Hoppa till huvudinnehåll

Så minns vi Vietnamkriget - här är publikens minnen

Vietnamdemostration på 1960-talet.
Vietnambulletinen var den svenska Vietnamrörelsens viktigaste tidning Vietnamdemostration på 1960-talet. Bild: Yle 60-talet

Vietnamkriget engagerade en hel generation unga på 70-talet. Med anledning av att det har gått 40 år sedan slutet på Vietnamkriget har Svenska Yle bett publiken dela med sig av sina minnen - läs dem här!

Signaturen: Skolelev
Vietnambulletinen var den svenska Vietnamrörelsens organ som utkom kanske en gång i månaden. Jag läste tidningen flitigt och via den fick jag en bättre bild av krigshändelserna än via Vasabladet. Jag blev själv aktiv krigsmotståndare, men i Österbotten fanns ingen Vietnamrörelse. Jag var imponerad av den svenska rörelsen, som hade ett brett stöd. Senare kom Vietnamrörelsens strategi och taktik att bli en av de viktigaste splittrande frågorna inom den svenska radikala vänstern. Som känt förökade sig den svenska vänstern via delning. Här var utvecklingen en annan. Men Vietnamkriget tände en gnista som fått mej att tillhöra vänstern under en stor del av mitt liv.

Nils Torvalds
Vi, dvs de "arga unga", hade redan tagit ställning i fråga om kriget, men utan att få mycket förståelse från den äldre generationen. Den generationen hade på något sätt blivit fast i det kalla krigets tudelning där "vår sida" inte riktigt kunde ha så fel. Sen kom 1967 Georg Henrik von Wrights artikel. Och det blev en vändning. Moral och intellektuell stridbarhet fanns plötsligt på samma sida. Vi var bara av födsel och instinkt då - för en kort tid - på rätt sida. Georg Henrik von Wright var en gigant i jämförelse med oss småkryp.

Signaturen: 2:a generationen
Mina farföräldrar immigrerade från nord till syd efter att franska kolonisering tog slut p.g.a att de inte ville höra till ett kommunistiskt styre. Koloniseringens slut är det enda tillfälle i Vietnams historia jag anser att var seger till självständighet. Efter Vietnamkriget var mina föräldrar båtflyktingar. Min mor nekades utbildning pga hennes bakgrund och med det ansåg det finns ingen framtid kvar för henne i det så kallade "enade Vietnam".

Om inget krig skulle ha inträffat eller om USA skulle ha vunnit så tror jag att syd skulle vara ekonomiskt ställt sätt som Sydkorea och nord kunde varit jämförbart med Nordkorea.

Mina farföräldrar kallades förrädare när de immigrerade till syd, mina föräldrar kallades också för förrädare när de flydde landet efter kriget.

Signaturen: Gubben i Lådan
Vietnamkriget var också en milstolpe i min politiska utveckling. Kontrasten mellan Hippie tidens "make love not war" ideologin och USA's brutala krigsföring mot ett litet land var stark och radikaliserade många unga människor, inklusive mig själv. Det öppnade mina ögon för hur USA beter sig i världen, någonting som fortsatte i Sydamerika och idag i mellanöstern.
En av mina starkaste minnen från mina ungdomsår är deltagandet i den stora anti-krigsdemonstationen år 1968 i London, den så kallade "Battle of Grosvenor Square. Jag är glad och stolt att jag var där:

"

Astrid Nikula
En av de få gånger jag som nyhetsredaktör på radion hade glädjen att komma med goda nyheter: Vietnamkriget var slut! Så många demonstrationer, så fruktansvärda bilder under så lång tid och så detta under 1 majhelgen: Det var slut på det vietnamesiska folkets ofattbara lidande. Ja, var det det? Sydvietnameserna flydde sitt land under förhållanden som påminde om situationen på Medelhavet. Väl i trygghet skapade de fungerande kolonier och intressanta etablissemang i de länder de etablerade sig i. Alla känner vi människor ur dehär grupperna, alla har vi ätit deras mat och blivit serverade av dem. Under ett besök i Hanoi och Nordvietnam för några år sedan mycket av medaljens frånsida: politisk hjältedyrkan, etniska minoriteter utan elementär social trygghet, skärpt åsiktskontroll av rädsla för "arabisk vår" i Vietnam. Men också ett färgstarkt samhälle med uttryck för religion, konst och kultur. Troligen i betydligt högre grad än om den andra sidan hade segrat. Mera genuin, bättre bevarad. Kriget är slut men ersattes inte av frihet och demokrati. Fortfarande syns spåren efter amerikanernas bombningar, såväl i landskapet som i människornas lidanden. Men vad fan hade jenkkarna där att göra in the first place!!? Vietnameserna rostar det allra godaste kaffet i hela världen.

Signaturen: Maja
John Lennon från popgruppen Beatles engagerade sig i fredsmarchen mot Amerikas krig i Vietnam och skrev en av de mest kända fredssånger "Give Peace A Chance".

Fredrörelser borde även idag demonstrera mot krigsföring i världen med samma intensitet som mot Vietnamkriget.

Jockum von Wright
Vår familj bodde i USA 1969-70, jag var 14 år och har två klara minnen som har varit livsavgörande för mig: Nixons tal till nationen 30.4 om invasionen i Laos och Kambodja och ett "peace rally" i skolan i maj (efter att nationalgardet dödat 4 i Kent State, Ohio) där en lärare vars son dödats i Vietnam talade mot kriget. Efteråt har jag förstått att USA redan hade bombat både Laos och Kambodja i flere år och att kriget ingalunda började 1964 utan att USA långsamt stegrade sin militära närvaro från ca 1955 framåt efter att man tagit över då Frankrike misslyckats med det unika projektet att återerövra en koloni som man redan avstått från. Året 1964 tog USA sig rätten att terrorbomba Nordvietnam med det påhittade angreppet i Tonkinbukten som motivering (lite som skotten i Mainila) men Johnson fortsatte nog bara den linje som Eisenhower och Kennedy utstakat. Jag rekommenderar Daniel Ellsbergs sanslösa memoarbok Secrets. Ellsberg var i Vietnam regelbundet under 60-talet och han var sin tids Snowden men Nixonregimen begick så många lagbrott då de försökte sätta fast honom 1971 att rättegången måste avblåsas. En verklig hjälte!

Melita Tulikoura
Först kom bilden av den nakna lilla flickan som gallskrikande och bränd av napalm sprang på vägen bland andra flyende. Det var de facto en finsk kirurg och specialist i plastikkirurgi, Aarne Rintala, som opererade henne. Jag hade Aarne Rintala som gäst i ett Melita möter-program år 2007 och där berättade han om tiden i Vietnam.

Min brorson är adopterad från Vietnam. Min bror flög till Denver efter två vietnamesiska barn, det ena uppskattningsvis 4 mån (såg ut som en månad) och det andra två veckor. Att som ensam ung man flyga med två spädisar så långa vägar, det glömmer ingen.. Det andra barnet adopterades av en annan familj.

Trådarna knöts ihop då Aarne Rintala berättade om sitt eget minne av de här barnen i vietnamändan. Han minns hur bebisar bars ut till flygplanen av vietnamesiska kvinnor i rad..
Många av barnen hade blivit övergivna av sina mammor med släkt och familj för att papporna var amerikaner.

I lättsammare ändan fanns TV serien China Beach. Och så the Beatles... Och Hair, som jag såg på finska i Tammerfors och på Svenska Teatern med Anki Lindqvist och Cay Karlsson i ett par av huvudrollerna. Visst levde Vietnam i våra liv också.

"Minns ni den där underbart fridfulla stämningsfulla julsången med bomber och skrik och skott som bakgrundseffekter?"

Barnens kondition var sådan att min bror aldrig hade klarat det utan flygvärdinnornas hjälp. Glömmer aldrig första mötet med min nya lilla brorson. Han var så liten, full med skorvar och bett, och magen var stor och uppsvälld. Han var mest tyst, kved ibland med liten röst. Tittade med stora allvarliga ögon, gamla och visa på något sätt. Barnen var ju krigsoffer. Men en lång och stilig och trevlig ung man har det blivit av honom. Han har själv numera en treårig liten son, pappa upp i dagen. Min bror berättade om en artikel i Iltis ett halvår efter hemkomsten från Denver. Där stod det hur spädbarn fraktas i skolådor från Vietnam till föräldrar i Europa.

Signaturen: 40-talist
Jag var utbyteselev i Tuscaloosa high school (Alabama 1966-67). Min dåvarande pojkvän hade ett sabbatsår efter high school och var rädd för att bli uttagen till kriget i Vietnam, vilket senare skedde. Alla killar på sista klassen visste att det kunde bli aktuellt för dem, ifall de inte fick studieplats efter examen. Och när jag kom hem hösten 1967 fanns det en svart skådespelare från USA på teatern. Han hade "rymt" till Sverige för att undvika militärtjänsten, och kom sedan med andra rikssvenskar till Wasa Teater."

En
"Många av de här människorna som stod på barrikaderna och fördömde (helt rätt) USA:s president och landets inblandning i Vietnam - samma människor var några år tidigare tysta och t.o.m. godkände Sovjetunionens kuvande av Tjeckoslovakien - liksom tidigare Sovjetiska inblandningar i andra staters angelägenheter.
Så inte ens dessa, som de nu tydligen betraktar sig själva, vietnamkrigets hjältar, var speciellt konsekventa i sin åsiktsbildning.

Annika Winther
Jag bodde i USA under en stor del av Nixon-eran och rörde mig i universitetskretsar. Vi läste om Vietnam varje dag och blev alltmera upprörda över offensiven. Och alla lögner. Vi demonstrerade och marcherade men det förtegs i pressen. Vi var många tusen som hörde Joan Baez på Boston Common och som sjöng med. Jag följde med Watergate från första början. Men det var först när likpåsarna från Vietnam började hopa sig i Bibelbältet som s.k. vanliga amerikaner började regaera. När jag besökte Finland blev jag angripen av besserwissrar : "Varför REAGERAR amerikanerna inte"? En bitter förenkling av tusentals komplexa fakta.
Jag tyckte att jag levde med Vietnamtragedin några år, och jag blev aldrig så hjärntvättad att jag trodde på den officiella förklaringen " att man skulle dra sig tillbaka med äran i behåll".
Det fanns ingen ära!
Min pappa hörde för övrigt. till dem som aldrig talade om sina upplevelser som läkare vid Summa...Men han var upprörd över att jag var pacifist och menade att med den inställningen hade Finland blivit ryskt.

Björn Månsson
Jag minns hur det "harmade" mig att USA med sin
framfart i Vietnam förstörde hela västvärldens rykte och bäddade för en vänstervåg bland ungdomen i hela denna västvärld. Det i sin tur bäddade i bl.a. Finland för ett blint dyrkande av Nord-Vietnam och gerillan i Syd-Vietnam, och deras uppbackare, Sovjetunionen och Kina.

Ralf Sundberg
I slutet av 60-talet och början av 70-talet samlades vänsterungdomarna i Helsingfors vid Runebergsstatyn på lördagarna, I-C Björklund och Erkki Tuomioja syntes rätt ofta där, tema för de "röda lördagarna" var vanligen kriget i Vietnam, utöver det ordnautöver det ordnades också regelrätta Vietnamdemonstrationer. Själv träffade jag kring åren 68-70 flera studenter från olika universitet i USA, de ogillade sitt lands framfart i Vietnam, missnöjet med det "draft-system" som användes i USA då de unga männen inkallades i militärtjänst var stort.
En del av Vietnam-aktivisterna drog sedan vidare och engagerade sig i den inhemska fredsrörelsen, en del organiserade sig inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen medan andra anslöt sig till de folkdemokratiska och kommunistiska organisationerna.
I USA sammanföll Vietnamnkriget och protesterna mot kriget med medborgarrättsrörelsen. I den stora medborgarrättsdemonstrationen i Washington där Martin Luther King höll sitt berömda "I have a dream-tal" uppträdde också en rad Vietnam-veteraner mot kriget.

Marita Beijar
Som samhällsvetare var det nog självklart att engagera sig för Vietnams sak. Sommarjobbade i Stockholm på 70-talet och våra demonstrationsrop "USA ut ur Indokina" har följt mig under åren. Mina barn småler åt mina historier men själv känner jag fortfarande ett intresse för landet och hade gärna rest dit om det varit möjligt. Film- och fotobilder därifrån sitter ännu hårt "på näthinnan".

Krister Nordström
Jag flyttade till Stockholm 1970 och minns demonstrationerna, var också nära att ansluta mig till solidaritetsrörelsen för FNL (om jag minns rätt), men mötet med en hop medlemmar var väl sådär, det lyste lite väl mycket hat och fanatism ur ögonen på en del av dem, så jag drog mig ur.

Greta Storlund
Jag har ett starkt barndomsminne från en sommardag, måste ha varit alldeles i början av sextiotalet, innan skolåldern. Hade snappat upp nyheter på radion om ett land som hette Vietnam och där det var krig och en massa mänskor dog. Minns att jag senare samma dag inte fick ihop det, att det kunde hända så hemska saker samtidigt som jag gick på vägen i solskenet och det var så lugnt.
Ett annat minne är från början av sjuttiotalet i Grankulla samskola, när ett litet FNL märke som bars av en vikarierande lärare väckte ett sådant helvetes liv. Det behövdes inte mycket för att rubba jämvikten i lilla Ankeborg.

Gun-Britt Lund
Jag minns "jultalet" 1972

Signaturen: Janne
Kommunistvärlden vann kriget för att kommunistvärlden var/är diktaturer. USA som kämpade för demokrati, förlorade p.g.a att hemma opinionen levde en flower Power dröm, och slutade stöda kriget. Den som vill kan ju jämföra med Korea. Vilkendera nationen tror ni är lyckligare idag, kommunistdiktaturen i Nordkorea, eller demokratin i Sydkorea.

Marit Ingves
Vietnamnkriget - Country Joe and The Fish. Ni vet den där sången som börjar med Give me "an F" ett antal gånger och fortsätter WHATS THAT SPELL? ... och går över i
Well come on all of you big strong men, Uncle Sam needs your help again,
he got himself in a terrible jam, way down yonder in Vietnam,
put down your books and pick up a gun, we're gunna have a whole lotta fun.
Och så kommer refrängen...

And its 1,2,3 what are we fightin for?
Don't ask me i don't give a dam, next stop is Vietnam,
and its 5,6,7 open up the pearly gates.
Well there aint no time to wonder why...WHOPEE we're all gunna die.

Sången sjöngs på Woodstockfestivalen året 1969 om jag inte missminner mig. Jag kommer väl ihåg var jag var då det blev fred: jag satt i Wien hos en vän och tittade på nyheterna. Det var en av de där stora grejerna.
Jag hör alltså, på samma sätt som Björn och många i min generation till dem som starkt präglats av Vietnamkriget, de politiska och proteströrelserna kring det. Också musiken.

Country Joes sång lärde jag mig då jag som 17 årig plasthippi med drömmar om fred, kärlek och blomsterprytt huvud, landade utanför San Fransisco, i Kalifornien i augusti 1970. Mitt Vietnamkrig innehåller alltså också en del snap shots från min tid i USA.

För mig är kriget bland annat också:

- mannen som med ett flin öppet deklarerade att det är dags att göra hela Vietnam till en parkeringsplats
- de många människor i USA som genom åren protesterar mot kriget
- trots att grymheterna utspelas långt borta är kriget en del av vardagen också i Kalifornien
- kvinnan som vägrar att lämna sängen för hon är så rädd att då får hon beskedet att hennes man och pappan till hennes barn stupat i Vietnam
- de av mina skolkamrater som går med i kriget och aldrig får förverkliga sina drömmar
- de amerikaner som går över gränsen till Kanada och vänder sitt hemland ryggen
- kvinnan som jag många år senare träffar i Washington DC vid monumentet över de stupade. I Vietnam förlorade vi amerikaner vår heder, säger hon.
- D som anser att det var hans plikt att ta värvning. Han flyger bombplan över landet. Med facit i handen 30 år senare säger han: - Så många människor miste livet och helt i onödan.

Karl-Erik Hamström
Det var ju då det började med den massmediala hanteringen av krig och elände. Hade det varit i dag ,hade varken Gulag eller Hitler haft en möjlighet att göra som dom gjorde med sina övningar på 30-40 talet då det tog flera veckor förrän kleti och pleti och vi andra fick någon aning om var som hände. Där har den moderna tekniken varit till hjälp,-eller hur?

Marita Gleisner
Jag minns det stora obehaget och att jag var mycket orolig men för mig var det ändå svårt att ta till mig kriget. Mina barn var små och det gjorde nog saken värre. I många år tänkte jag på att besöka Vietnam, jag ville se landet, och 2009 reste jag med min man till fd Saigono och Phan Thiet.

Kjell Karp
Barn brända av napalm - mänskans urskiljningslösa ondska.

Krister Nordström
Tamperen Popteatteri uppträdde med Hair, fick pris i Cannes, uppträdde också på Wasa Teater i början på 70-talet. Just a memory .
Allt hände ju på 60-talet, Twist And Shout blev etta på Tio-i-Topp 1964, håret började växa på oss 14-åringar, vi blev mods, blev hippies, blev politiskt medvetna, det hände saker i Prag 1968, majrevolt i Paris samma år, själv liftade jag (1969) som så många andra från hela världen (faktiskt) omkring i Europa. Samma sommar var Woodstock-festivalen, Jefferson Airplane med sångerskan Grace Slick spelade en tidig morgon för en nyvaken publik.......Allt det här hände när det fortfarande handlade om "peace, love and understanding".... sen först blev det mer fokus på Vietnamkriget..

Björn Månsson
Vietnamkriget - och Tjeckoslovakien - var det glada sextiotalets mörkaste sida.

Marit Ingves
Ja det fanns nog en del annat också - som droger.

Camilla Rosengren
Det hände så mycket samtidigt, jag var med i demonstrationer och arbetsgrupper, politiskt uppvaknande, jag minns inte kriget i Vietnam som centrum för all aktivitet, men nog som en del av insikter om tredje världen, kärnkraftsmotstånd, krav på demokrati, jo den tiden kom nog att styra mitt liv också på många sätt.

Ann Nymalm
Minns valborg i Åbo 1975 - Vietnam är fritt !!! .. Men minns också bilderna och nyheterna om krigets vanvett och desertörerna, amerikanska pojkar fanns också i Finland. På Kåren bodde en student ca. 1964 - 1965. Just det 'kriget' påminns vi ständigt om i amerikanska filmer, där det ofta finns veteraner från Vietnamkriget.

Signaturen: Helsingforsbo
Vietnam var som "hetast" i slutet av 1960-talet, hippierörelsens skräckscenario och samtidigt dess vagga. På den tiden gällde inte frivillighet i den amerikanska armén, det var därför inkallelseordern brändes.
Ur protesterna föddes musikalen Hair, för i motsats till den stolliga klichén om att hipperörelsen handlade om droger och droger enbart så handlade det också om hur de stora årskullarna blev medvetna om krigets fasor och det absurda i att åka iväg och döda folk och själv bli dödad med argument som tedde sig rätt diffusa. Och hur vissa ändå fogar sig för att de inte orkar stå emot.
Det handlade inte per definition om vänsterinriktning utan om motståndet mot kriget. Det är den röda tråden i Hair som skrevs i mitten av 1960-talet trots att den nådde tiljorna i Tammerfors och Helsingfors först 1969 (när hippierörelsen officiellt hade begravts).
Sedan lade vänstern monopol på kampen för fred fast det fanns många som inte ville binda upp sig politiskt vare sig till höger, center eller vänster utan misstrodde alla lika mycket.

Därför är Vietnam = Hair och dess fredsbudskap för mig. Var det då, är det än i dag.

Kristina Wallendorff
För mig innebar Vietnamkriget ett politiskt uppvaknande, tänker inte berätta åt vilket håll mina tankar drogs då.

Signaturen: Finländsk reservofficer
Jobbade på 1970-talet på ett företag med anställda som jobbat med biståndsprojekt i Nordvietnam.

Deras syn på detta krig var överraskande. Vi hade i tv och press sett bombade sjukhus. Dessa ingenjören berättade att precisionsbombade hamnar, broar och järnvägsknutpunkter medan sjukhus och byar var oskadda! Bland annat hade jag i TV sett sönderbombat barnsjukhus, medan dessa kolleger berättade att en uthusbyggnad hade var förstörd, men sjukhuset var oskadat enligt dessa ögonvittnen.
En finsk general som hade besökt Vietnam höll ett föredrag om landet historia och krigsförloppet. Enligt honom var där ett stort inbördeskrig mellan grupperingar som kämpade om makten, allt resultat av Frankrikes misslyckade kolonialisering.
Det är känt att i krig är det första offret sanningen. Största förloraren är alltid den "lilla människan" dvs du och jag. "Förloraren" blir alltid den stora busen. Nazitysklands koncentrationsläger var inte unika i vår värld, folkmord fanns i Sovjet och speciellt i Kambodja.

