Hoppa till huvudinnehåll

En välpolerad nostalgitripp

Foto från Andy Warhol Superstars
Christoffer Strandberg, Jorma Uotinen och Kris Gummerus i Andy Warhol Superstars. Foto från Andy Warhol Superstars Bild: Cristian Medel kris gummerus

’Antingen var du där eller så var du inte’. För dem som hade lyckats få biljett till onsdagskvällens tvärkonstnärliga performance Andy Warhol Superstars på Kiasma låg en del av lockelsen kanske just i det, i blotta vetskapen om att den här kvällen var en engångsföreteelse. Med regissören Simón Bergman i spetsen bjöd närmare trettio konstnärer från olika områden på en iscensatt tidsresa tillbaka till popkonstens 1960-tal.

Halvskymd bakom ett finmaskigt nät betraktar han oss från sin tron, en upphöjd balkong med tillhörande catwalk. Kiasma-salen i Helsingfors har för en stund förvandlats till Andy Warhols legendariska studio The Factory i New York och i den kollektiva resan genom tid och rum förvandlas också vi i publiken till en samling storögda groupies.

Bänkade på trappavsatserna bongar vi de brokiga personligheterna bland Warhols s.k. superstars. Paul Morrissey, Candy Darling , Nico, Lil’ Joe... De flesta tycks ha hittat hit, inklusive en objuden Valerie Solanas, förstås.

Och medan Crystal Clears låter Velvet Underground-låtarna välla fram med ett lite stadigare sound än när det begav sig formar sig den första hälften av kvällen till ett slags dokumentärteater där de fiktiva elementen blandas med iscensatta utsagor, utdrag ur intervjuer och fotoprojektioner med referenser till Factory-produktionerna.

Någon historielektion är det inte, snarare ett slags disig tidsbild där en stor del av tjusningen ligger just i leken med det välkända, reproduktionen, imitationen, variationen - ett genomtänkt konstverk i Warhols anda men den här gången med honom själv som material.

Men tekniken har också en avigsida. Personifikationerna i Andy Warhol Superstars var genomgående utstuderat omsorgsfullt byggda men över hela iscensättningen vilade samtidigt en söndagsskolestämning som låg fjärran från den tidsanda man försökte fånga. Det var som att uppleva en välpolerad, barntillåten nostalgitripp för en publik som knappt var född ens då Warhol själv gick ur tiden.

För det skrovliga, kaotiska eller subversiva fanns däremot ingen plats, varken i relation till det sena sextiotalets revoltanda eller vår egen tid.

Från imitation till tolkning

Kiasma blir naturligtvis inget Factory bara för att man lyfter ut bänkraderna, lika lite som skådespelarna på scenen blir tvättäkta personligheter ur Warhols brokiga entourage.

Men missförstå mig rätt. Det är inte sex and drugs jag efterlyser, snarare ett lite självständigare förhållande till inspirationskällorna och materialet.

Symptomatiskt nog fungerade kvällens första avdelning nämligen allra bäst i de stunder när föreställningen vid sidan av det dokumentära och återskapande också vågade ge sig in på egna tolkningar och kommentarer.

Sue Lemströms gestaltning av en frenetiskt polemiserande Valerie Solanas, gestaltad efter mordförsöket på Warhol, lyfte högt liksom mötet mellan kvällens två fängslande upplagor av Warhol själv.

Jorma Uotinen som Andy Warhol i Andy Warhol Superstars
Jorma Uotinen som Andy Warhol. Jorma Uotinen som Andy Warhol i Andy Warhol Superstars Bild: Cristian Medel andy warhol superstars

Jorma Uotinen och Christoffer Strandberg närmade sig sina Warhol-inkarnationer från diametralt motsatta håll och mellan dem uppstod ofta en ordlös dialog, med Strandberg i den svalt gåtfulla posörrollen och Uotinen som det dolda men agiterade jaget, sökande, tvivlande, skapande. Det spänningsfältet hade jag gärna sett mycket mera av.

Liksom något slags förankring i det som kunde vara Warhols tankearv till vår egen tid. Och då avser jag inte de femton minuterna av berömmelse, där är vi redan. Nej, kanske snarare att det samlade konstnärskollektivet under den avslutande happeningdelen på olika håll i museet hade lämnat Warhol-eran åt sidan och i stället gett sig i kast med frågan vilka värderingar och normer ett Factory skulle utmana och ifrågasätta i dag.

Men det kan vi kanske se fram emot i version 2.0? I det här kollektivet finns kapaciteten att åstadkomma vad som helst – med eller utan Warhol som gudfader.

Läs också