945 är till slut Tysklands alla maktanspråk grusade. Efter nazisternas anfallskrig och ohyggliga brott under det andra världskriget står landet under de fyra segrarmakternas kontroll. Den tyska delningen år 1949 cementerar visserligen den rådande ordningen, men löser inte den tyska frågan. I Västtyskland förblir återföreningen ett mer eller mindre outtalat mål, medan man i DDR under årens lopp allt mer börjar utgå från en bestående tvåstatslösning.

Frågan är löst, eller?

Genom den tyska återföreningen år 1990 sågs den tyska frågan äntligen vara löst. Det enade Tyskland var en fullvärdig medlem av internationella organisationer som EU, Nato och FN. Dessutom slog man fast att det enade Tyskland inte gör anspråk på de i det andra världskriget förlorade områdena och på så sätt respekterar de existerande gränserna i Europa.

I artikel ett i det så kallade Två plus fyra-fördraget (som reglerar segrarmakternas relation till Tyskland och banade väg för den tyska återföreningen), står det att fastslagandet av de slutgiltiga gränserna för det enade Tyskland är en väsentlig beståndsdel i den europeiska fredsordningen; Die Bestätigung des endgültigen Charakters der Grenzen des vereinten Deutschland ist ein wesentlicher Bestandteil der Friedensordnung in Europa.

Nu 25 år senare förs i alla fall igen en livlig debatt om tyska maktanspråk i Europa. Som en följd av den ekonomiska krisen i euroområdet har den tyska frågan igen dykt upp på agendan, hävdar vissa forskare. Tyskland har igen blivit för stort och mäktigt för Europa. Under den pågående krisen har Tyskland drivit igenom sin egen vilja på bekostnad av andra.

Flera statsvetare drar paralleller till Otto von Bismarck och tiden efter år 1871. Till de här forskarna hör bland andra Hans Kundnani, vid den utrikespolitiska tankesmedjan European Council on Foreign Relations.

I sin nyutkomna bok The Paradox of German Power, slår han fast att den starka tyska ekonomin ger upphov till en liknande instabilitet som tysk militär styrka tidigare gjorde. Samtidigt är Tyskland ändå inte tillräckligt starkt för att på riktigt leda euroområdet genom att till exempel gå med på att ta ansvar för euroländernas skulder.

Enligt Kundnani ser vi alltså igen ett Tyskland som sitter på mycket, om än inte tillräckligt mycket makt. Med andra ord, Tyskland är stort nog att pracka sin vilja och sina regler på andra, men för litet och självcentrerat för att på riktigt kunna ta hand om och leda Europa ut ur krisen. Tyskland är mäktigt och svagt på samma gång, slår Kundnani fast. Precis som det var under och efter Bismarck.

Mer eller mindre Tyskland

– Situationen är rätt så speciell. Det finns länder som kräver mer tyskt ledarskap och så finns det de som vill ha betydligt mindre Tyskland i Europa, säger Stephan Bierling professor vid universitetet i Regensburg och an av de ledande utrikespolitiska kommentatorerna i Tyskland.

Till de länder som vill ha mer tyskt ledarskap räknar Bierling flera av de östeuropeiska länderna, bland annat Polen. Krav på mer tyskt ledarskap i Europa kommer också från USA, som gärna ser att Tyskland spelar en mer aktiv roll i försöken att lösa konflikten i Ukraina.

Men så finns det ju också de som verkar ha fått nog av tysk dominans.

– I fallet Grekland handlar det mycket om att Tyskland har blivit ett slagträ i den inrikespolitiska debatten. Därtill måste man säga att Tyskland också har sig självt att skylla. Linjen gentemot Grekland har inte alltid varit värst finkänslig eller konsekvent. Det borde redan från början ha satsats pengar på investeringar i Grekland. På den här punkten är jag kritisk till förbundskansler Angela Merkels Greklandspolitik, säger Bierling.

Den nya tyska maktpositionen väcker alltså också rädsla och förargelse på olika håll i Europa, i synnerhet i de krisdrabbade länderna i söder. Den tyska tidningen Der Spiegel går så långt att man redan, mer eller mindre allvarsamt, talar om ny tysk hegemoni, det tyska Fjärde riket. Det handlar om en syftning på de tre statskonstruktioner som tidigare har stått för starka tyska maktanspråk. Det första riket var det Heliga romerska riket av tysk nation, det andra det tyska kejsardömet och så det av nazisterna utropade Tredje Riket.