Margareta Nybacka-Willner
Sommaren 1968 var jag IAESTE-praktikant i ett livsmedelsföretag i Karlsruhe i Väst-Tyskland. Via IAESTE träffades studerande från många länder varje vecka på Tekniska Högskolan., vars "gäster" vi var. Jag minns bl.a två studenter (båda hette Carol) från USA. De var i ständig åga för att deras pojkvänner hemma skulle tas ut för krigsuppdrag i Vietnam.. För mig var detta då en mycket överraskande tanke. Krig hörde ju inte till vår generation!?. Oron spred sig i vår grupp när vi samma sommar fördes på ett besök till Berlin, vi körde genom Östtyskland, hårdgranskades av hypermisstänksamma DDR-gränsvakter, kanske för att den sovjetiska invasonen av Tjeckkien pågick just då, Två i vår grupp var dessutom tjecker. I Berlin pågick den ena livliga demonstrationen efter den andra längs Kurfurstendam, vi såg Berlinmuren, gjorde besök även i Öst-Berlin och informerade grundligen av våra värdar och guider. Den ""stora världen" kändes inte mera lika intressant och trygg som tidigare.

Signaturen: Åskådare
Det finns politiska fångar i Vietnam som torteras som ingen hjälper – idag.

Signaturen: Mike
Vietnam skulle ha varit ett ännu sämre samhälle idag om inte kommunismen hade bromsats där. Samma gäller Korea.

Signaturen: Maja
Människor i Vietnam har dött och lidit på grund av USA's invasion och deras grymma krig. Man behöver bara se och lyssna till journalisten John Pilgers gripande dokumentär "Vietnam The last battle" så ser man hur människor i Vietnam ännu idag plundras av storkapital:

Folket i Vietnam har blivit utsatta av många främmande makter och de har fått kämpa hårt för sin självständighet. Och ännu idag har vietnameserna det svårt som följd av många års krigsföring mot deras land. Stora områden i landet har blivit förgiftade och många barn föds missbildade på grund av de kemiska vapen som USA använde mot dem. Och idag utnyttjas de som billig arbetskraft av stora utländska bolag som exploaterar landet.

Med en bättre differentieringsförmåga hade USA kunnat avsluta kriget inom loppet av några veckor, kanske dagar. Norman Schwarzkofp menade att krigsstrategin måste separeras från det politiska målet.

Signaturen: Stefanie
Nick Turse bok on Vietnamkriget "Döda allt som rör sig : det verkliga Vietnamkriget", visar att det t o m i USA till sist börjar röra sig och folkmordet börjar sättas in i sitt sammanhang.

Monica Braw
Det är en så fruktansvärd bild och vi kan minnas att det inte var första gången som napalm användes, inte heller första gången brandbomber med napalm användes mot civila. Natten 9-10 mars utfördes den värsta bombningen under hela andra världskriget mot Tokyo. Över 100 000 människor, säkert många små flickor också, dödades. I båda fallen var det USA som använde napalm. Bilder som denna från Vietnamkriget borde få oss att tänka över krig överhuvudtaget.

Monika Riihelä
Jag minns som igår, 1975 och Vappen på Senatstorget i Helsingfors - solen lyste från en klarblå himmel och värmen var skön. Torget fylldes av barn och vuxna. Vi hade talat om krig och fred, ställt upp för chilenska flyktingar här i vårt land, ställt upp för fred i Vietnam. Mitt i talen och sångerna blev det ett avbrott i programmet: Det är fred i Vietnam! Vi hörde ropet i högtalarna. Det glada tumultet på torget blandades med svallande känslor i mitt inre och jag nåddes än en gång av minnet av freden efter andra världskriget när bomberna inte mera sprängde örongångarna, när dödsfaran inte längre lurade bakom nästa knut. Leve Freden!

Väckte det här minnen hos dig? Dela med dig i kommentarsfältet.

Här hittar du alla artiklar i Svenska Yles Vietnamsatsning

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes