Hoppa till huvudinnehåll

Annie – ett barn för var tid

Jamie Foxx och Quvenzhané Wallis dansar på gatan i musikalen Annie 2014
Dancing Princess. Barnhemsflickan Annie (Quvenzhané Wallis) får den stela fadersfiguren Will (Jamie Foxx) att dansa. Jamie Foxx och Quvenzhané Wallis dansar på gatan i musikalen Annie 2014 Bild: Walt Disney Studios Motion Pictures Finland annie 2014

Tecknad serie på 1920-talet, Broadwaysuccé på 1970-talet, filmframgång på 1980-talet och påkostad uppdatering trettio år senare. Hur ser den sjungande barnhemsflickan ut idag?

Annie (Quvenzhané Wallis) är elva år gammal. En söt liten tjej med spring i benen och en röst som skapt för American Idol-tävlingar. Men bakom den glada ytan döljer sig en tragisk historia. Annie har inga föräldrar, inget eget hem.

När skoldagen är slut småskuttar hon istället till det sjabbiga fosterhem hon delar med ett antal ödessystrar och en fostermor (Cameron Diaz) som får askungens styvmor att verka småtrevlig.

Kasta sedan in en miljardär (Jamie Foxx) i leken och det börjar hända grejer. Miljardären ifråga drömmer nämligen om en politisk karriär och har anlitat en skrupelfri PR-guru (Robert Cannavale) för att agera röstfiskare. Och vad skulle väl håva in pluspoäng snabbare än ett fattigt litet barn att engagera sig i. Offentligt.

Föreställ er sedan allt detta mot bakgrunden av ett New York där man spelar ut sjabbiga stadsdelar mot glas & stål-konstruktioner som formligen osar av pengar. Där skrangliga våningssängar i trånga rum kontrasteras mot mjuka, sängliknande skapelser som placerats vid enorma fönster i enorma takvåningar som kostat enormt mycket. I kubik.

The American Dream

Och vad blir det då av allt detta? Vid sidan av en succémusikal? Jo, en sällsynt effektiv visualisering av den amerikanska drömmen. Vem som helst kan bli vad som helst – bara man tror på sig själv. Och vägrar ge upp.

Lite som i ”The Pursuit of Happyness” (2006) – en verklighetsbaserad historia om mannen från slummen som arbetar sig upp till finansvärldens topp. En ensamstående pappa (Will Smith) som tvingas övernatta på allmänna toaletter med sin lille son (Jaden Smith) innan lyckan vänder.

Poängen är att det är upp till en själv att lyckas - samhället kommer inte att rusa till med några skyddsnät.

I 2014 års upplaga av "Annie" får vi småningom veta att den svarte miljardären startat sin bana på stadens skuggsida – precis som den svarte toppekonomen i ”The Pursuit of Happyness”.

Ironi utan skärpa

Visst kryddar regissören Will Gluck sin historia med en del ironiska slängar riktade mot såväl det politiska PR-maskineriet som den publik som låter sig manipuleras. Och visst ser man gärna Bobby Cannavale spela slipad manipulatör – men det räcker inte för att den kritiska udden skall ha någon skärpa.

Och även om Rose Byrne är charmig som skärpt karriärkvinna så råder det inga tvivel om att det bara är man & barn som kan rädda henne undan en framtid som nojig gammelpiga. Precis som Diaz´ sjaskiga fostermamma Hannigan tvingas inse att det är dags att överge ungdomens rockstjärnedrömmar och nöja sig med att tidningskioskens kille tycker att hon är sexig.

Men är det inte lite småsint och onödigt att haka upp sig på dylika detaljer i en musikal vars primära mål är att vara lättsam och gullig? Nej, det är det inte. Likhetstecknen mellan pengar och lycka och mellan hjälplöshet och olycka lyser helt enkelt alltför kalla för att ignoreras.

Därtill känns det jobbigt att så ohämmat spela på barns drömmar om prylar och godis. Annie är visserligen inte särskilt imponerad av helikopterturer och skylights - men vi i publiken förväntas bli det.

Snygga musiknummer

I rättvisans namn måste man ändå säga att det finns flera snygga musiknummer i denna uppdaterade barnhemshistoria. Speciellt tilltalande är sättet på vilket man använder naturliga ljud för att skapa rytm och känsla.

Och vem kan motstå huvudrollsinnehavaren Quvenzhané Wallis? Flickan som trots att hon bara är 12 år gammal redan imponerat i starka dramer som "12 Years a Slave" (2013) och Beasts of the Southern Wild" (2012).

Man kan inte låta bli att tänka att "Annie" kunnat bli så mycket mera gripande om man bara vågat gå djupare in i de starka scenerna med de små gesterna. Som den där det framgår att denna försigkomna tös aldrig lärt sig läsa. Där finns det något som förtjänat att tränga igenom den glassiga ytan.

För då är det fullt möjligt att även tårarna trängt fram lite mera ohämmat. Vilket de ofta gör i musikalsammanhang som spelar med underdog-perspektiv och/eller barn. Eller med cyniska vuxna som kommer i kontakt med sin mjukare sida.

Läs också