Under demonstrationerna och i medierna dyker de därför upp igen, hakkorsen, uniformerna, Hitlermustascherna, det vill säga de symboler som tidigare har stått för tysk makt och tyskt förtryck. Bara att den här gången är just de här symbolerna helt malplacerade. För dagens Tyskland är militär, erövringar och aggressiv utrikespolitik mer än främmande. När man i dag talar om tysk makt handlar det endast och enbart om en sak, pengar!

Hur blev Tyskland så starkt?

Egentligen skapades euron för att oskadliggöra den västtyska motsvarigheten till atombomben, det vill säga D-marken. Euron skulle alltså egentligen betyda ett visst slut på, eller i alla fall en begräsning av, den tyska ekonomiska dominansen och makten. Det var en uppoffring Tyskland var berett att gå med på som en del av den europeiska integrationen.

I stället har man nu hamnat i en situation där Tyskland drar största nyttan av euron och där Tyskland kan diktera sina villkor på andra. Hur gick det egentligen såhär? Förklaringarna går till en del att hitta inom Tyskland.

I början av 2000-talet var Tyskland i djup ekonomisk kris. Återföreningen slukade enorma mängder pengar, antalet arbetslösa var uppe i över fem miljoner och samhällsreformerna släpade efter.

Under förbundskansler Gerhard Schröder klubbade den röd-gröna regeringen igenom ett reformpaket som gick under namnet Agenda 2010. Reformpaketet innehöll bland annat åtgärder för mer flexibilitet på arbetsmarknaden, samt hårda nedskärningar gällande socialbidragen.

Det bland stora delar av befolkningen hatade reformpaketet fick ytterligare luft under vingarna tack vare att fackförbunden var beredda att gå med på mycket moderata löneförhöjningar. Samtidigt kunde den tyska exportindustrin vid det här laget dra stor nytta av det ekonomiska uppsvinget och de växande marknaderna i bland annat Kina, Indien och Brasilien. Till exportframgången bidrog förstås också euron, som var betydligt svagare än vad D-marken hade varit.

Tyskland kunde också dra avsevärd nytta av EU:s östutvidgning år 2004. För den tyska industrin öppnades här en möjlighet att dra nytta av betydligt lägre produktionskostnader än i hemlandet. Den tyska industrin har i dagens läge en stor del av sina underleverantörer i Östeuropa och det här gör att länderna kan dra nytta av styrkan i den tyska ekonomin. Samtidigt är man ändå mycket bunden till Tyskland i det politiska beslutsfattandet inom EU.

När Tyskland under förbundskansler Angela Merkel i dag kräver att länder som Grekland ska spara och reformera är det alltså ett krav som bottnar i de åtgärder som framgångsrikt genomfördes i Tyskland. Bland de stora delar av den tyska befolkningen som drabbades (och fortfarande drabbas) av reformerna, finns det därför ett rätt stort stöd för en hård linje gentemot Grekland och andra krisländer. I sammanhanget glöms ändå lätt bort att de tyska reformerna lyckades tack vare en konkurrenskraftig industri och ett gynnsamt ekonomiskt läge på världsmarknaden. De här förutsättningarna saknas i Grekland idag.

Vad vill Tyskland?

Enligt professor Stephan Bierling kan de tyska intressena sammanfattas i två ord som dessutom hänger nära ihop; ekonomi och stabilitet.

– På hemmaplan kretsar det mesta kring välstånd och den viktigaste garantin för välstånd är stabilitet. Bra exempel på det här är hur Tyskland försöker hantera kriserna i Grekland och Ukraina. För tyska politiker handlar det hela tiden om stabilitet som gynnar exporten och på så sätt välståndet, säger Bierling.

Han ser därför, i motsats till Kundnani, inte Tyskland som en faktor till instabilitet. I tyskt intresse ligger framför allt ett fungerande stabilt EU och Europa, poängterar Bierling.

I Tyskland har ord som exportnation och exportvärldsmästare under de senaste åren blivit grund för något av en nationell stolthet. Att det enorma tyska exportöverskottet, samtidigt skapar en allt större obalans mellan länderna i eurozonen, verkar i det här fallet vara sekundärt.

Men trots att Tyskland verkar mäktigt, finns det en annan aspekt i situationen som går igen från det tyska kejsardömet; Tyskland känner sig sårbart och hotat. Bland den vanliga befolkningen handlar det närmast om att krisländerna hotar det tyska välståndet, i statsledningen att krisländerna tar makten inom eurogruppen och den europeiska centralbanken.

Den utrikespolitiskt ofrivillige

Den tyska utrikespolitiken styrs alltså i hög grad av ekonomiska intressen. Vill man vara lite spydig, kan man säga att de tyska ambassaderna fungerar mer som försäljningskontor än som representationer i traditionell bemärkelse.

Att utrikespolitiken hänger samman med ekonomiska intressen leder naturligtvis till en del problem. Tyskland har en utpräglad vilja att stå på god fot med de flesta som är intresserade att köpa den tyska industrins produkter, vilket leder till att problematiska frågor som till exempel mänskliga rättigheter sällan hamnar värst högt upp på den politiska agendan.

Att Tyskland (Västtyskland) under flera årtionden inte kunde föra en aktiv utrikespolitik leder också till att den utrikespolitiska linjen kan vara allt annat än konsekvent. Så vände sig Tyskland mot sina närmaste allierade Frankrike och Storbritannien, då man år 2011 i FN:s säkerhetsråd valde att inte rösta för flygoperationer i Libyen.

– Säkerhetspolitiskt sett är Tyskland en dvärg. Vi har en militär som inte längre håller måttet och vi är inte heller längre kapabla att tänka i säkerhetspolitiska termer. Därför kommer det till besynnerliga beslut, som till exempel i fallet Libyen, säger Bierling.

– I över tjugo år har vi sovit och överlåtit alla stora debatter och beslut åt våra bundsförvanter inom Nato. För största delen av befolkningen passar det här mer än väl, men om det är stabilititet vi är ute efter måste vi också kunna erbjuda en viss militär solidaritet för att garantera den här stabiliteten.

I sin ifjol utkomna bok Vormacht wider willen (Ledarmakt mot sin vilja) granskar professor Bierling den tyska utrikespolitiken från återföreningen fram till i dag. Han efterlyser bland annat att Tyskland skall ta mer ansvar för vad som händer i omvärlden, så som man nu också gör gällande krisen i Ukraina.

Att Tyskland medvetet skulle samla på sig makt, något som man har blivit beskylld för under den pågående eurokrisen, skriver Bierling ändå inte under.

– Tyskland har helt ofrivilligt hamnat i den här situationen. Det är mycket motvilligt man nu försöker axla den ledarroll som har tvingats på Tyskland utifrån, säger Bierling.

Samtidigt som reformerna stärkte Tyskland mer än någon hade räknat med, har till exempel Frankrike och Italien förlorat makt. Det här har spätt på den ekonomiska och politiska obalansen, i synnerhet som också Storbritannien håller på att helt dra sig ur EU-samarbetet.

– Jag ser det som en historiens ironi att Tyskland gick med på eurosamarbetet för att visa integrationsvilja och så att ingen längre skulle behöva känna sig hotad av Tyskland. Nu har samma euro gett Tyskland precis den makt som man redan tackade nej till.

Tillbaka till Bismarck

Statsvetaren Hans Kundnani ser att den tyska frågan definitivt är tillbaka i Europa. Den här gången handlar det visserligen mest om ekonomi, men följderna kan bli de samma.

Kundnani talar bland annat om koalitioner, som bildas utgående från staternas ekonomiska situation. Det kan komma till allt djupare konflikter mellan kreditgivare och skuldsatta. Och i Tyskland känner man framför allt en rädsla för att det ska bildas en antitysk koalition som tar över beslutsfattandet inom euroområdet.

Precis som under åren före det första världskriget präglas Tyskland av en rädsla av att vara omringat. Den här gången är hotet ändå inte militärt, utan man känner sig framför allt hotat av en koalition av svaga ekonomier, konstaterar Kundnani.

Han ser dessutom ett problem i att Tyskland är alltför självcentrerat. Det här leder enligt honom till att man vill lösa den ekonomiska krisen i Europa främst för att rädda den egna ekonomin. Det här betyder i sin tur att Tyskland hittills endast har exporterat regler och inga normer. Ett tydligt tecken på problemet från tiden efter år 1871, Tyskland är för stort, men samtidigt för litet för att kunna leda, konstaterar Kundnani.

Professor Stephan Bierling håller med om att Tyskland till varje pris måste försöka undvika att det kommer till koalitionsbildningar mellan euroländerna, i synnerhet att det kommer till ett upplägg Tyskland mot de övriga. Det ligger varken i Tysklands eller i de andra euroländernas intresse.

I övrigt ser han ändå jämförelserna med Bismarck och det tyska kejsardömet som överdrivna. Det står alla klart att Tyskland har betydligt mer makt än tidigare, framför allt ekonomisk makt, men samtidigt är Tyskland inbäddat i organisationer som EU och Nato och det här begränsar enligt Bierling, förstås såväl möjligheterna som framför allt viljan att utnyttja den här maktpositionen.

– Vi lever i dag i ett helt annat Europa än under Bismarcks tid. Det är endast utan organisationer som EU, som vi kan kastas tillbaka i tiden. Och tro mig, tillbaka till Bismarcks Europa vill vi inte, säger professor Bierling.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes